IPCC talar också till oss

Debattartikel publicerad i Flamman idag.

För en vecka sedan släpptes IPCC:s stora rapport. Den är full av stora ord om världens framtid, och forskning som styrker det de säger. Klimatförändringarna är den större frågan. Alla gamla strukturer, alla gamla politiska rörelser behöver prövas självkritiskt i ljuset av det IPCC säger.

I vänstern har vi tagit emot rapporten som vi brukar: som en bekräftelse på att vi haft rätt hela tiden. Det vi tvärtom borde göra är att lyfta fram och diskutera de frågor där IPCC talar just till oss. Framförallt handlar det om synen på kärnkraft.

IPCC vill tre- eller fyrdubbla den lågutsläppande energin, inklusive kärnkraft. James Hansen, världens kanske mest kända klimatforskare, är mycket uttrycklig med att ny kärnkraft är ett av de viktigaste verktyg världen har. Han gillar både vind- och solkraft, men kommer fram till att det är önsketänkande att tro att det räcker. 71 procent av klimatforskarna stödjer den linjen, enligt en stor undersökning.

Världens energi

Det är inte svårt att se varför: 82 procent av världens energi är fossil. Sol- och vindkraft står för mindre än 1 procent, kärnkraften för 5 procent. Från ett klimatperspektiv är det inte däremellan konflikten står.

Vänstern borde svara på det budskapet med samma beredskap till självprövning som vi vill att andra ska visa. Inför den här historiska utmaningen vore det oförsvarbart av oss att landa i försvarsreflexer. Det står för stora saker på spel.

Summerar vi Vänsterpartiets klimatförslag är de långt från de radikala utsläppsmål som behövs, trots att de innehåller en rad tappra försök. Framförallt finns det ett stort hål i mitten: vi saknar en fossilfri energiekvation.

Visst, vi har radikala satsningar på vindkraft och energieffektiviseringar, men de går i huvudsak åt till att stänga Sveriges 60 TWh kärnkraft. Klimatfrågan avgörs i en helt annan uppgift: att fasa ut 200 TWh fossila bränslen. Det finns ingen vänsterplan för det.

Trots alla år där klimatfrågan stått högst upp på dagordningen, har vi fortfarande aldrig satt oss ned och lagt fram ett förslag till en fossilfri energiekvation för Sverige.

Den dag vi gör det, kommer klimatforskarnas poäng synas tydligare. Det är svårt att bygga fossilfrihet med bara vind- och solkraft, till och med i Sverige. Vi kanske kan dubbla de förslag vi lagt, trots alla de tekniska svårigheter det skulle betyda. Problemet är att det snarast skulle krävas en femdubbling för att faktiskt ersätta det fossila.

Värderingarna i Vänsterpartiet har genomgått ett grundläggande skifte: vi är antagligen i stort överens om att klimatförändringarna går först. Däremot har vi skjutit hemläxan framför oss. Medlemmarna är övertygade om att det finns en plan för både fossilfrihet och stängd kärnkraft, som i verkligheten aldrig har formulerats.

Vi behöver öppna dörren för klimatforskarnas argument, städa ut en del gammalt bråte och försöka komma fram till hur en linje som sätter ekosystemen först ser ut på 2000-talet. Det finns ett brett spektrum av tänkbara linjer som kan komma ur det. Första steget är ett mått av självkritik och självdistans. Andra steget är att ta fram tänkbara, fossilfria sätt att få ihop energiekvationen i Sverige.

IPCC talar också till oss. Egentligen visste vi ju det. Det är klart att klimatförändringarna förr eller senare skulle ställa också Vänsterpartiet inför helt nya vägval.

- – - -
Läs gärna fler texter jag skrivit på temat klimat och kärnkraft

Nej, kärnkraften driver inga stora utsläpp

Det cirkulerar en studie bland kärnkraftsmotståndare, den s k Stanfordstudien, som påstår att kärnkraften har stora klimatutsläpp. Den är framtagen av en viss Mark Z Jacobsson, som tvingats skaka hårt på empirin för att få fram den bilden. Han har fått skarp och välförtjänt kritik för sin metodik.

