2. Klimatet är den större frågan

Tre tunga hälsoproblem

Det finns tre tunga hälsoproblem en progressiv energipolitik behöver sikta särskilt på: energifattigdomen, luftföroreningarna och klimatförändringarna.

Energifattigdomen: 1,3 miljarder människor saknar fortfarande tillgång till elektricitet. Många fler får se sina liv präglas i stort och smått av att förvägras den energi som behövs för att bygga hus, tillverka basvaror eller förflytta sig i vardagen. Energifattigdom är en grundläggande faktor bakom en lång rad av de stora dödsorsakerna i världen.

Luftföroreningarna: Varje år dör omkring 7 miljoner människor av luftföroreningar. Smutsig energi är bland de största skurkarna: vi eldar kol och biomassa i kraftverk och industrier, kör världens fordon på olja. Människor som saknar stabil elektricitet tvingas elda kol och vedträ i sina hem.

Klimatförändringarna: Över 150 000 människor dör varje år av de försiktiga klimatförändringar vi sett hittills, enligt WHO:s uppskattningar. Framförallt handlar det om undernäring, diarré och malaria.

Det finns goda skäl till att det är klimatförändringarna vi pratar om som vår tids ödesfråga, inte kärnkraften. Vi spelar just nu med risker i en svårgreppbar storleksordning. Det kan mycket väl handla om en historisk förstörelse av jordens atmosfär, som mänskligheten för alltid kommer vilja ha ogjord.

Förutsättningarna för jordbruket är en av de faktorer vi spelar med: det handlar till exempel om saltvatten som tränger fram så att stora jordytor blir obrukbara och större risker för värmeböljor och missväxt. Resultatet skulle kunna synas som återkommande akuta kriser i världens matförsörjning, av den typ vi såg 2008 och 2010.

Tar vi steget in i en värld av självförstärkande klimatförändringar, riskerar vi sönderslagna ekosystem och fattigdom på en ofattbar skala. Vi skulle aldrig förlåta den historiska vändning som håller på att befästas just de här årtiondena.

Kärnkraften

Hittills har det skett en kärnkraftsolycka som fått storskaliga hälsoeffekter: Tjernobyl. Omkring 50 personer dog i direkt samband med olyckan. WHO har teoretiskt uppskattat att cancerfrekvenserna kan komma att öka med 3-4 procent bland befolkningen och räddningsarbetarna, motsvarande totalt 4000 förtida dödsfall.

Den strålning som läckte ut i Fukushima förväntas inte leda till någon mätbar ökning av cancerfrekvenserna. Läs gärna UNSCEARs rapport (s 10ff).

James Hansen har gjort en slående jämförelse: hade världen valt att bygga fossila kraftverk istället för kärnkraften, hade lågt räknat ytterligare 1,8 miljoner människor dött av luftföroreningar. Kärnkraften gjorde att miljoner människor aldrig hostade sönder lungorna.

Skillnaden i risker mellan kärnkraft och fossila bränslen är så avgrundsdjup att den är svår att överhuvudtaget diskutera.

Vattenkraften

En mer pedagogisk jämförelse är vattenkraften, som hittills har varit många gånger farligare än kärnkraft. I den största vattenkraftsolyckan hittills, Banqiao 1975, dog omkring 170 000 människor, och 11 miljoner förlorade sina hem.

Dammen i Banqiao var, precis som reaktorn i Tjernobyl, resultatet av usel ingenjörskonst också med den tidens mått mätt. Det förstår vi i fråga om vattenkraften, eftersom vi känner oss hemma med den tekniken. Ingen skulle dra slutsatsen att vi aldrig ska använda vattenkraft för att en dåligt byggd damm brast i Kina med katastrofala resultat.

På det sättet kan vi använda vattenkraften för att synliggöra hur vi fastnat i tankefigurer där vi rationaliserar fram bilden av den farliga kärnkraften genom att alltid använda helt andra måttstockar.

