http://openetherpad.org/sYfHhnXzmu

Motionsstopp är redan den 5 oktober. Lagom till att jag fått ihop texten fick jag också ett tips om en liknande motion från vänsterpartister i Landskrona. Ska diskutera med dem – ju fler desto bättre kanske?

Uppdatering: Paddan kraschade utan förvarning, innan jag samlat in alla namnen Har återskapat motionen, men jag tror det är två personer som saknas som undertecknare. Eftersom deadline är ikväll har jag skickat in den ändå – hoppas det är OK? Så här ser den ut:

- – - – -

Ta fram en övergripande teknikpolitik!

Det är inte en slump att det uppstått mycket debatter om nätet de senaste åren. Den tekniska utvecklingen ställer oss inför ett antal historiska vägval just nu, och vilka strukturer och principer som blir vägledande kommer få betydelse för lång tid framöver. Politiskt går det att jämföra med den period då stadsplaneringen prioriterade biltrafiken först: efter att biltrafiken väl byggts in i hjärtat av städerna har det varit mycket svårt att vända utvecklingen, trots att problemen är uppenbara.

Av samma skäl som det hade behövts skissas på altenativ under den perioden, vill vi att Vänsterpartiet tar fram en genomtänkt helhetspolitik för en demokratisk teknikutveckling. Vi behöver möta problemet med att företag som Microsoft och Google försöker bygga strukturer och standarder där vi är fastlåsta.

Än så länge är det politiska läget ganska öppet. Problemen med t ex stängd programvara eller sluten forskning drabbar även en del företag, och länder som Kina och Indien har öppet motsatt sig handelsavtal som Acta. Till och med en konservativ tidning som The Economist kan leverara radikal patentkritik.

På flera sätt har vi också tekniken på vår sida. Friare former för teknikutvecklingen har visat sig så mycket effektivare än de stängda att det på en rad fronter underminerat storföretagens ställning. Det finns alltså starka skäl för både optimism och pessimism.

Framförallt är det teknikfrågor kopplade till information i bred mening vi tänker på: patent, nätstrukturer, programkod, forskningsresultat. Där finns det många poänger att plocka på hur dagens kapitalistiska strukturer hämmar utvecklingen.

• Ett läkemedel som skyddar mot förtidig födsel patenteras i efterhand och priset för en kur höjs från 1000 kronor till 400 000 kronor
• Jordbrukare i Indien tvingas betala dyrt för patenterat utsäde från bolag som Monsanto
• Användare av Apples iPhone upptäcker att deras telefon i hemlighet bygger register över var de befinner sig
• Facebook och Apples appstore har en så stark ställning att deras godtyckliga censurregler är ett reellt problem
• Trots den klimatkatastrof vi står inför kan sol- och vindkraftsteknik inte användas fritt, utan patenteras rutinmässigt
• Forskningen på t ex AI hämmas av att mycket av källkoden inte är fri utan inlåst hos företag som Sony

Vänsterpartiet har varit ganska bra på att lyfta en del av de här frågorna, men det behövs ett helhetsgrepp för att kunna göra det konsekvent. Poängen är förstås inte att teknik skulle vara vår nya profilfråga nummer ett. Däremot skulle vi kunna lägga fram fler teknikpolitiska förslag än idag i t ex välfärds-, miljö- och utbildningsfrågorna. Det går att göra en hel del också i kommunalpolitiken.

Vänsterpartiets roll är att vara med och synliggöra konflikterna med storföretagen, och stå upp för folks rättigheter, också när det gäller läkemedelsbolag, Monsanto eller Facebook. Vi behöver också vara det parti som tydligast tar sig an de långsiktiga framtidsfrågorna. För att fylla den rollen behöver vi en genomtänkt teknikpolitik, med både principiella ställningstaganden och konkreta förslag.

Vi yrkar
att Vänsterpartiet tar fram en övergripande teknikpolitik

Mikael von Knorring (Hammarby-Skarpnäck)
Jöran Fagerlund (Angered)
Jesper Berglund (Falkenberg)
Stefan Kangas (Kortedala-Gamlestaden-Bergsjön)
Jonas Danielsson (Malmö)
Fredrich Legnemark (Borås)
Greger Hammarin (Malmö)

The cost is justified to avoid the mental and physical disabilities that can come with very premature births, said KV Pharmaceutical chief executive Gregory J. Divis Jr. The cost of care for a preemie is estimated at $51,000 in the first year alone.

