Öppna Acta-förhandlingarna för att avbryta dem

Copyriot bloggar om hur arbetet mot Acta måste skilja sig från arbetet med telekompaketet, och tipsar om en bra sammanfattning av Isobel Hadley-Kamptz. Jag håller med: det finns inget att vinna på ett Acta-avtal. I det här fallet är harmonisering destruktivt.

Det betyder att huvudpoängen inte är att öppna upp förhandlingarna för att kunna påverka – åtminstone inte nu längre. Att i slutfasen av förhandlingarna, när hela riktningen redan ligger fast, öppna upp för någon slags lös debatt kring resultatet skulle inte göra processen i närheten av acceptabel. Den demokratiska processen måste finnas där från scratch.

Kravet på att öppna förhandlingarna behöver motiveras uttryckligt med att det kommer visa att avtalet är steg åt helt fel håll, att staterna är på väg att komma överens om något de inte alls har demokratiskt stöd för. Så gjorde de med Trips-avtalet, som sågats fullständigt i efterhand. Avbryt förhandlingarna!

Nätpolitik på kommunal nivå

Den 2 december ska jag åka till Norrköping och diskutera hur man kan driva nät- och integritetsfrågor på kommunal nivå med vänsterpartisterna där. Det ska bli intressant att se vad vi kommer fram till. Vi skulle gott kunna börja ungefär så här:

Invånare som reduceras till kunder, tar mindre ansvar för den gemensamt finansierade verksamheten, och det blir svårare att använda deras kunskaper för att förbättra verksamheten.

Om Stockholms stad vill utnyttja demokratins potential och stockholmarnas ansvarstagande för kommunens verksamhet, bör stadens utgångspunkt vara att i första hand behandla invånarna som medborgare istället för kunder. Internets kapacitet att sprida information, och samordna många människors kunskaper och idéer till konkret politik och verksamhet, skapar förutsättningar för att stärka stockholmarnas medborgarskap.

Skrivningarna kommer från – trum trum trum – de lokala folkpartisterna. De som, anförda av Madeleine Sjöstedt, verkar vara på god väg att driva igenom en helt ny linje i upphovsrättsfrågan på Folkpartiets landsmöte idag.

Det sitter hårt inne. Det märks så tydligt hur Stockholm runt omkring mig rivs sönder av borgerlig politik – privatiserad SFI, Vårdval Stockholm, tandläkarkoncentrationen i Danderyd. Min förståelse för ett parti som aktivt hejar fram krigsförbrytelser är högst begränsad. (Det talas om Centerpartiets bruna förflutna, men Folkpartiets arv från den gamla kolonialismens liberala försvarare borde egentligen vara ett hetare ämne.) Men ja, dokumentet är ett gott försök att driva kommunal nätpolitik.

Så jag får ta och resonera så här: tar de nu några steg åt rätt håll är det bara att hänga på. Det finns ett par ställen där skrivningarna enkelt skulle kunna vässas:

I stadens arkiv finns bilder, musik, kartor, konst mm som staden eller någon annan äger upphovsrätten till. För att tillgängliggöra detta kulturarv och dessutom möjliggöra för medborgarna att fritt använda det, ska staden publicera verken under en licens som skapar maximal frihet.

Rätt tänkt, och de har också lyckats påbörja något i praktiken. Men vilken CC-licens är mest fri – den med eller den utan kravet Dela lika? (”Om du ändrar, bearbetar eller bygger vidare på verket får du endast distribuera resultatet under samma licens eller en liknande licens som denna”, dvs. copyleft.) Jag tycker förstås att copyleft är friare, men det ärr inte självklart att det är det bästa i det här sammanhanget.

Staden ska i framtiden inte åta sig att arkivera upphovsrättsskyddat material utan möjlighet att publicera den under samma licens som stadens egna verk är publicerade under.

Tanken är god, men här slår kommunalpolitiken i en statligt uppsatt vägg: så som upphovsrätten ser ut idag, är det svårt att ta sig runt problemet med föräldralösa verk. Resultatet av skrivningen skulle bli att arkiven skulle bli tvungna att vägra lagra massor av dokument de får in. Det behövs en lagförändring!

”Samma licens som stadens egna verk är publicerade under” är för övrigt en knepig formulering. Det mesta av stadens ”egna verk” kan väl ändå inte publiceras under licens alls, eftersom myndighetshandlingar inte skyddas i svensk upphovsrätt?

Utgångspunkten bör vara att alla allmänna handlingar och all data som kommunen producerar, som inte är belagd med sekretess och finns i elektroniskt format ska vara tillgängliga även via internet.