Ett andra exempel: Kommer det att ske fler kärnkraftsolyckor? Svaret på det är detsamma som svaret på om det kommer ske fler olyckor i vattenkraften: det går aldrig att säga nej. Samtidigt går det att säga att det är osannolikt att vare sig vattenkraft eller kärnkraft kommer att vara några hälsoproblem i Sverige, och sannolikt att de kommer göra en hel del nytta.

Efter 60 år av kärnkraft, med mycket få dödsfall i jämförelse med andra energislag, börjar det bli dags att tagga ner förväntningarna på den stora kärnkraftsolyckan.

Hur vi än ställer upp siffrorna, går det inte att komma ifrån slutsatsen att den bild vi har av kärnkraft som arketypen för farlig industri helt saknar proportioner. Både dammbrott och kärnkraftsolyckor är dramatiska händelser, men mycket små i jämförelse med de övergripande, vardagliga hälsoproblem som präglar världen.

Ett paradigmskifte

Vi är mitt uppe i ett paradigmskifte: gradvis håller vi på att inse vidden av klimatförändringarna. Det är inte en miljöfråga bland andra. Det handlar om ett historiskt ansvar för jordens atmosfär.

Det skiftet av perspektiv sätter ofrånkomligen kärnkraftsfrågan i ett helt annat ljus. Det kommer aldrig mer, som 1980, framstå som rationellt att bränna fossilt ett tag till för att undvika kärnkraft. Också med värsta tänkbara syn på kärnkraftens problem framstår de som lokala och begränsade.

Vill vi bygga en värld där fler kan leva tills de blir gamla, är det inte kärnkraften som är problemet. Klimatet är den större frågan.

 


Det här inlägget är del 2 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

1. Dags för självprövning

Det är dags för en självprövning i kärnkraftsfrågan. Den ser inte likadan ut från ett klimatperspektiv.

Med självprövning menar jag att medvetet ta ett stegs distans till sina egna tankefigurer, och för ett tag försöka hålla tillbaka rationaliseringarna. Att göra det är ett ställningstagande för klimatet: att slå fast för sig själv att klimatförändringarna är den större frågan och kräver beredskap att förändra sin syn på världen.

Vi kräver precis det av andra, i fråga om bilar, kött eller flygresor. Trots det har vänstern hittills aldrig stannat upp och självkritiskt resonerat kring hur kärnkraftsfrågan ser ut givet klimatförändringarna.

Det som hänt nu är att en rad klimatengagerade forskare, med James Hansen i spetsen, tagit ett steg fram och pekat på två saker:

  • att vi kommer behöva alla verktyg vi har för att kunna hejda klimatförändringarna
  • att kärnkraftsmotståndet gett en helt oproportionerlig bild av de faktiska riskerna med kärnkraft

Båda de sakerna går att diskutera i vänstern. Gång på gång har jag stött samma reaktion: vänstermänniskor som själva är högst resonabla tänker sig att det är ett självmordsuppdrag att dra i frågan. I verkligheten har jag hittills alltid möts av förståelse, aldrig avfärdats.

Vänsterns kärnkraftsmotstånd har hela tiden utgått från en beredskap att sätta de större värdena före kapitalet. Klimatfrågan har samma utgångspunkt. Det är just den beredskapen som gör folk beredda till självprövning i kärnkraftsfrågan – också många som själva sprang i trappor 1980.

Däremot har vänstern de facto inte förmått starta den diskussionen. Finns det ett genomtänkt svar från vänstern på hur siffrorna ska gå ihop, har jag inte sett av det än.

Vi har en dålig vana att resonera i adjektiv, inte i siffror – Kina bygger massor av vindkraft! – som gör att vi aldrig får grepp om storleksordningarna. Det behövs en radikal folkbildningstanke istället: tanken att vi faktiskt kan förstå oss på läget i sak.

Det är en av de saker jag hoppas kunna göra med den här serien bloggposter: se till att adjektiven får form i siffror, så att de får sammanhang och går att diskutera. Det skulle göra en självprövning möjlig.