Ett patent är ett papper som ger någon rätt att förbjuda folk att använda sin kunskap. Vi vet hur man tillverkar Makena, och det är billigt att göra det. Genom att ge KV Pharmaceutical rätt att förbjuda alla andra att använda den kunskapen, kan de sätta priset efter vad kunden kan pressas till att betala. Vill du se en skoj science fiction-rulle på temat, se Repo Men.

Samhällsekonomiskt sett är det förstås oförsvarbart. Poängen med priser är att undvika slöseri med arbete och andra begränsade resurser, och det kostar nästan inga verkliga resurser alls att tillverka de flesta läkemedel. Vi kan prata om det som en artificiell fattigdom, eller som en privatisering av kunskap. Patenten och vinstintressena snedvrider också prioriteringarna i forskningen: vad som är patenterbart och lönsamt är förstås långt ifrån alltid de bästa lösningarna på ett problem.

Det behövs radikala patentreformer, med sikte på en fri forskning, där alla forskare delar med sig av sina resultat och där vem som helst kan tillämpa kunskapen. Ett intressant alternativ är prispengar: vi flyttar skattemedel från att betala för dyra läkemedel eller apparater, till att belöna forskning vars resultat släpps fritt.

En av svårigheterna är dock att patentsystemen cementerats fast i land efter land genom internationella avtal. På den nivån är lobbyintressena som starkast, och vi har haft fullt upp med att försöka undvika en expansion av patenten till nya geografiska områden – läs: fattiga länder – och nya forskningsområden, som t ex mjukvara. Det betyder dock inte att vi står maktlösa på nationell nivå. Till exempel skulle vi kunna styra upp den skattefinansierade forskningens förhållande till patent, och kräva att våra universitet alltid släpper kunskap fritt.

Ett annat exempel jag blev tipsad om finns beskrivet i en statlig utredning, SOU 2008:20. Belgien ligger ett steg före oss i fråga om vilka sorters tillämpningar av kunskap som en patentinnehavare får förvägra andra:

När det gäller forskningsverktyg uppkommer frågan om begreppet åtgärder som hänför sig till den patenterade uppfinningen ska tolkas som åtgärder på eller med uppfinningen. De flesta europeiska länder tillämpar den förra tolkningen, men i Belgien tillämpas sedan år 2005 ett experimentundantag som innefattar den senare tolkningen.

… begreppet på uppfinningen syftar på sådana åtgärder som syftar till att få verifierat att uppfinningen fungerar på sätt uppfinnaren har påstått i sin patentansökan. Begreppet med uppfinningen innebär enligt arbetsgruppen åtgärder då uppfinningen används som ett instrument, t.ex. situationen då en patenterad våg används för att väga upp de ämnen som ska ingå i ett vaccin. (SOU 2008:20, s 370f)

Eftersom Sverige ger patentinnehavare rätt att förvägra forskare från att använda vissa metoder, tvingas vi betala dem med skattemedel. Skulle vi gå på Belgiens linje, undviker vi de utgifterna, och kan använda de pengarna till att finansiera fri forskning på forskningsverktyg istället. På det internationella planet betyder det att vi å ena sidan vägrar betala avgifter till en del utländska företag, men å andra sidan bidrar till ett större utbud av fria forskningsverktyg världen kan använda.

Kanske är experimentfrihet lite för torrt för att bygga folkrörelse kring, men det finns gott om dramatiska exempel på destruktivt patentsystemet har varit. Vi behöver samla och popularisera dem, och knyta dem till både principiell kritik och genomförbara reformförslag. En del pratar om informationsfeodalism, och det finns en poäng där någonstans. För varje forskare som låses in i privata företag, och för varje resultat som inte kan användas fritt, tappar vi möjligheter att ta itu med världens problem. Det är ett perspektiv som gjort för att bygga vänsteranalyser av, samtidigt som det är ett bra upplägg för att arbeta politiskt brett.

”Did you ask for permission to use that copyrighted material?”