CO2-utsläpp per energislag

Det finns gott om forskning på just utsläppen från olika energislag. Ingen som kikar på den med opartiska ögon skulle dra någon annan slutsats än att kärnkraften har mycket låga klimatutsläpp. IPCC:s forskningsöversikt i frågan från 2011 är typisk: den kom fram till att kärnkraftens utsläpp ligger strax över vindkraft och en bit under solkraft (se diagrammet, hämtat från tabellen på s 982). Andra metastudier kommer fram till samma sorts resultat.

Dels använder han en äldre, skev metastudie (Sovacool 2008) vars urvalskriterier var utformade för att ge ett fåtal hårt kritiserade studier så stort genomslag som möjligt. Av de över 100 studier som fanns då avfärdade den alla utom ett problematiskt urval av 19 studier. Som av ett mirakel tog sig flera hårt kritiserade studier med långt högre uppskattningar än de flesta genom nålsögat. Genom att sedan använda ett medelvärde av de sista kvarvarande studierna, istället för ett medianvärde, fick Sovacool fram en uppskattning av kärnkraftens utsläpp som låg fyra gånger högre än IPCC:s.

Geoff Russell - Scalable electricity

Det räckte inte för Jacobsson, som fördubblade den siffran med ett antagande om att kärnkraft tar mycket längre tid att bygga än till exempel sol- och vindkraft, och att den kapacitet som ska till produceras med kolkraft under hela byggtiden. I verkligheten har kärnkraft kunnat byggas ut i många gånger högre takt än vindkraft (se diagram). Tysklands omtalade satsning på sol- och vindkraft håller t ex en bråkdel av den takt med vilken Frankrike byggde ut sin kärnkraft.

Jacobsson toppar sedan sin studie med antagandet att civil kärnkraft ökar risken för ett kärnvapenkrig. Hans siffra innehåller alltså en del där han antagit hur stora utsläppen skulle kunna bli av en sådan konflikt och multiplicerat den med en riskfaktor.

Tyvärr är det där inte enstaka händelser. Det är slående vanligt att högt profilerade namn på antikärnkraftsidan kommer med påståenden som helt saknar grund (se t ex Monbiots uppgörelse med det i The Guardian). För mig har resan från kärnkraftsskepsis till att stödja IPCC:s linje samtidigt gjort mig rejält bedrövad över hur ansvarslöst den delen av miljörörelsen har förhållit sig till forskningen.

Vi som vill se en radikal klimatomställning kan inte bara lyssna på forskarnas slutsatser de gånger de passar det vi redan tänkt. Hur kan vi då motivera andra att ta dem på det djupa allvar de förtjänar? IPCC är tydliga med att de ser ny kärnkraft som en del av lösningen på världens fossilberoende. Det finns ingen anledning att avfärda det.

Är Japan ett grönt föredöme?

Det här är en kritik av två artiklar i Dagens ETC, som båda går ut på att det har gått alldeles utmärkt för Japan att stänga sin kärnkraft. Vi får se om den publiceras i tidningen – de fick den för en dryg vecka sedan – och om de är beredda att rätta de felaktiga sakuppgifterna.

Edit 13 okt: Nej, de hade inte utrymme att ta in en debattartikel på 4000 tecken på det. De har fortfarande inte gått ut med några rättelser om sakfelen. Det vore en bra diskussion för klimatvänstern att ta – det kommer vara en stor fråga på toppmötet i Paris 2015.

Japans elproduktionI två artiklar i ETC nyligen ger Anton Borgström och Tomas Kåberger bilden av Japan som ett ”grönt föredöme”. Beslutet att stänga alla kärnkraftsverk har gått så bra att ”inga av de värsta farhågorna besannats”, utan det visade sig att kärnkraften ”aldrig hade behövts”. De hittar så många positiva siffror att det verkar vara frid och fröjd med klimatmålen.