 


Det här inlägget är del 1 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

7 slutsatser om klimat & kärnkraft

Den här serien blogginlägg kommer att handla om varför vänstern behöver en ordentlig självprövning i kärnkraftsfrågan. Det är en del av det studiearbete jag lagt ner i vänsterpartiets ekoeko-grupp, som har till uppgift att se över hur vi kan bygga en ekologiskt hållbar ekonomi.

Klimatförändringarna betyder i huvudsak att vänsterns klassiska förslag står starkare. Det behövs jämlikhet, demokratisering av ekonomin, starka krafter som kan hålla bolagens intressen stången. Det behövs städer byggda för gång, cykel och kollektivtrafik, kultur istället för statusprylar, kortare arbetsdag och meningsfulla jobb. Det vi alltid sagt är för det mesta också bra klimatförslag.

Däremot ser kärnkraftsfrågan helt annorlunda ut från ett klimatperspektiv. Det kommer aldrig mer framstå som rimligt att prioritera stängd kärnkraft framför kol och olja.

Så här ser upplägget ut:

Slutsats 1: Dags för självprövning
Klimatförändringarna betyder att vänstern behöver se över hela kärnkraftsfrågan.

Slutsats 2: Klimatet är den större frågan
De stora framtidsriskerna handlar om klimatet, inte om kärnkraften.

Slutsats 3: Kol före kärnkraft
Den tyska linjen, att stänga kärnkraft före kol, är helt oförsvarbar.

Slutsats 4: Vi behöver alla verktyg
Uppgiften är för stor för att vind och sol ska räcka. Det kommer vara en mycket svår uppgift att ersätta allt det fossila i tid, också med kärnkraft i verktygslådan.

Slutsats 5: Planera för noll
Ska vi planera för att nå hela vägen fram, kan vi bara bygga så mycket sol- och vindkraft som vi kommer kunna backa upp med hållbar energi.

Slutsats 6: Sveriges behöver dela med sig
Sveriges roll i världens omställning måste vara att exportera energi. Vi är ett av mycket få länder som skulle kunna göra det.

Slutsats 7: Påståenden som inte håller
I kärnkraftsmotståndet cirkulerar ett stort antal påståenden som faller ihop helt av en granskning.

Nummer 7 kommer när den är färdig, det kanske blir ytterligare nån del också. Jag hoppas på mycket respons och kommentarer!

Kongressen satte ner foten om elöverkänslighet

Till Vänsterpartiets kongress i helgen hade det inkommit två motioner om elöverkänslighet (motionsnummer A7, A8). Partistyrelsens förslag till svar, som också bifölls av kongressen med mycket stor majoritet, var skarpare än det varit på tidgare kongresser:

”Elöverkänslighet är ett omdiskuterat fenomen. Att de drabbade har verkliga och ofta mycket besvärande symptom (huvudvärk, nervositet, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, öronsusningar, svindel, irriterad hud samt smärtor i leder och hjärta) är inte ifrågasatt. Den övervägande bilden av forskningsläget talar dock för att det inte går att visa på negativa effekter i samband med exponering för svaga elektromagnetiska fält från t.ex. elledningar eller mobiltelefoner.

Vänsterpartiet respekterar att människor känner oro inför den snabba teknikutvecklingen och att enskilda individer upplever att den trådlösa tekniken har negativa effekter på deras hälsa. Men politiska beslut behöver grunda sig i ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som vi uttrycker det i Sjukvårdspolitiska programmet. Vi ser också stora möjligheter med trådlös teknik. Genom en fortsatt utbyggnad av mobilnätet kan vi garantera bra mobiltäckning i hela landet och därigenom förbättra möjligheterna för människor och bo och arbeta i hela Sverige. Vi tycker också det i grunden är positivt om offentliga platser kan ha öppna trådlösa nätverk, det bidrar till att göra den nya tekniken tillgänglig för fler.