Creative Commons är en serie licenser du kan använda för att slå fast att en text, melodi, film osv. du gjort får spridas fritt. Du kan ange några olika villkor. Tillsammans bygger vi upp ett bibliotek av verk som går att använda friare.

Creative Commons är också en pågående diskussion om upphovsrättens framtid. De olika licenserna är ett fält där det går att experimentera praktiskt, snarare än en klar vision om hur saker borde fungera. Vilka licenser vi väljer är ett politiskt beslut. De uttrycker olika syn på användarfrihet, och material under olika licenser går inte alltid att remixa ihop hur som helst.

Licenserna beskrivs bra på creativecommons.se, och där kan du också få förklarat hur det fungerar rent praktiskt. Det som saknas där är strukturer för att organisera samarbete: hur går ett verk från att vara fritt att använda, till att faktiskt användas fritt? En del av svaret är arkiv som Wikimedia Commons, som fungerar som ett slags bibliotek. En annan del är projekt som försöker koppla ihop folk lite mer aktivt. Själv länkade jag t ex in en artikel jag skrivit hos det nordiska projektet Cloudberry.

Alla texter jag skriver till den här bloggen licensierar jag under en BY-SA-licens. Det betyder att jag gjort tre ställningstaganden för hur de får användas:

1. De får remixas. Det betyder inte att någon får skriva om en halv artikel och sedan påstå att jag står för nåt helt nytt. Däremot går det t ex bra att låna några stycken text där jag försökt förklara något till en faktaruta i en artikel, och bara helt kort i slutet notera var det kom ifrån.
2. De får användas kommersiellt. Det är alltså helt OK att lägga in en av texterna i en antologi, och sälja den, utan att tillfråga eller betala mig för det. Det förvånar en del att även vi som är vänster tycker att det är viktigt att ge användare den friheten, men det finns starka argument för det. En av de intressanta sakerna med en friare kultur är just att det skapar möjligheter för fler att bygga projekt som faktiskt går runt ekonomiskt, och kan jag hjälpa till med det på ett hörn vore det kul. Med all sannolikhet skulle jag också dra någon slags nytta av varje användning av texterna.
3. De får bara användas på villkoret att det nya verk de ingår i också sprids fritt. Den principen kallas copyleft, och kommer från fri programvara. Det är en slags strategi för att bygga ett bibliotek som drar in fler och fler i fri produktion. Det ställer företag inför ett intressant val: för att kunna dra nytta av det biblioteket, måste de själva delta i att bygga vidare på det. Är det fria biblioteket tillräckligt bra, som t ex när det gäller en del sorters kod, så kan det vara helt orealistiskt att försöka konkurrera utifrån. Den logiken är förstås lite annorlunda med kultur, men fortfarande spännande.

Det där valet, BY-SA, är ganska typiskt för oss vars ingång i de här frågorna är djupt kritisk till hur dagens upphovsrätt och dess kapitalintressen fungerar. En del kan vara rejält kritiska till att CC erbjuder så pass olika sorters licenser. Själv tycker jag det är praktiskt: det är ett bra sätt att få fler att börja tänka på frågorna, och det finns alla gånger tillfällen där BY-SA är fel val. Använd den licens du känner dig bekväm med! Det går inte att dra tillbaka en licensiering i efterhand, men däremot kan du utöka den genom att t ex ange flera licenser användaren kan välja mellan.

Däremot tycker jag att det finns ett annat potentiellt problem med CC: att det används som ett sätt att få folk att tänka upphovsrätt, och dra folk ur den självklara praxis av fri användning de flesta ändå deltar i. CC behöver vara en del i en rörelse för en rejäl upphovsrättsreform, snarare än ett sätt att ducka diskussionen om absurda straff och orimliga begränsningar. För att tala i vänstertermer: CC är reformism, och kan vara antingen pragmatiskt revolutionär eller passiviserande och legitimerande, beroende på hur den används. Bästa sättet är nog helt enkelt att experminentera praktiskt!

I nya numret av Vänsterpress har jag med en debattartikel om ersättningssystem, med anledning av en artikel som lite löst kritiserade Vänsterpartiets hållning i den frågan. Hela artikeln finns nedan. Den artikel jag svarar på finns att läsa i sin helhet på Vänsterpress-sidan.