Det behövs en kritisk granskning av den bilden, för det är en hel del som skurits bort för att den ska gå ihop. Båda artiklarna undviker systematiskt alla övergripande data, och använder istället siffror som är suggestiva snarare än klargörande. Kåberger hittar till exempel en månad då Japan förbrukning av olja ”halverats”, oklart jämfört med vad och vad det betyder för den övergripande trenden.

Borgströms artikel innehåller dessutom en rad siffror som verkar direkt felaktiga. Det låter till exempel storslaget att Japan installerade solpaneler ”motsvarande fem till sju kärnkraftverk” under 2012, men av statistiken att döma verkar det vara ett rent luftslott.

Kort bakgrund

Japan är en av de största utsläpparna i världen, med utsläpp per person som ligger en bra bit över EU:s nivå. En av de få faktorer där de legat i linje med IPCC var att de fick 25 procent av sin elektricitet från kärnkraft. De planerade att höja den nivån till 50 procent till 2030, samtidigt som de byggde ut andra utsläppssnåla energislag till ytterligare 20 procent. Därför kunde de försvara ett ambitiöst klimatlöfte, där de lovade att sänka sina utsläpp med 25 procent (1990-2020).

Olyckan i Fukushima 2011 ställde de prioriteringarna på huvudet. Den skepsis som alltid funnits mot myndigheter i Japan – av goda skäl – blommade ut i en rädsla för kärnkraft som helt saknade proportioner. Det spelade snart ingen roll vad regeringen eller ens WHO sade. Hela kärnkraftssektorn har i princip varit stängd sedan olyckan.

IEA:s öppna statistik (som sträcker sig till 2012) visar att omkring 70 procent av bortfallet i elektricitet ersattes med fossilkraft. Resten hanterades i princip helt med lägre elförbrukning. Ny vind- och solkraft täckte upp 1-2 procent av bortfallet.

Det är de storleksordningar som Borgström och Kåberger blåser upp till en ”explosionsartad” satsning på solenergin. Det är inte en lögn – Japan verkar till exempel ha fördubblat den totala kapaciteten i sina solpaneler under 2013 – men det är i praktiken en slags greenwashing. År 2012 fick Japan mindre än 1 procent av sin elektricitet från solkraft.

Japans totala klimatutsläpp per person ökade med 8 procent på bara två år. Hela deras tidigare plan på att i stor skala ersätta fossila bränslen med ny kärnkraft gick i stöpet. Istället brände de 27 procent mer fossila bränslen i elproduktionen 2012, jämfört med 2010.

Konsekvensen blev att Japan skrotade sitt klimatlöfte till förmån för ett mål om att inte låta utsläppen öka med mer än 3 procent. Det kommer vara ett av de värsta problemen att hantera under klimattoppmötet i Paris 2015: Hur ska världen kunna övertyga de tveksamma när ett land som Japan dumpar sina löften?

Sänktes utsläppen av stoppet?

Mot den bakgrunden framstår Borgströms artikel som en cynisk lek med ord. ”Förra året sjönk Japans beroende av fossila bränslen med 10 procent”, skriver han. ”Det som krävdes var en förödande kärnkraftsolycka” för att sätta igång ”en omställning som sedan dess gått i raketfart”.

Berättelsen är uppenbar: stängd kärnkraft gav oss sänkta utsläpp! Det är en i grunden falsk berättelse. IEA har inte öppna siffror för 2013 än, men av BP:s World Energy Review att döma är den verkliga siffran en minskning med 1 procent jämfört med 2012. Alltså efter den stora ökningen.

Är Japan ett ”grönt föredöme”, handlar det inte om klimatet. Resultatet av att stänga hela kärnkraftssektorn blev precis det som många varnade för: kraschade klimatmål. Både Borgström och Kåberger sopar det under mattan.

Så fungerar den ekokammare som gör att många i vänstern och miljörörelsen fortfarande står oförstående inför IPCC:s linje. Tillsammans med James Hansen och en stor majoritet av klimatforskarna förespråkar de en radikal utbyggnad av alla utsläppssnåla energislag, såväl sol- som vind- och kärnkraft.

