Vänsterpartiet behöver diskutera patenten

Vänsterpartiet har inte hittills uttryckt någon egentlig principiell hållning till patent. De gånger vi nämner patent i våra riksdagsmotioner handlar det nästan alltid om att påtala problem med patentsystemet och föreslå inskränkningar av det. Vi har till exempel

  • Kritiserat Trips-avtalet för att det tvingar fattiga länder att införa patentsystem
  • Tagit ställning mot patent på någon form av liv
  • Tagit ställning mot patent på mjukvara
  • Drivit på för att inskränka läkemedelsbolagens möjligheter att hävda patenträttigheter i fattiga länder
  • Sagt att teknik som bekämpar klimatförändringarna behöver samma undantag inom Trips-avtalet som t ex Hiv-mediciner

Samtidigt finns också här och var i näringspolitiken en mer oproblematiserad syn på patentsystemet. Vi har t ex uttryckt att handläggningstiderna för att ansöka om patent behöver bli kortare. I en motion argumenterar vi för att avskaffa lärarundantaget, som ger forskare själva rätten att patentera sina resultat, med motiveringen att högskolorna antagligen skulle vara mer drivna att söka patent.

I ekoeko-gruppens arbete kommer vi inte komma ifrån frågan, eftersom en miljö- och klimatomställning också är ett genomgripande teknikskifte. Det handlar inte om ett fåtal, avgränsade tekniska fält, utan om att minimera resursförbrukning och miljöbelastning i varje del av produktionen. Därför hamnar en sådan omställning på kollisionskurs med ett juridiskt system som ger privata företag rätt att förbjuda varandra från att tillämpa de bästa tekniska lösningarna.

Arbetet med en socialistisk strategi för 2000-talet kommer också att behöva hantera patentsystemet, eftersom det mer och mer blir en nyckel för stora företags maktpositioner. Patenten är också ett nav i de internationella maktrelationerna, som syns i de tunga konflikterna kring olika avtal om immaterialrätten och i de nyindustrialiserade ländernas vägran att låta sin industri begränsas. I ett socialistiskt samhälle skulle en privat rätt att ”äga kunskap” vara obegriplig.

De politiska öppningarna för förändring finns där. Det pågår en bred och yvig debatt om patenten, som inte synts så mycket i Sverige än men sakta börjar leta sig hit. Också en tveklöst konservativ tidning som The Economist har levererat mycket radikal kritik av dagens patentsystem. Frågan om mjukvarupatent har mobiliserat IT-företag för ett stopp för patentsystemets expansion. Patenttrollen – företag som lever helt på hot och stämningar – är ett kännbart problem också för många storföretag. Patentsystemet är i gungning.

Det finns därför goda skäl för Vänsterpartiet att ha en generaldiskussion om patentsystemet. Vi saknar en principiell hållning, vi behöver en för att tackla 2000-talets frågeställningar och det kan mycket väl spela roll hur vi agerar i frågan.

- – -
Några hållpunkter till debatten:

  • Det finns ingen brist på etablerade alternativ till patentsystemet. Både stater och forskningsstiftelser tillämpar redan en lång rad andra modeller för att subventionera forskning.
  • Det är inte dyrare att finansiera forskning gemensamt än med patentsystem. Patenten innebär att vi finansierar forskningen med överpriser på ny teknik, vilket leder till trögare teknikomställning.
  • Det är inte heller mer byråkratiskt, utan mindre. Ett av skälen till att också högerekonomer kan vara djupt kritiska till patentsystemet är dess oerhörda juridiska kostnader.
  • Det är inte en särskilt marknadsekonomisk princip att dela ut patent. Den uttryckliga poängen är att etablera tillfälliga monopol. Till skillnad från samhällsägda monopol finns det däremot inte heller några andra styrande mål än att vinstmaximera.
  • Det finns inget som säger att patentsystemet per definition skulle vara det mest ekonomiskt gynnsamma för enskilda uppfinnare. Tvärtom är det ofta en svår spelplan för dem att agera på.
  • Patentsystemet försvaras typiskt sett inte med naturrättsliga argument (till skillnad från upphovsrätten). Det är ett praktiskt försök att minska problemet med kapitalets underfinansiering av forskning och utveckling, inte en filosofisk princip.
  • Sverige är bundet av WTO-avtalet att ha ett patentsystem. Att helt ersätta systemet är en fråga för internationella avtal. Det finns däremot manöverutrymme för nationell politik, och det är högst relevant att försöka påverka den fortsatta utvecklingen av de avtalen.
  • En sak vi kan göra oberoende av internationella avtal är att erbjuda stöd till fri forskning som är så pass attraktiva att företagen själva väljer dem framför egenfinansierad forskning som syftar till patentering. Vi kan också villkora den skattefinansiering av forskning som redan finns.