I motionerna krävs dock åtgärder som inte kan anses rimliga med tanke på forskningsläget. Som parti bör vi inte aktivt ta ställning för en forskningsståndpunkt som har tveksamma empiriska belägg och därmed till exempel inte aktivt driva frågor om bostadsanpassningsbidrag, att utvidga hjälpmedelsutbudet och ställa de krav på arbetsgivare som föreslås. Vänsterpartiet stödjer därför inte heller krav på strålningsfria zoner. När det gäller förslagen om var man ska kräva kabelbunden kommunikation istället för trådlös så innebär de långtgående omställningar i samhället och skulle kunna innebära stora kostnader för det offentliga. För en sådan omställning skulle det krävas forskningsresultat som på ett betydligt mer övertygande sätt än hittills påvisar nödvändigheten i sådana åtgärder.”

Det där är ett tecken av flera på att Vänsterpartiet är på väg i riktning mot de resonemang jag fört tidigare här på bloggen om att vara noga med att hålla sig till evidensbaserade problembeskrivningar. I det här fallet behövdes det för att det hänt här och var att vänsterpartister på lokal nivå drivit krav på s.k. elsanering m.m. Det är i mina ögon djupt oansvarigt att föreslå en förklaring till hälsoproblem som med all sannolikhet inte stämmer, och därmed bidra till att människor inte söker sig till de behandlingsmetoder eller andra förändringar som forskningsläget talar för. Det verkliga sättet att ta de här hälsoproblemen på allvar är att insistera på att använda den kunskap vi har om dem.

Vänsterpartiet behöver diskutera patenten

Vänsterpartiet har inte hittills uttryckt någon egentlig principiell hållning till patent. De gånger vi nämner patent i våra riksdagsmotioner handlar det nästan alltid om att påtala problem med patentsystemet och föreslå inskränkningar av det. Vi har till exempel

  • Kritiserat Trips-avtalet för att det tvingar fattiga länder att införa patentsystem
  • Tagit ställning mot patent på någon form av liv
  • Tagit ställning mot patent på mjukvara
  • Drivit på för att inskränka läkemedelsbolagens möjligheter att hävda patenträttigheter i fattiga länder
  • Sagt att teknik som bekämpar klimatförändringarna behöver samma undantag inom Trips-avtalet som t ex Hiv-mediciner

Samtidigt finns också här och var i näringspolitiken en mer oproblematiserad syn på patentsystemet. Vi har t ex uttryckt att handläggningstiderna för att ansöka om patent behöver bli kortare. I en motion argumenterar vi för att avskaffa lärarundantaget, som ger forskare själva rätten att patentera sina resultat, med motiveringen att högskolorna antagligen skulle vara mer drivna att söka patent.

I ekoeko-gruppens arbete kommer vi inte komma ifrån frågan, eftersom en miljö- och klimatomställning också är ett genomgripande teknikskifte. Det handlar inte om ett fåtal, avgränsade tekniska fält, utan om att minimera resursförbrukning och miljöbelastning i varje del av produktionen. Därför hamnar en sådan omställning på kollisionskurs med ett juridiskt system som ger privata företag rätt att förbjuda varandra från att tillämpa de bästa tekniska lösningarna.

Arbetet med en socialistisk strategi för 2000-talet kommer också att behöva hantera patentsystemet, eftersom det mer och mer blir en nyckel för stora företags maktpositioner. Patenten är också ett nav i de internationella maktrelationerna, som syns i de tunga konflikterna kring olika avtal om immaterialrätten och i de nyindustrialiserade ländernas vägran att låta sin industri begränsas. I ett socialistiskt samhälle skulle en privat rätt att ”äga kunskap” vara obegriplig.

De politiska öppningarna för förändring finns där. Det pågår en bred och yvig debatt om patenten, som inte synts så mycket i Sverige än men sakta börjar leta sig hit. Också en tveklöst konservativ tidning som The Economist har levererat mycket radikal kritik av dagens patentsystem. Frågan om mjukvarupatent har mobiliserat IT-företag för ett stopp för patentsystemets expansion. Patenttrollen – företag som lever helt på hot och stämningar – är ett kännbart problem också för många storföretag. Patentsystemet är i gungning.