Rätt tänkt! Ännu bättre vore att också slå fast a) att det ska ske med öppna standarder, b) att det ska vara enkelt att låta program gräva bland informationen (finns det nåt bra begrepp för det?).

Om kommunerna publicerade källkoden till sina program, skulle de kunna samarbeta om modernisering och anpassning efter nya behov. Stockholm bör ta ledartröjan i detta och tillsammans med andra kommuner och landsting arbeta för att finna en samarbetsmodell kring hur man kan arbeta med öppna program.

Det finns redan – Open Sweden! Det är bara för Stockholms kommun att gå med. Vänsterpartiet har sedan tidigare motionerat i riksdagen om att också staten ska delta.

En slutsats som går att dra av det här dokumentet är att Madeleine Sjöstedt och Co verkar veta vad de håller på med, även om själva motionstexten ser lite svajig ut i mina ögon. Hoppas dagens voteringar går vägen. Kan Sveriges reaktionärer vinnas för en progressiv upphovsrättsreform kanske vi kan börja sätta oss ner och skriva ny lagtext snart.

Fri programvaru-intro i Röd Press

I senaste numret av Röd Press har jag med en artikel om fri programvara (odt, pdf) med rubriken Digitala dumheter. Det är framförallt en introduktion till frågan för den som inte reflekterat över det förut.

Ett progressivt förhållningssätt till tekniken handlar om att alla ska förstå den, alla ska kunna styra den, alla ska känna sig hemma med den. Det är samma sorts krav vi ställer på samhället i stort: bort med mysticism och expertstyre, in med begripliga strukturer där alla ser hur det fungerar. Demokrati handlar om att vanligt folk kan styra sitt samhälle, och det gäller tekniken också.

Din dator ska vara din i samma mening som din cykel: du ska kunna se varje del av hur den fungerar, och byta ut dem. Du kanske går till cykelreparatören för att få hjälp att fixa den, men vad de gör är inte obegripligt för dig: du vet att du skulle kunna sätta dig in i det. Så ska det vara med din dator och din mobil också.

I efterhand tror jag det hade behövts lite mer av sammanhang: varför fri vs proprietär progranvara kommer spela roll för maktförhållanden och utvecklingstakt framöver. Programvara är en stor del av framtidens produktionsmedel, och att de inte ska låsas in som hemligheter behöver arbetas in till att bli en självklarhet för vänstern.

Slutsatser av Lawrence Lessig-föreläsningen

Lawrence Lessig föreläste i riksdagen igår, inbjuden av Lage Rahm (mp), Karl Sigfrid (m) och Pelle Snickars (Kungliga biblioteket). De flesta av oss som var där kände nog igen mycket (se t ex föreläsningen), men som happening betraktat var det utmärkt.

Lessigs argumentation är slagkraftig, och bygger på att sätta folks rätt att sjunga och remixa i centrum. Sjunga, som innan 1900-talstekniken slog igenom, och remixa, som när den demokratiserats.

Skillnaden är att upphovsrätten har kommit att tillämpas mycket mer extensivt under den resans gång. Motsvarigheten till det gemensamma kvällssjungandet idag regleras som om det handlade om kommersiell publicering, därför att det med dagens teknik innebär a) kopiering, b) obegränsad publik. Tänk att rätten att fritt läsa, ge bort, sälja böcker skulle trassla in sig i ny teknik där alla de tre sakerna innebär att upprätta kopior – och att allt det plötsligt också regleras upphovsrättsligt.

Det finns två gränser som behöver dras. Den ena är den vi lagt fast i Vänsterpartiet – att skilja kommersiell från icke-kommersiell användning. ”My claim is not that it’s easy, but that it’s important”, som Lessig sade. Det finns redan en viss sådan uppdelning i svensk upphovsrätt, utifrån begreppet ”förvärvsarbete”.

Den andra är den mellan original och remix. Visst, vi löser mycket av det genom förslaget att tillåta icke-kommersiellt tillgängliggörande – men vad gör vi åt t ex de problem dokumentärfilmarna möter? Det skulle behövas en ordentlig motsvarighet till fair use i svensk lagstiftning.

Lessig gav en bra utgångspunkt: att ”a copy is designed to compete with the original”. Det ger ett tydligt och mycket brett remixbegrepp. Vad skulle resultatet bli om det blev fritt att använda upphovsrättsskyddade verk i kommersiella remixer, med en så bred definition?