Kärnkraften farligare än klimatet?

Samtidigt går det förstås att tänka sig att Japans beslut ändå är riktigt. Visade Fukushima att kärnkraften är farligare än klimatförändringarna?

En nyckel till den frågan – som helt saknas i artiklarna – är WHO:s slutsatser av Fukushima. De uppskattar att strålningen från Fukushima-olyckan är så liten i jämförelse med den vanliga bakgrundsstrålningen att vi aldrig kommer kunna se någon ökad dödlighet i cancer. Effekterna på ekosystemen verkar också vara helt marginella.

WHO uppskattar å andra sidan att 150 000 människor dör varje år på grund av de försiktiga klimatförändringar vi sett hittills. De hotar redan en lång rad ekosystem över hela planeten. Då har de ändå knappt börjat.

Bara luftföroreningarna av att elda fossila bränslen är en tung hälsofaktor. James Hansen har gjort en slående jämförelse: hade världen valt att bygga fossila kraftverk istället för kärnkraften, hade lågt räknat ytterligare 1,8 miljoner människor dött av luftföroreningar. Tillämpar vi de siffrorna på Japans beslut att stänga kärnkraften får vi en storleksordning på 500-1000 dödsfall varje år, som orsakas av att olja och fossilgas ersätter kärnkraft.

Det är på många sätt en begriplig psykologisk reaktion att Japan prioriterar stängd kärnkraft före klimatfrågan. Samtidigt är det en djup tragedi, för Japan och för världen. Vi som sätter oss in i frågorna har ett ansvar för att visa på proportionerna. Det gäller särskilt på områden som kärnkraft, vacciner eller brottslighet, där vi vet att det finns starka psykologiska mekanismer som styr oss på ett högst riskabelt sätt.

Lyssna på IPCC!

En hel del av det Borgström och Kåberger tar upp är viktiga positiva förändringar. Det är bra att Japan tar sig i kragen och börjar spara energi. Det är hoppingivande att solpanelerna börjar göra avtryck i statistiken, även om det är små siffror hittills. Allt det och mycket mer därtill hade behövts för att fasa ut det fossila i Japan.

Däremot visar artiklarna att kärnkraftsmotståndet lätt gör att klimatramarna upplöses i tomma intet. För att få Japan till ett ”grönt föredöme” tvingas båda de här artiklarna undvika de meningsfulla, övergripande siffrorna. De tar vare sig upp de ökade utsläppen eller brottet med det gamla klimatlöftet.

Vi som brinner för klimatfrågan behöver inse att IPCC talar också till oss. De säger att världen behöver bygga både sol-, vind- och kärnkraft, och de gör det med goda skäl. Vi behöver alla verktyg. Det är något helt annat än 1980 års linje: att vi kan bränna fossilt ett tag till, bara vi stänger kärnkraften.

 

 

Käpphästar före klimatet

Vi har uppenbarligen ytterligare en regering i Sverige som sätter sina egna käpphästar före klimatet. Förhandlingarna har hittills präglats av att både S och MP får igenom sina sämsta sidor: Förbifarten och stängningen av kärnkraft.

S-MP-förslag

Här är ett försök att synliggöra storleksordningarna – inte mer än så, det är grovt tillyxat – på utsläppseffekten av de överenskommelser vi sett hittills.

Det handlar förstås om grova skisser, men tre slutsatser är tydliga:

1. Både S och MP har satt sina egna käpphästar, Förbifarten och kärnkraften, före IPCC:s linje att vi behöver sänka utsläppen på alla de sätt vi kan.

2. Vi hade behövt massor av bra förslag. Det är hittills tveksamt om den här regeringens samlade linje ens kommer vara bättre än status quo.