Det finns därför goda skäl för Vänsterpartiet att ha en generaldiskussion om patentsystemet. Vi saknar en principiell hållning, vi behöver en för att tackla 2000-talets frågeställningar och det kan mycket väl spela roll hur vi agerar i frågan.

- – -
Några hållpunkter till debatten:

  • Det finns ingen brist på etablerade alternativ till patentsystemet. Både stater och forskningsstiftelser tillämpar redan en lång rad andra modeller för att subventionera forskning.
  • Det är inte dyrare att finansiera forskning gemensamt än med patentsystem. Patenten innebär att vi finansierar forskningen med överpriser på ny teknik, vilket leder till trögare teknikomställning.
  • Det är inte heller mer byråkratiskt, utan mindre. Ett av skälen till att också högerekonomer kan vara djupt kritiska till patentsystemet är dess oerhörda juridiska kostnader.
  • Det är inte en särskilt marknadsekonomisk princip att dela ut patent. Den uttryckliga poängen är att etablera tillfälliga monopol. Till skillnad från samhällsägda monopol finns det däremot inte heller några andra styrande mål än att vinstmaximera.
  • Det finns inget som säger att patentsystemet per definition skulle vara det mest ekonomiskt gynnsamma för enskilda uppfinnare. Tvärtom är det ofta en svår spelplan för dem att agera på.
  • Patentsystemet försvaras typiskt sett inte med naturrättsliga argument (till skillnad från upphovsrätten). Det är ett praktiskt försök att minska problemet med kapitalets underfinansiering av forskning och utveckling, inte en filosofisk princip.
  • Sverige är bundet av WTO-avtalet att ha ett patentsystem. Att helt ersätta systemet är en fråga för internationella avtal. Det finns däremot manöverutrymme för nationell politik, och det är högst relevant att försöka påverka den fortsatta utvecklingen av de avtalen.
  • En sak vi kan göra oberoende av internationella avtal är att erbjuda stöd till fri forskning som är så pass attraktiva att företagen själva väljer dem framför egenfinansierad forskning som syftar till patentering. Vi kan också villkora den skattefinansiering av forskning som redan finns.

Klimatet kräver medvetna teknikval

OK, här är alltså del 3 i serien textutkast om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, upplagda här får att få lite synpunkter innan jag skickar in dem.

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen.

Textförslag 3: Medvetna teknikval

En förutsättning för att vi ska kunna lösa klimatfrågorna är att vi börjar göra mycket mer medvetna teknikval. Vi behöver planera för att nå målen med existerande teknik, samtidigt som vi aktivt styr teknikutvecklingens riktning och tar bort ekonomiska och juridiska hinder för utvecklingstakten. Den tekniska utvecklingen är inte given, utan politisk.

Överproduktionens mekanismer går däremot inte att lösa med teknik. Hittills har till exempel minskat fossilberoende på ett område i huvudsak betytt att mer fossil energi stått till förfogande för produktionen i övrigt. För att den tekniska omställningen inte ska präglas av den sortens rekyleffekter krävs en ekonomisk politik som aktivt beslutar om ramarna för miljöpåverkan.

Vi vill se teknikprodukter som karaktäriseras av fritt publicerade ritningar, utbytbarhet av enskilda komponenter, reparerbarhet, öppna standarder i såväl mjuk- som hårdvara och fri programvara. Större användarfrihet skulle öppna en rad möjligheter för både ny och gammal teknik.

De målsättningarna står i skarp motsättning till företagens strävan att maximera omsättningen och förebygga konkurrens kring sina produkter. Många produkter är i stort och smått designade för inlåsning, inte kompatibilitet. Därför behövs det skarpa politiska krav.