-  -  -  -  -

Fri fildelning är bra för kulturproduktionen

Svar till Jonas Lundgren (Vänsterpress #1/2011)

Vänsterpartiet har vid två tillfällen fattat beslut som rör fildelning. Kongressen 2008 ställde sig bakom att icke-kommersiell kopiering borde vara tillåten. Året därpå beslutade verkställande utskottet att godkänna ett förslag om digitala bibliotek för film och musik, som bl a har till syfte att stärka kulturekonomin genom ett generöst ersättningssystem. Förslaget är konkret och ganska detaljerat, och kan läsas i sin helhet på adressen digitalabibliotek.se.

Ingenstans i dessa beslut finns någon motivering om att ”ersättningsdetaljen får vi lösa senare”, som Jonas Lundgren skriver. Tvärtom går den linje vi lagt ut på att vi både vill se fri fildelning och digitala bibliotek, och att vi inte skjuter upp endera av de kraven i väntan på det andra. Det är helt orimligt att vanliga fildelare döms till villkorliga domar och tiotusentals kronor i böter, oberoende av hur kulturekonomin ser ut.

Vi vill också starta digitala bibliotek oberoende av om vi fått stopp på fildelningsjakten eller inte. Förbudet har inte påverkat antalet fildelare särskilt mycket hittills, och det finns ingen anledning att tro att ett stopp för fildelningsjakten skulle öka fildelningen dramatiskt.

Det är dessutom långt ifrån entydigt att fildelningen skulle ha betytt att folk lägger mindre pengar på kultur. Vi motiverar förslagen för en starkare kulturekonomi med att vi gillar film och musik, inte med att vi tror att fildelningen håller på att ödelägga någonting. Vid det här laget har vi tio års erfarenhet av fildelning, och hittills har både film- och musikbranschens inkomster som helhet varit stabila.

Nog vet jag att det finns en del i partiet som skulle vilja se ett annat ersättningssystem, som är mer kompensatoriskt formulerat och liknar privatkopieringsersättningen. Det har dock varit ett medvetet val att inte försöka gå den vägen. Framförallt beror det på att ingen, vare sig i partiet, i Sverige, eller i något annat land, har förmått lägga fram något sådant konkret förslag. Jonas Lundgren gör det inte heller. Det är mycket svårare än det ser ut vid första anblick att lösa frågor om t ex fördelningsnycklar och legitimitet. Vi tar upp en del av dem i förslaget om digitala bibliotek. Att prata om bredbandsskatt skulle dra uppmärksamheten till en väg som vare sig är önskvärd, populär eller ens framkomlig.

Till sist: det finns förstås kulturarbetare som har svårt för fildelning, men det finns också många som stödjer den helhjärtat. Den opinionsundersökning bland artister Sydsvenskan gjorde visade t ex att 38 procent, särskilt de yngre, ville släppa fildelningen den fri. Än fler, 59 procent, uppgav också att de själva fildelat upphovsrättsskyddad musik.

Få musiker skulle ha råd att köpa all den musik de lyssnat på som CD-skivor. På det sättet betyder fri fildelning fria arbetsredskap. Poängen med en upphovsrättsreform handlar lika mycket om produktion som distribution. Vår linje om fri icke-kommersiell kopiering räcker långt, men t ex löser den inte de problem professionella dokumentärfilmare och remixmusiker stöter på. Där skulle vi kunna utveckla politiken!

• Många läste i dokumentet. Vi hade hela tiden mellan 5 och 20 personer som hade dokumentet öppet.
• Vi fick inte in mer än 12 olika konkreta kommentarer. Hälften av dem ledde dock till förändringar och tillägg i texten, och också flera av de andra var tänkvärda även om de inte kom med.
• Som bonus fick vi en hel del korrhjälp.
• Vi fick mycket positiva kommentarer om själva initiativet.

Motionen blev nog välkänd bland dem som håller koll på frågan, och den blev snäppet bättre än den hade blivit annars. Processen gjorde förhoppningsvis också att steget blev kortare för många att kontakta oss med förslag på initiativ i nätfrågorna.