3. Det skulle behövas ett parti som konsekvent satte klimatet först.

Upprepningseffekten av att Miljöpartiet sagt klimat så många gånger är svår att skjuta ifrån sig. Schlingmann betonade det som en av huvudstrategierna i Reinfeldts retorik: eftersom de hade sagt ”jobb” så många gånger blev de ”jobbpartiet” oberoende av fakta. Det blev en rejäl psykologisk uppförsbacke för samhället att ta in att arbetslösheten faktiskt ökade dramatiskt under deras 8 år vid makten.

Just därför tror jag att diskussionen om klimatomställningen måste ha en skarpare udd och handla mer om siffror. En av de bra saker som ser ut att hända med regeringsskiftet är att Sverige får en klimatbudget – både S och MP står bakom det sedan tidigare. Det betyder att det kommer finnas mycket bättre sifferunderlag för klimatdebatten framöver.

För att ge den som vill en chans att räkna själv och bättre har jag gått igenom hur sifferskissen ser ut nedan. Det går säkert att förbättra skattningarna – jag uppskattar alla tips.

Micke

- – -

Bygga Förbifarten

Det finns inte, vad jag kan hitta, några riktiga klimatanalyser av Förbifarten, eftersom det är ordentligt komplext. Vägtrafiken i Sverige står för omkring 20 miljoner ton klimatutsläpp per år. Säg att 20 procent av dem sker i Stockholmstrakten och att den delen ökar med 5 procent på grund av Förbifarten – det ger en effekt på 0,2 miljoner ton per år.

Det är antagligen lite väl högt räknat, men till det kommer utsläpp i bygget på i storleksordningen 1 miljon ton totalt över alla år (antaget 30 ton utsläpp per miljon kronor i byggkostnad, s 55 här). Därför har jag gjort en sammanslagen gissning på 0,1-0,3 miljoner ton.

Elproduktion i allmänhet

Eftersom Sverige de senaste åren har kunnat producera elöverskott kommer klimateffekten av sjunkande elproduktion synas i grannländerna, på kort sikt. De kommer bli tvungna att köra sina fossila kraftverk oftare eftersom vi inte längre stödjer dem med el.

Typiskt sett kommer det vara kolkraftverk som kör mer, som ger ungefär en miljon ton i utsläpp per TWh. Ibland kommer det vara fossilgas, vars utsläpp är hälften av det. Det kommer finnas en effekt där priserna blir lite högre och förbrukningen därför lite mindre, men den kommer vara ganska marginell (på grund av låg priselasticitet).

På lång sikt kommer Sverige behöva mycket mer elektricitet om vi vill kunna fasa ut det fossila.

Stänga O1

O1 är den minsta och knaggligaste av Sveriges tio reaktorer. Den har producerat kring 3 TWh per år, men haft många stopp senaste åren.

Stänga en typisk reaktor

Totalt producerar Sveriges tio reaktorer omkring 60 TWh per år, som är ganska jämnt fördelade bortsett från O1.

Elda mer biomassa

Klimatutsläppen i skogsbruket är en av de riktigt stora utsläppskällor vi vet väldigt lite om. Sedan 2008 har det växt fram en skarp kritik i forskningen mot den allmänt positiva synen på bioenergi som funnits tidigare. Det handlar bland annat om att det tar så lång tid för skog att växa upp igen att det inte är särskilt relevant för klimatfrågan. Under avverkningen av skog frigörs också kol som varit bundet i marken. I värsta fall kan totaleffekten vara större än för kolkraft.

Bygga vindkraft

Överenskommelsen innebär att det byggs ytterligare 5 TWh elproduktion inom ramen för elcertifikatsystemet, jämfört med tidigare beslut. Ett snällt antagande är att bara 2 TWh av dem går till att elda biomassa och 3 TWh blir i form av vindkraft (inklusive lite solpaneler och havsbaserad vind).

Flygskatt

Svenskarnas flygresor står för 8,7 miljoner ton utsläpp. Mycket av det är tyvärr flygresor helt utanför Sverige, som regeringen inte kan beskatta. Det finns inga siffror för hur regeringens flygskatt skulle se ut, men låt oss anta att det handlar om ett mycket radikalt förslag där alla flygresor minskar med 5-10 procent, jämfört med ett scenario utan flygskatt.