Statens agerande betyder mycket för teknikutvecklingens riktning, t ex genom miljöregler, skatter, konsumentlagstiftning och offentlig upphandling. I många fall handlar det om att se till att någon tar kostnaden av att gå före, för att etablera kunskaper, standarder och strukturer som sedan gör det enkelt för andra att ställa om.

Vi vill se en statlig teknikmyndighet som följer utvecklingen av vardaglig teknik ur ett omställningsperspektiv, driver på standardisering och samlar kunskap om hur organisationer och privatpersoner kan undvika inlåsningar och minimera sin miljöbelastning. En av uppgifterna skulle vara att samordna en övergång till öppna standarder och fri programvara i stat och kommuner, i linje med Nederländernas exempel. En annan skulle vara att kontinuerligt se över kraven i offentlig upphandling.

Arbetet bör knytas ihop med en satsning på Konsumentverket med motsvarande inriktning. Vi vill utreda möjligheterna till obligatoriska märkningar av produkter utifrån miljöbelastning, standardisering och användarfrihet.

Staten bör också se över möjligheterna att stödja uppbyggnaden av en modern reparations- och återvinningsekonomi, riktad både till organisationer och privatpersoner. Det skulle inte bara dämpa behovet av nya prylar, utan också kunna vara en stark anledning att välja produkter som går att reparera och uppgradera.

Kommentarer

”Tekniken är inte svaret”?

I miljörörelsen konstateras det ofta att vi skulle kunna ställa om på ett rimligt sätt redan med dagens teknologi, och det ligger mycket i det. Då och då abstraheras den tanken däremot till en lös idé om att ”tekniken inte är svaret”, som är djupt problematiskt. Tvärtom är den utveckling av en både principiell och konkret teknikkritik som just nu pågår helt avgörande för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. ”Teknik” är ett lika obestämt begrepp som ”politik”, och att kritisera ”tekniken” är lika intellektuellt trubbigt som att svepande kritisera ”politikerna”.

Det handlar inte om en konflikt mellan ny, avancerad och farlig teknik å ena sidan, gammal, enkel beprövad teknik å andra sidan. En del av forskningsframstegen är att vi upptäcker problem med gammal teknik, som när det gäller klimateffekterna av t ex vedeldning, kompostering, plöjning och djurhållning.

”Mer eller mindre teknik” är inte heller en fungerande begreppsram. En elmotor är inte mer teknisk än en ångmotor, inte mer komplicerad än en häst. Solel kräver mer arbetsdelning än vedeldning, men det säger inget om vare sig hållbarheten eller komplexiteten i processerna som helhet.

Den viktiga kärnan av sanning i den svepande teknikkritiken är att det är orimligt att vi fortsätter i gamla spår med ursäkten att vi kanske en dag kommer på helt ny teknik som i en handvändning gör de gamla spåren hållbara. Det är också orimligt att tro att teknikutvecklingen skulle gå mot mindre utsläpp med någon slags automatik, utan att vi medvetet styr den. Det har jag försökt uttrycka i textförslaget.

Varför så mycket fokus på teknikutvecklingen?

Den klimatkatastrof vi har framför oss kommer att vävas samman med en kvalitativ ökning av mänsklighetens produktionsförmåga de närmaste decennierna som kommer vara lika genomgripande som 1900-talet. Potentialen för att höja vår levnadsstandard med drastiskt sänkt resursförbrukning är enorm, och detsamma gäller potentialen att fortsätta öka utsläppen. Det handlar inte om vaga framtidsscenarion: robotiseringen är t ex mitt uppe i ett genombrott. Produktionen om 30 år kommer inte vara en lite snyggare version av den vi har idag, utan vara kvalitativt annorlunda.

Därför kan en klimatomställning inte bara handla om att hantera dagens teknik, utan den måste också ge sig in i villkoren för teknikutvecklingen, och formulera krav som försöker ta initiativet från storföretagen. Det kan tyckas som en omöjlig uppförsbacke, men många av de här fajterna pågår för fullt och har visat sig möjliga att vinna. Där behövs vi i Vänsterpartiet och den övriga miljörörelsen.

