Archive for the ‘Frigöra arbete’ Category

Teknikkritiken behövs i Vänsterpartiets klimatpolitik

Vänsterpartiet har tagit fram en läsvärd rapport om sin klimatpolitik, och vill gärna ha respons på den. Så här skrev jag:

- – - – -

Hej på er!

Bra rapport! Två förslag på saker vi kan driva:

1. Förkortad arbetsdag är det enda konkreta förslag vi lagt som i sig skulle kunna ge en storskalig förändring av utsläppen. (De klimatskatter vi föreslår konkret är marginella, och satsningar på t ex järnväg kommer inte på allvar minska utsläppen med mindre än att bilresandet försvåras drastiskt.) Det är också det förslag som tydligast synliggör att det är omständigt med miljöförstöring, snarare än tvärtom. Vi behöver sluta lägga så mycket tid på förbruka resurser, både i arbetet och på fritiden. En verklig klimatomställning skulle behöva vara konkret inte bara med vilka nya jobb som behövs, utan kanske framförallt med hur vilka jobb vi behöver sluta göra i olika branscher.

2. Både samhällsdebatten i stort och diskussionen i miljörörelsen utgår ofta från att den tekniska utvecklingens takt och riktning överlag är given. Vi ställer oss frågan vilken av befintliga tekniker vi ska använda, och inte hur vi kan öppna för en snabbare utveckling. En del av förslagen i rapporten är inne på att bryta det mönstret, och det tycker jag är bra. Det går att göra mycket mer där! Vänsterpartiet borde ha en forskningspolitik som går ut på att i stadig takt utöka den skattefinansierade forskningen, och lyfta fram det som en av hörnstenarna i vår långsiktiga politik.

Som en del av er vet har jag länge drivit på för att vi ska bygga upp en konsekvent politik för fri kunskap, och det är inte minst av klimatskäl. T ex tycker jag att vi ska vara tydliga med att den kommersialisering av forskningsresultat vi vill se ska underlättas genom att skattefinansierad forskning aldrig låses in bakom patent eller företagshemligheter. Vi borde också föreslå att staten börjar sjösätta storskaliga beställningar av innovationsprojekt som syftar till att lösa specifika klimatproblem, som robotiserad sopsortering eller odlat kött. Utvecklingen kan mycket väl ske privat, t ex genom prispengar, så länge resultatet blir att de lösningar som tas fram kan tillämpas fritt världen över.

Staten kan också genom bl a upphandling och konsumentlagar driva på för en klimatmotiverad standardisering av tekniska lösningar, för att möjliggöra reparationer och uppgradering till senare teknik, och därmed öka livslängden för en rad resursintensiva varor. Vi skulle också kunna fundera på att bygga upp en delvis skattefinansierad reparationsindustri som en del av välfärden. Många av de ekonomiska mekanismer som gör privatiserad sjukvård ineffektivt, som läkarnas informationsövertag, gäller även t ex bilverkstäder och bidrar till att det inte etablerats någon ordentlig reparationsekonomi för allehanda prylar.

I miljörörelsen konstateras det ofta att vi skulle kunna ställa om på ett rimligt sätt redan med dagens teknologi, och det stämmer. Då och då abstraheras den tanken däremot till en lös idé om att ”tekniken inte är svaret”, som är djupt problematiskt. Tvärtom är den utveckling av en både principiell och konkret teknikkritik som just nu pågår helt avgörande för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Den klimatkatastrof vi har framför oss kommer att vävas samman med en kvalitativ ökning av mänsklighetens produktionsförmåga de närmaste decennierna som kommer vara lika genomgripande som 1900-talet. Potentialen för att höja vår levnadsstandard med drastiskt sänkt resursförbrukning är enorm, och detsamma gäller potentialen att fortsätta öka utsläppen. Därför kan en klimatomställning inte bara handla om att hantera dagens teknik, utan den måste också ge sig in i villkoren för teknikutvecklingen, och formulera krav som tar initiativet från storföretagen. Många av de här fajterna pågår för fullt, och där behövs vi i Vänsterpartiet, miljörörelsen och miljöperspektiven.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.