Några saker som gjorde att det fungerade bra:

• Det finns inte så många olika sätt att vara emot datalagring. Processen stördes inte av någon dragkamp om vilken politisk linje som är bäst.
• Det finns många aktivister som hållit på med frågan ett tag, och de är vana att reagera snabbt över nätet.
• Datalagringens uttryckliga förespråkare är få och tystlåtna. Vi hade inga problem med vandalisering eller trollande i dokumentet. (Finns det såna problem kan de delvis lösas med att arbeta i t ex en wiki, som är gjord för att hantera det.)

Några andra sätt som tål att prövas:

• Vi hade kunnat lägga ut texten först när den var färdigt. Nu fick vi aldrig någon respons utifrån på de texter vi skrev sist. Risken är dock överhängande att processen aldrig blir av, utan att det plötsligt är dags för inlämning.
• En annan variant hade varit att försöka ha processen utifrån lagrådsremissen, för att ge den mer tid. Vi hade t ex kunnat lägga ut en disposition med punktargument snarare än halvfärdig text.
• Det finns en rad andra verktyg att jobba med, och flera av dem är säkert bättre än Google Docs. Bland annat har många bättre versionshantering, så att det går enklare att hantera vandalism.

Det finns säkert saker vi hade kunnat göra bättre i processen. Hade vi haft tid att reagera redan på lagrådsremissen hade vi t ex kunnat sträcka ut deadline en hel del. Andra förslag mottages förstås tacksamt!

Det känns bra att alla argument faktiskt finns med i riksdagsprocessen (lite som med Ipred-motionen, soom också blev en gedigen sammanfattning av debatten). Särskilt glad är jag att vi fick med en ganska utförlig text i slutet av motionen om vad propositionen betyder på sikt, där vi tar upp de frågor regeringen kommer att ställas inför om datalagringsdirektivet väl genomförs. ”Har staten en gång tagit sig an uppgiften att försöka ha kontroll över allas trafikdata, kommer det vara svårt att hålla tillbaka övervakningssamhällets logik”, avslutar vi motionen.

Strax, en kort utvärdering av den process där vi fick hjälp med motionsskrivandet över nätet. Fast läst gärna själva motionen först!

- Fildelningsfrågan kan inte lösas genom förbud. Möjligheterna att kopiera för personligt bruk bör tvärtom breddas. Nätets utveckling har på kort tid öppnat en rad nya sociala möjligheter att skapa och sprida kultur. För många människor har det inneburit ett mer aktivt, deltagande förhållningssätt till kulturen, säger Kalle Larsson (v) riksdagsledamot.

- Straffen som utdelades till de inblandade i The Pirate Bay-målet är orimligt hårda. Det verkar som om denna dom är beställd i avskräckande syfte på uppdrag av den amerikanska musik- och filmindustrin. Det känns som en politisk dom avslutar Kalle Larsson (v) riksdagsledamot.

Protestera: Manifestation mot The Pirate Bay-domen i Stockholm, lördag 18 april. Piratpartiet arrangerar, men alla är välkomna och Vänsterpartiet kommer att vara där. Klockan 14.00 på Medborgarplatsen.

Såhär i efterhand kan vi se att åtminstone USA:s ambassad delade vår bild av läget: de tycker sig ha haft ett gott samarbete med alla ”stakeholders”. Ask försöker förstås skjuta ifrån sig frågan, med taktiken att låtsas som att det handlar om ambassadpersonal som överdriver för att få bättre lön.

Det där är bara förhandsinfo – mycket återstår tydligen att släppa. Det ska bli spännande att se hur mycket avvår bild som bekräftas. Jens Holm har nyligen lagt en interpellation i riksdagen där han kräver en sanningskommission som reder ut hur det ”informella samarbetet” mellan USA och regeringen såg ut, med fokus på hur USA byggt register över svenska medborgare.

Artikel 7 Verktyg som används för att begå brott

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att det är straffbart att tillverka, sälja, anskaffa i syfte att använda, importera, inneha, distribuera eller på annat sätt tillgängliggöra följande, om gärningen är uppsåtlig och utförs orättmätigt i syfte att begå något av de brott som anges i artiklarna 3–6:

a) En anordning, inklusive datorprogram, som utformats eller anpassats i första hand för att begå något av de brott som fastställs i artiklarna 3–6.

b) Ett lösenord, en åtkomstkod eller liknande uppgifter som gör det möjligt att få tillgång till ett informationssystem eller delar av ett sådant system.