Fri programvara och elektronikskrot

Det finns en stor potential i att utsträcka den genomsnittliga användningstiden för hårdvara. Vissa datoruppgifter kommer alltid att dra stor nytta av den senaste hårdvaran, men det gäller långt ifrån alla. En viktig orsak till att hårdvara kasseras i förtid är att den proprietära mjukvara som de flesta använder uppgraderas i snabb takt, vilket i sig skapar problem för den användare som inte byter ut sin hårdvara. Fri programvara och öppna standarder ger bättre förutsättningar för att äldre och nyare system ska vara fullt ut kompatibla med varandra. Den kompatibiliteten skulle betyda mycket för hur mycket resurser det går åt för att förse oss med elektronik, både i Sverige och i världen.

En rapport från brittiska staten[1] tar upp det här som en stor potentiell besparing, både i utgifter och i utsläpp, och uppskattar grovt att användningstiderna kan så mycket som fördubblas: ”Industry observers quote a typical hardware refresh period for Microsoft Windows systems as 3-4 years; a major UK manufacturing organisation quotes its hardware refresh period for Linux systems as 6-8 years.” Även i Danmark drog en liknande utredning[2] samma slutsats: ”In an alternative with OpenOffice, licenses do not have to be paid for, and at the same time OpenOffice is expected to make fewer demands on the equipment, so that the PC’s have an economic life-span of six years.”

Det pågående skiftet från hård- till mjukvara som nyckeldelen av många tekniklösningar gör att de vägval vi gör nu kan spela stor roll framöver.


Investera i informationsproduktionen

Jag sitter som sagt och skriver på några texter om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, och skulle uppskatta synpunkter. Här är nästa text i serien!

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen.

Textförslag 2: Investera i informationsproduktion

En del av den tekniska revolution som pågår är en förskjutning av produktionen från materiella processer till information. Den omställning vi vill se handlar bland annat om att realisera den miljömässiga potentialen i det. Hittills har det skiftet bara delvis synts i en faktisk förändring av investeringarna, eftersom den samhällsekonomiska lönsamheten inte motsvaras av lönsamhet för kapitalet.

En av orsakerna är att det fortfarande bara är en bråkdel av den materiella produktionens negativa externa effekter som internaliseras genom miljöskatter. En annan är att information är en kollektiv vara, vars värde i huvudsak realiseras som positiva externa effekter. Även med företagshemligheter och immateriellt ägande kan kapitalet bara internalisera en del av de värdena. Den sortens artificiell knapphet betyder samtidigt att stora delar av de producerade värdena överhuvudtaget aldrig realiseras.

Det behövs därför mer av gemensamt finansierade investeringar i informationsproduktion, som inte är beroende av att ge direkt avkastning utan motiveras av samhällsekonomiska resultat. Kunskap i bredaste mening behöver ses som en del av infrastrukturen. För varje forskare vars resultat inte publiceras fritt tappar vi takt i både den materiella omställningen och kunskapsutvecklingen.

  • Vi vill därför genomföra en kraftig, långsiktig expansion av forskningen på högskolor och universitet. Vi vill också stärka oberoendet av kapitalintressen, samtidigt som vi gärna ser mer produktionsnära forskning och tillämpning av resultaten.
  • Vi vill att gemensam finansiering av forskning och annan informationsproduktion villkoras med att resultaten blir fria att läsa och använda. Vi ser gärna att copyleft-principen tillämpas, eftersom syftet är att öppna upp informationsflödena i hela ekonomin. Möjligheten att bidra till defensiva patentpooler bör utredas särskilt.
  • Vi vill bygga upp ett nytt program för produktionsnära forskning med relevans för klimatomställningen. Staten bör stå för huvuddelen av finansieringen, och villkora deltagandet med att resultaten publiceras för fri användning. I en del fall behövs också ekonomiska möjligheter att starta produktion i former som inte är vinstdrivande, bland annat för att de mest hållbara lösningarna ofta är de som gör människor mindre och inte mer beroende av att köpa varor.
  • Vi vill utveckla ett statligt finansierat investeringsprogram i fri programvara för samhällsnyttiga funktioner, med ett särskilt fokus på klimatomställningen. Konkret kan det betyda stöd till utveckling av existerande fria program för t ex distansmöten eller trafikoptimering. En del investeringar kan förhoppningsvis samfinansieras tillsammans med andra länder.