Höjd bensinskatt?

Förhoppningsvis får Miljöpartiet igenom någon form av höjd bensinskatt – låt oss säga någonstans mellan 25 och 50 öre. Klimatutredningen uppskattade att 50 öres höjning av bensinpriset leder till en minskning av utsläppen med 0,4 miljoner ton. Det talas också om en bättre miljöbilspremie, men det är svårt att räkna på utsläppseffekterna av det ens om det hade funnits ett siffersatt förslag.

MP står långt från fossilfrihet

Här är ett debattinlägg jag skrev i ETC i somras. Det handlar om MP, men samma kritik behöver diskuteras också i Vänsterpartiet. Prioriterar vi klimatet behövs det förändring!

Lise Nordin och Åsa Romson (MP) skriver i ETC att de föreslår ett ”energisystem med 100 procent förnybar energi”. Det är ett påstående som behöver synas: Miljöpartiets konkreta förslag är inte i närheten av att nå dit.

Problemet är att Sverige idag förbrukar omkring 200 TWh fossil energi varje år. För de allra flesta av oss är det huvudsaken: klimatförändringarna handlar om utmaningar på en svårfattbar skala. Det måste vara det högst prioriterade målet att stänga i princip hela det flödet, och det behöver ske på ett par årtionden.

Säg att vi hinner bygga ut vind- och solkraften från dagens 10 TWh per år till 60 TWh, mycket mer än Miljöpartiet föreslagit. Det skulle i så fall matcha kärnkraftens 60 TWh. Frågan varje klimataktivist behöver ställa är vilka verktyg vi i så fall har kvar för att ta oss ur fossilberoendet?

Det går att göra mycket med energieffektivisering och energibesparing, inte minst i trafiken, men också den tuffaste linje skulle ha svårt att spara mer än säg 50-100 TWh den vägen. Miljöpartiets konkreta förslag verkar mycket långt från den sortens storleksordningar.

I många fall är det enklaste steget från fossilberoendet att istället elda biomassa. Samtidigt vet vi att dagens kalhyggen driver utsläpp i stor skala. Från ett klimatperspektiv behöver vi snarast elda mindre av skogen än idag. Den biomassa vi idag stoppar i första bästa bränsletank eller kraftvärmeverk, kommer på lite sikt behöva flyttas till sånt elektriciteten omöjligt kan ersätta: byggmaterial, bioplaster och de knepigaste bränslena.

Därför är ny, hållbar elektricitet ett nyckelmoment i en hållbar omställning. Är uppgiften att ta Sverige ur sitt 200 TWh stora fossilberoende, är den gamla konflikten mellan vind- och kärnkraft helt överspelad. Då kommer vi behöva all icke-fossil energi vi kan skaka fram: både radikalt utbyggd vindkraft och en ny generation kärnkraftverk.

Den klimatomställning världen står inför ser inte likadan ut som den gamla gröna linjen. Större saker står på spel. Det ställer högre krav: den som vill stå för fossilfrihet behöver kunna visa hur ekvationen ska gå ihop. Miljöpartiets konkreta förslag är mycket långt från den sortens mål, just för att de prioriterat stängd kärnkraft före klimatförändringarna. Det håller inte.

Finland fortsätter bygga kärnkraft

Blev glad av att höra att Finlands regering idag beslutat att låta bygga ett nytt kärnkraftsverk i Pyhäjoki. De gröna lämnade regeringen med anledning av det. Det verkar logiskt - deras linje när Olkiluoto skulle börja byggas att inkluderade till exempel att istället köra mer fossilgas. (Tack till Jani Martikainen ‏(@jpjmarti) för det tipset!) De sätter kort sagt sitt stopp för kärnkraft före klimatet.