Spontant låter det farligt att kriminalisera verktygen snarare än brottet när det handlar om programkod. (Det påminner också om Copyriots poäng att antipiraterna går från att förbjuda filer till att förbjuda verktyg.) Direktivet verkar i och för sig vara tydligt med att det ska finnas ett uppsåt med programmet, men räcker det?

TPB-fallet visar tydligt att rättssäkerheten kan vara låg, och jag har svårt att se vilka program det skulle vara rimligt att kriminalisera spridningen av. Rena virus? Ja, kanske. Botnät tas upp särskilt i motiveringen. Läser jag in för mycket när jag uppfattar syftet med artikel 7 som bredare än så?

Regeringskansliet har tagit fram en faktapromemoria om förslaget, som kanske är en bättre introduktion än länken ovan. Där verkar de också lite tveksamma kring konsekvenserna av artikel 7:

Den svenska bestämmelsen om förberedelse och medverkan till brott i 23 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken skulle i vart fall delvis kunna motsvara förslagets krav. Bestämmelsen väcker dock flera frågor, inte minst om den praktiska tillämpningen och avgränsningen av det straffbara området. Förslagets innebörd behöver klargöras under de kommande förhandlingarna och analyseras vidare. Lagändringar till följd av förslaget i denna del kan inte uteslutas.

Det kan förstås också finnas helt andra delar av förslaget som vi borde invända emot. En sak att fundera särskilt på är om några av delarna påverkar fri programvara. GNU/Linux-distributionen Fedora drog t ex nyligen på sig kritik för att inte släppa in SQLNinja i sitt programbibliotek, vilket de bl a motiverade med att det kunde vara en juridisk risk.

Det Vänsterpartiet kan göra nu är att ligga på regeringen om att de borde driva vissa linjer i förhandlingarna i EU. Det här är nog en fråga där regeringen hittills inte är politiskt låst, så den sortens påtryckningar kan spela roll.

Texten handlar framförallt om frågorna kring fri programvara, och duckar i princip helt fildelningsdebatten. Vad jag förstått av de jag talat med så har vare sig fildelningen eller integritetsfrågorna i stort alls fått samma utrymme som i Sverige.

Ett ställningstagande där de ligger före oss är att de vill att det offentliga ska stödja utbredningen av trådlösa nätverk.Finska SJ är redan i full gång att bygga ut öppna trådlösa nätverk på tågen, och den kommmunpolitkker som vill ha inspiration kan se till Uleåborg. I båda de fallen är nätverken just öppna, och jag tror det är bra att vara noga med det – både för att det är bekvämt och för att det stärker anonymitetsskyddet.

Lite mer skeptisk är jag till att inrätta en ”avgiftsfri telefonservice” som alternativ till offentliga internettjänster. Det vore i och för sig intressant att höra mer om hur tankarna gått, men är det inte bättre att satsa pengarna på t ex biblioteksdatorer, hjälp för gamla att lära sig använda nätet och lättanvända gränssnitt? Att bygga upp nya telefontjänster för ärenden där de inte kommer behövas om 20 år verkar lite som en återvändsgränd. Det påminner om det utbredda felslutet att bankerna ”lurar oss på service” genom att se till att vi skriver in siffrorna själva, utan att någon behöver göra dubbelarbete i kassan. Vi vill spara arbete, för att korta arbetstiden eller göra mer meningsfulla saker! Fast visst – det går att argumentera för att det sparar tid att ge folk hjälp per telefon, åtminstone om den är riktad till de som faktiskt inte kan använda nätet.

Hur som helst är det kul att se att frågorna får så pass stor uppmärksamhet i deras program. Vänsterpartiet skulle också behöva en samlad text med ställningstaganden i nät-/IT-/teknikfrågor!
- – - – -

Mot ett jämlikt och öppet informationssamhälle

Vi bör bygga ett informationssamhälle som är öppet för alla, istället för att producera nya former av samhälleliga indelningar. De möjligheter som internet och nya teknologier för med sig bör användas för att öka människors frihet, inte för att stärka den kontroll som riktas mot medborgarna. Den kapitalistiska utveckling där företag använder sig av immaterialrättigheter för att avgränsa intellektuellt kapital för egen användning och samtidigt begränsar det, måste vändas i en annan riktning.