I de internationella förhandlingarna behöver Sverige stödja den radikala kritiken av immaterialrättsliga låsningar, och särskilt prioritera de områden som har direkt betydelse för klimatomställningen. Ett möjligt steg framåt är att kräva klimatrelaterade undantag motsvarande de som redan gäller för läkemedel. Ett annat är att ställa krav på fri användning för den forskning som delfinansieras av olika internationella institutioner. Expansionen av vad som är patenterbart behöver konsekvent motverkas, t ex vad gäller programvara och organismer.

Vi vill bygga en värld där kunskapen är fri. I princip behöver patentsystemet avskaffas, tillsammans med de motsvarande hindren för t ex växtförädling och kretskort. Det är en lång väg dit, och det kräver väletablerade alternativ för finansieringen av produktionsnära forskning. Samtidigt är alternativet ohållbart: klimatförändringana ställer frågan om fri kunskap på sin spets.

Kommentarer

Copyleft-principen

Copyleft är ett avtalsvillkor som slår knut på upphovsrätten, som framförallt används för fri programkod men också börjat tillämpas på t ex texter och musik. Regeln innebär att vem som helst har rätt att sprida och använda verket, men med nyckelvillkoret att förändrade versioner bara får spridas på villkor att de rättigheterna gäller också den nya versionen. Det är en nyckelregel bakom framgångarna för fri programvara, eftersom det skapar starka ekonomiska incitament att delta i gemensamma projekt.

Vad betyder t ex patentfrihet för svensk exportindustri?

Poängen med satsningar på hållbar produktion är att bygga en hållbar värld innan klimatförändringarna blir katastrofala – inte att stärka svensk exportindustri. Vi skulle kunna låsa in delar av den kunskap som behövs för världens omställning hos företag i Sverige för att maximera deras expansion, men det vore inte bara djupt moraliskt tvivelaktigt utan också direkt kontrproduktivt också ur ett snävt egenintresse. Klimatförändringarna kommer slå också mot oss.

Ska världen kunna ställa om sin produktion inom loppet av ett par årtionden, är det helt avgörande att den kunskap som behövs för det är fri att använda. Det är helt orimligt att det finns mekanismer för att expropiera mark för att bygga motorvägar, men inga mekanismer för att expropiera förbudspapper som hindrar klimatomställningen.

Med det sagt, så finns det en hel del att vinna på de här satsningarna också för Sveriges exportindustri. Den som är först med utvecklingen av något betydelsefullt har alltid en stark fördel, även utan immaterialrättsliga förbud att hejda konkurrenter med. Det finns all anledning att tro att många företag skulle vilja dra nytta av en storskalig satsning på produktionsnära forskning, även om de naturligtvis skulle föredra att dessutom få patentera resultaten. Förslaget innebär inget hinder för dem att fortsätta som vanligt: tanken är att ge företagen ett förmånligt erbjudande.

Fri programvara och utvecklingstakten

Ju mer programvara som publiceras öppet och är fri att arbeta vidare på, desto högre takt kommer programvaruutvecklingen i världen ha. Det finns en lång rad områden där det är avgörande viktigt att vi utvecklar miljörelaterad programvara så snabbt som möjligt, och att den kan användas fritt från den dag den är körbar. Det gäller allt från att automatisera sopsortering till att skapa väl fungerande virtuella mötesformer eller koordinera trafikljusen i en stad. Hur snabbt vi kan utveckla och börja använda IT-lösningar på den sortens frågor kommer vara en avgörande del i minskandet av resursförbrukningen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.