Regeringsbeslutet är däremot helt i linje med IPCC:s rapport, som driver på för att världen ska satsa stort på alla fossilfria energislag. Finland förbrukar omkring 200 TWh fossila bränslen per år – lika mycket som Sverige trots att de bara har hälften av befolkningen. De kommer precis som oss behöva all fossilfri energi de kan få för att en dag kunna göra sig kvitt det fossila.

Finland har bara en bråkdel av den vattenkraft vi har i Sverige, och skulle vara chanslösa att reglera vindkraft i den storleksordning som skulle behöva byggas för att klara en omställning helt i det spåret. Då skulle det uppenbara alternativet snart bli en ohållbar kombination av vindkraft och just fossilgas.

I somras skrev jag ett debattinlägg till finska Hufvudstadsbladet om klimat och kärnkraft, som jag tar tillfället att publicera här.

Både vind- och kärnkraft behövs

Patrik Holm från Vindkraftsföreningen rf påstår i Hufvudstadsbladet den 15 juli att kärnkraften har stora klimatutsläpp. Det är ett påstående som inte tål närmare granskning.

Det finns gott om forskning på just utsläppen från olika energislag. Ingen som kikar på den med opartiska ögon skulle dra någon annan slutsats än att kärnkraften har mycket låga klimatutsläpp. IPCC:s forskningsöversikt i frågan från 2011 är typisk: den kom fram till att kärnkraftens utsläpp ligger strax över vindkraft och en bit under solkraft.

Holms siffror är från kärnkraftsmotståndaren Mark Z Jacobsson, som tvingats skaka hårt på empirin för att få fram en bild han helt uppenbart var ute efter från början.

Dels använder han en äldre, skev metastudie som fick fram fyra gånger så höga siffror som IPCC genom att utforma hela sin metodik för att ge ett fåtal hårt kritiserade studier så stort genomslag som möjligt.

Det räckte inte för Jacobsson, som fördubblade den siffran med ett antagande om att kärnkraft tar mycket längre tid att bygga än till exempel sol- och vindkraft, och att den kapacitet som ska till produceras med kolkraft under hela byggtiden. I verkligheten har kärnkraft kunnat byggas ut i många gånger högre takt än vindkraft. Tysklands omtalade satsning på sol- och vindkraft håller t ex en bråkdel av den takt med vilken Frankrike byggde ut sin kärnkraft.

Jacobsson toppar sedan sin studie med antagandet att civil kärnkraft ökar risken för ett kärnvapenkrig. Hans siffra innehåller alltså en del där han antagit hur stora utsläppen skulle kunna bli av en sådan konflikt och multiplicerat den med en riskfaktor.

Tyvärr är det där inte enstaka händelser. Det är slående vanligt att nyckelpersoner i kärnkraftsmotståndet kommer med tvärsäkra men mycket svagt underbyggda påståenden. George Monbiot, som började skärskåda sina egna invändningar mot kärnkraft just med anledning av klimatförändringarna, har till exempel skrivit en hjärtskärande uppgörelse med det i The Guardian som jag kan rekommendera varmt för den intresserade.

Holms inlägg innehåller fler sådana ogrundade påståenden, där det kanske mest slåendet är att det skulle vara ”allmänt känt” att förnybara energikällor ”inte ger växthusgaser under själva produktionsprocessen”. I verkligheten började forskningen redan omkring 2008 visa att den helt dominerande ”förnybara” energikällan, förbränningen av biomassa, i många fall är djupt problematisk ur ett klimatperspektiv. Det handlar bland annat om att det tar lång tid för skog att binda nytt kol och om att själva avverkningen kan frigöra stora mängder koldioxid från marken. För länder som Sverige och Finland betyder det att vi behöver se över vårt skogsbruk med kritiska ögon, för hela världens skull.

Vi som vill se en radikal klimatomställning kan inte bara lyssna på forskarnas eller IPCC:s slutsatser de gånger de passar det vi redan tänkt. Hur kan vi då motivera andra att ta dem på det djupa allvar de förtjänar? IPCC är tydliga med att världen kommer behöva mycket mer av både vindkraft och kärnkraft för att ha en chans att komma ur fossilberoendet i tid.