Förnyandet av upphovsrättsreglementen måste betraktas i separata delar. Till exempel skiljer sig programvara, undervisningsmaterial och olika typer av kulturella verk så mycket från varandra att den nuvarande principen om en gemensam modell inte är motiverad. Kännedomen om olika typer av modeller med öppen licens (Copyleft, Creative Commons) måste utökas och man bör uppmuntra till användning av dem. Utvecklingen bör styras mot nya typer av socialt rättvisa finansieringsmodeller, som tryggar såväl samhällets som arbetstagarens rättigheter.

Mjukvarupatent skapar hinder för en utveckling av programvaruindustrin. I Finlands nuvarande patentlagstiftning samt i det europeiska patentavtalet (EPC) är det förbjudet att patentera datorprogram, matematiska metoder, algoritmer och affärsverksamhetsidéer. Det står klart att patentering av dessa inte skulle främja kreativt arbete och innovationer, utan tvärtom, förhindra dem. Såväl på nationell som på EU-nivå måste arbete utföras för att mjukvarupatenter inte skall tillåtas.

• Den som utför ett kreativt arbete bör själv kunna bestämma om användning och kommersiell exploatering av arbetet.
• Rundradions finansiering bör tryggas i lag genom insamling av skattemedel för en särskild stiftelse.
• Radiofrekvenserna är en begränsad gemensam egendom. På olika områden bör det tryggas kanaler för medborgarradio och TV-verksamhet.
• De offentliga internetförbindelsernas tillgänglighet bör tryggas och deras användbarhet förbättras. För att trygga tillgången till jämlik service bör en avgiftsfri telefonservice grundas.
• Vid anförskaffning av offentliga informationssystem måste man kräva överlåtelse av skräddarsydda systems källkodsrättigheter till beställaren för att garantera oberoende från leverantörer
• För utökad integration mellan olika system och för att erbjuda öppen data bör man kräva öppna, dokumenterade gränssnitt. Öppna standarder bör användas för överföring och lagrande av information.
• Helhetskostnader på lång sikt bör undersökas i högre grad, genom att övergå till lösningar med öppen källkod kan man uppnå stora besparingar exempelvis i fråga om kontorsprogram och serverplattformlösningar.
• Den offentliga förvaltningen bör stöda en utvidgning av det trådlösa nätverket genom att grunda fler öppna stödstationer i offentliga utrymmen.
• Glesbygdsområdenas kommunikationsmöjligheter bör tryggas genom att stöda lokala nätverkskollektiv och byggandet av ljusfibernätverk
• Kommunerna bör använda sig av bland annat de modeller som KuntaIT-projektet producerat och utveckla informationsutbytet mellan kommuner i fråga om ibruktagande och utveckling av operativsystem. Beställningsvillkoren för systemen bör möjliggöra spridning av de bästa praxiserna och användning över kommungränserna.
• Inom den offentliga sektorn måste man synliggöra de gömda och för samhället betydande kostnader som tillkommer av licenskostnader för programvara
• I skolor och undervisningsinrättningar måste man jämlikt ge undervisning om öppna alternativ (Linux, Open Office)
• Informationsteknologiundervisningens uppgift bör vara att motverka könsbetingade praktiker i fråga om användning av informationsteknologi, så att båda könen skall ha lika goda färdigheter och lika gott självförtroende att agera i informationsamhället.
• Resultaten av forskning och utvecklingsarbete som stötts med offentliga medel bör vara offentliga. Även innehållet i undervisningsböcker och annat undervisningsmaterial från lågstadiet till universitett bör vara öppet licenserade.
• Man bör motverka den lobbying som multinationella företag utför på EU-nivå till förmån för mjukvarupatent och kräva konsekvens i utfärdandet av patent, för att trygga jämlika verksamhetsförutsättningar för olika mjukvaruprojekt med öppen källkod som producerats kollektivt eller av små- och medelstora företag