Några saker från föresläsningen jag tänkte lägga på minnet:

• 1900-talet som ”the read-only century”
• Remix-kulturen bygger mycket på call & response
• Lagboken är ”out of sync with technology”, och behöver uppdateras
• Filtrera ut föräldralösa verk genom att kräva aktiv, återkommande upphovsrättsregistrering
• ”Copyright law should give up it’s obsession with the word ‘copy’.”
• Historiskt dök inte ordet upp i lagen för att möta något problem som liknade dagens
• Kopior är inte en meningsfull nyckel – hitta andra
• Upphovsrätten behöver inte nödvändigtvis vara extensiv och perfekt
• Vita huset CC-licensierar – kan det användas i Sverige?
• ”Copyright has a wide range of tools – look at all of it”

Lessig fick också en fråga om ideella rättigheter, där han svarade något som i mina hastiga anteckningar ser ut så här:

”I don’t think it’s sustainable to give artists the right to stop right-wing extremists from using a song. You can’t be sued, but you can be critized. We don’t depend on the law to regulate every sphere of our life – we also use social control. Artists need to get used to the life we authors have always had.”

Naturliga monopol på nätet

Tim O’Reilly ger en bra introduktion till storföretagens konkurrens om nätet:

And so we’ve grown used to a world with one dominant search engine, one dominant online encyclopedia, one dominant online retailer, one dominant auction site, one dominant online classified site, and we’ve been readying ourselves for one dominant social network.

But what happens when a company with one of these natural monopolies uses it to gain dominance in other, adjacent areas?

I den här uppbyggnadsfasen kommer det spela en jäkla roll om folk råkar fastna för fria eller proprietära alternativ. Fria Wikipedia var en milstolpe i framstegen, proprietära Facebook en saftig förlust.

Vi behöver fundera kring den sortens stigberoende, på hur vi kan tänka kring såna maktförhållanden. Det ser för närvarande omöjligt ut för proprietära alternativ att ta tillbaka sin gamla roll bland uppslagsverken – men det kommer också vara en rejäl uppförsbacke att ersätta Facebook med något som kan användas fritt.

The Pirate Bay bygger om

…fast allt är sig likt! Under huven, däremot, tar de ett stort, roligt steg mot decentralisering. Från sökmotor till ett decentraliserat bibliotek, till en sökmotor till en decentraliserad sökmotor till ett decentraliserat bibliotek, skulle man kunna säga.

På det sättet spinner de vidare på frågan hur mycket sökmotor The Pirate Bay måste vara för att inte vara värre än Google. OneSwarm har redan tagit decentraliseringen än längre, men det är bra att tråden kring hemsidespublicering dras vidare. Nätet öppnar en stor gråzon kring vad begreppet publicering innebär, som upphovsrättsdiskussionen en dag måste ta tag i.

Uppdatering: ”Det kommer att bli svårare, kostsammare och juridisk osäkrare att med rättsliga medel angripa enskilda fildelare, men också de som tillhandahåller hjälpmedlen”, är Daniel Westmans kommentar.

ROPID – Vänstertekniks maskot

Härmed utnämns roboten ROPID till bloggens maskot:

Det finns många praktiska argument för och emot humanoida robotar. Roboten ROPID visar mycket precist varför vi kommer att bygga humanoida robotar i vilket fall: helt enkelt för att vi är människor. Det betyder något för oss när en bit maskin bugar, drar upp axlarna, balanserar, ser upp efter vem som säger vad som ska göras härnäst. Den betydelsen måste utforskas!

Rapport från FSCONS

FSCONS var en fantastisk tillställning. Arrangörerna ska ha ordentligt med cred för att ha lyckats samla så mycket entusiasm på en så liten yta. Islänningen Smári McCarthy fångade stämningen perfekt i svaret på sin retoriska fråga om vad som behövde göras: Get excited and make things.

Smáris pass var uppbyggt som ett gäng tvära kast mellan gymnasiefilosofi och briljanta ingångar i den fina skärningspunkten mellan teori och praktik. Framförallt The Tangible Bit Projekt får jag skriva upp som hemläxa, tills jag kan mina spimes och slobjects utan och innan. Så långt jag förstod det handlade det om att sätta produktionsmöjligheter i handen på vem som helst genom att kartlägga saker – typ alla saker. Det är antingen feberdrömmar eller nästa Wikipedia.