Finland har idag ett fossilberoende på ungefär 200 TWh per år, vad jag kan utläsa av IEA. Det saknas alltså inte klimatuppgifter för både ny vind- och kärnkraft. Är vi överens om att det är klimatet som är vår tids ödesfråga, är det inte däremellan striden står.

Mikael von Knorring


Skilda utgångspunkter i klimatfrågan

Lennart Söder, som forskar på möjligheterna att reglera sol och vind i Sverige, besökte oss på senaste ekoeko-mötet. Det blev en bra och väldigt relevant genomgång. Jag har sedan tidigare en bild av att hans forskning är väldigt stabil: han har visat – i mina ögon helt övertygande – att Sveriges vattenkraft räcker till att reglera åtminstone 60 TWh vind och sol.

Samtidigt blev jag lite mållös inför de utgångspunkter han hade. Som jag uppfattade dem (ta det med en stor nypa salt) såg de ut så här:

1. Att kärnkraften är lika farlig som kolkraften per TWh. De försiktiga klimatförändringar vi sett hittills orsakar 150 000 människors död varje år. Det finns inga konsekvenser av kärnkraft som är i närheten av det – hittills har den varit betydligt säkrare än till och med vattenkraften.

2. Att elbehovet kommer vara konstant. Det betyder att klimatomställningen helt enkelt inte finns med i beräkningarna. Ska Sverige kunna göra sig kvitt dagens beroende av 200 TWh fossila bränslen per år, kommer det tvärtom behövas mycket mer elektricitet. Då pratar vi snarare både 60 TWh vindkraft och en ny generation kärnkraft.

3. Att världen inte behöver planera för en klimatomställning med dagens teknik. Trots att t ex Tyskland redan håller på att göra sig djupt beroende av fossil reglerkraft, kan vi köra på och hoppas att ingenjörer i sinom tid kommer lösa reglerproblemet. När motorvägsförespråkare driver den sortens ”allt ordnar sig med framtidens teknik”-linje kritiserar vi dem – med rätta – för att sätta alldeles för mycket på spel.

4. Att Sverige inte behöver stödja resten av världen med reglerförmåga eller energiexport. Trots att vi byggde Sveriges infrastruktur med tusentals TWh fossil energi, trots att de flesta bara har en bråkdel av den hållbara energi vi har här, behöver vi inte dela med oss.

För mig är det där helt verklighetsfrämmande som världsbild, helt oförsvarligt som värdegrund.

Världen får idag 2 procent av sin energi från vattenkraft. Visst är det bra med en studie som visar att världen kan bygga ut sin vind- och solkraft till 2 procent också – men vi har 82 procent fossil energi att stänga. Även om Sverige skulle kunna klara en klimatomställning byggd på biobränslen, vatten, vind och sol (jag kan inte se hur det skulle räcka för att sparka ut allt det fossila), vore det en modell ingen annan kan följa.

Det är svårt att hantera att folk som själva uppfattar sig som miljövänner inte ser att klimatet behöver vara den yttre ramen också för deras favoritfrågor. Lennart Söder är ingen klimatförnekare – det är bara det att klimatförändringarna är helt frånvarande i hans utgångspunkter. Det gör också att de stora konsekvenserna för klimatet av olika vägval osynliggörs.

Inriktningen på att stänga kärnkraft är vänsterns Förbifarten. Förbifart Stockholm ser ut att öka utsläppen med säg 1 miljon ton per år, högt räknat. En enda stängd reaktor ökar utsläppen med i storleksordningen 5 miljoner ton per år. Vi måste – till skillnad från motorvägspartierna – svara på den sortens siffror med självprövning, inte rationaliseringar.

Det finns många i vänstern som ser att något inte står rätt till med kärnkraftsmotståndet, kanske framförallt för att frågan om kolberoende syns så skarpt i Tyskland. Den tveksamheten behöver utvecklas till en påläst, konsekvent klimatlinje. Alternativet är en vänster som inte sätter klimatet först.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.