Jag lyckades prata en del med Johan Söderberg, och höra hans föredrag om tjeckiska hårdvaruhackers och deras ljuskäglor-i-natten-system för att bygga trådlösa nätverk, Ronja. Osannolikt tufft! Projektets momentum dalade när vanlig wifi bredde ut sig, och målsättningen om att varje användare skulle kunna bygga sin egen Ronjalampa kom i för hård konflikt med målet om att bygga ut nätverket. Johans poäng var att dragkampen däremellan kan innehålla teman vi kommer se fler gånger i utvecklandet av fri hårdvara.

Två dagar av föreläsningar och möten var den perfekta starten för vänsterteknikbloggen som projekt. Stort tack till FSCONS-arrangörerna för det!

Ny tid, ny blogg!

Dags att sparka igång lite bloggande igen! Från VFU-gruppen, som utfört sitt uppdrag och upplösts, till en egen blogg. Det kommer vara ett till-och-från-bloggande, så använd en RSS-läsare för att följa med.

I fliken Målsättningar spånar jag lite på hur det här projektet skulle kunna se ut. Vi får se vad det utvecklar sig till. De gamla posterna från VFU-gruppens blogg är kopierade hit, för det är lite så jag tänker: en fortsättning på det arbetet, men med lite bredare anslag än just fildelningen.

Första anhalt är FSCONS 2009! Tåget går imorgon bitti, och förväntningarna är höga.

Micke

Fortsatt debatt i Flamman

För ett par veckor sedan skrev jag en debattartikel i Flamman, 10 slutsatser av piraternas framgångar, som sedan debatterats vidare. Magnus Stålnacke och Martin Svensson svarade i de påföljande numren, och jag hade med den här repliken i torsdags:

Kommer nätfrågorna förhandlas bort i s-v-mp-samarbetet? Det kommer vi att veta i god tid innan valet. Uppfattar Vänsterpartiet frågorna som prioriterade, kommer det synas i form av framstötar för att smida medan järnet är hett, och ta fram en överenskommelse medan Socialdemokraterna fortfarande är under starkt tryck. Då kommer också resultatet av de förhandlingarna kunna synas i sömmarna i valrörelsen.

Kan vi tänkas nå några framgångar? I en del av Bodströms hjärtefrågor, som t ex datalagringsdirektivet, kommer det kanske bli svårt. Där är opinionen delad.

I fildelningsfrågan, däremot, är situationen annorlunda. Socialdemokraterna rör sig åt en positivare hållning, framförallt som svar på det tryck som byggts upp. Deras kongress i november kommer förhoppningsvis någon form av steg åt rätt håll. Konkret tror jag att vi ska hoppas på att förhandla fram konkreta ställningstaganden som en straffjustering som blåser av fildelarjakten, ett avskaffande av IPRED-paragraferna och digitala bibliotek.

Magnus Stålnacke invände tidigare i Flamman (3 sep) att fildelningen på ett sätt är en sidofråga för en del i piratrörelsen, och att det är rätten till fri kommunikation utan övervakning som är det avgörande. Det är en korrekt beskrivning av hur en del liberala piratpartister tenderar att resonera, men jag tror att det vore helt fel slutsats att dra för vänstern.

En stor del av engagemanget i fildelningsfrågan grundar sig också i tanken på fri kunskap och fritt hackande, i bredaste mening: Allas rätt att fritt använda nätet, musikerns rätt att fritt spinna vidare på sina influsenser, indiska företags rätt att fritt använda all världens kunskap om läkemedel, din rätt att veta och styra vad som försiggår i din dator. Det är ingen dålig grund att bygga politisk rörelse kring.

Fildelningen spelar också en nyckelroll som politisk väckarklocka, för många fler än dem som röstade på Piratpartiet. Det är den tydligaste parallellen till Vietnamfrågan: bilden av en sydvietnamesisk avrättning förändrade människors världsbild i stort. Uppgiften är att driva fildelningsfrågan så att de gamla politiska perspektiven ställs på ända, och i det arbetet hitta nya bilder av hur ett bättre samhälle ser ut.

Det här skrevs förstås innan beskedet att socialdemokraternas partistyrelse föreslår sin kongress att fortsätta försvara IPRED med mera. Kongresshandlingarna ligger uppe på nätet: läs motionerna och partistyrelsens förslag till svar på dem i häfte I, och förslagen till politiska riktlinjer. Den föreslagna linjen är mycket tydlig: snömos om integriteten, fullt stöd till fildelarjakten i varje konkret förslag och i vokabulären.

Vi får hoppas att kongressen kan bryta upp det – annars kommer det krävas mycket hårdare förhandlingar än jag trodde för att komma någon vart. Lycka till Anders!

Micke