Klimatet kräver medvetna teknikval

OK, här är alltså del 3 i serien textutkast om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, upplagda här får att få lite synpunkter innan jag skickar in dem.

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen.

Textförslag 3: Medvetna teknikval

En förutsättning för att vi ska kunna lösa klimatfrågorna är att vi börjar göra mycket mer medvetna teknikval. Vi behöver planera för att nå målen med existerande teknik, samtidigt som vi aktivt styr teknikutvecklingens riktning och tar bort ekonomiska och juridiska hinder för utvecklingstakten. Den tekniska utvecklingen är inte given, utan politisk.

Överproduktionens mekanismer går däremot inte att lösa med teknik. Hittills har till exempel minskat fossilberoende på ett område i huvudsak betytt att mer fossil energi stått till förfogande för produktionen i övrigt. För att den tekniska omställningen inte ska präglas av den sortens rekyleffekter krävs en ekonomisk politik som aktivt beslutar om ramarna för miljöpåverkan.

Vi vill se teknikprodukter som karaktäriseras av fritt publicerade ritningar, utbytbarhet av enskilda komponenter, reparerbarhet, öppna standarder i såväl mjuk- som hårdvara och fri programvara. Större användarfrihet skulle öppna en rad möjligheter för både ny och gammal teknik.

De målsättningarna står i skarp motsättning till företagens strävan att maximera omsättningen och förebygga konkurrens kring sina produkter. Många produkter är i stort och smått designade för inlåsning, inte kompatibilitet. Därför behövs det skarpa politiska krav.

Statens agerande betyder mycket för teknikutvecklingens riktning, t ex genom miljöregler, skatter, konsumentlagstiftning och offentlig upphandling. I många fall handlar det om att se till att någon tar kostnaden av att gå före, för att etablera kunskaper, standarder och strukturer som sedan gör det enkelt för andra att ställa om.

Vi vill se en statlig teknikmyndighet som följer utvecklingen av vardaglig teknik ur ett omställningsperspektiv, driver på standardisering och samlar kunskap om hur organisationer och privatpersoner kan undvika inlåsningar och minimera sin miljöbelastning. En av uppgifterna skulle vara att samordna en övergång till öppna standarder och fri programvara i stat och kommuner, i linje med Nederländernas exempel. En annan skulle vara att kontinuerligt se över kraven i offentlig upphandling.

Arbetet bör knytas ihop med en satsning på Konsumentverket med motsvarande inriktning. Vi vill utreda möjligheterna till obligatoriska märkningar av produkter utifrån miljöbelastning, standardisering och användarfrihet.

Staten bör också se över möjligheterna att stödja uppbyggnaden av en modern reparations- och återvinningsekonomi, riktad både till organisationer och privatpersoner. Det skulle inte bara dämpa behovet av nya prylar, utan också kunna vara en stark anledning att välja produkter som går att reparera och uppgradera.

Kommentarer

”Tekniken är inte svaret”?

I miljörörelsen konstateras det ofta att vi skulle kunna ställa om på ett rimligt sätt redan med dagens teknologi, och det ligger mycket i det. Då och då abstraheras den tanken däremot till en lös idé om att ”tekniken inte är svaret”, som är djupt problematiskt. Tvärtom är den utveckling av en både principiell och konkret teknikkritik som just nu pågår helt avgörande för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. ”Teknik” är ett lika obestämt begrepp som ”politik”, och att kritisera ”tekniken” är lika intellektuellt trubbigt som att svepande kritisera ”politikerna”.

Det handlar inte om en konflikt mellan ny, avancerad och farlig teknik å ena sidan, gammal, enkel beprövad teknik å andra sidan. En del av forskningsframstegen är att vi upptäcker problem med gammal teknik, som när det gäller klimateffekterna av t ex vedeldning, kompostering, plöjning och djurhållning.

”Mer eller mindre teknik” är inte heller en fungerande begreppsram. En elmotor är inte mer teknisk än en ångmotor, inte mer komplicerad än en häst. Solel kräver mer arbetsdelning än vedeldning, men det säger inget om vare sig hållbarheten eller komplexiteten i processerna som helhet.

Den viktiga kärnan av sanning i den svepande teknikkritiken är att det är orimligt att vi fortsätter i gamla spår med ursäkten att vi kanske en dag kommer på helt ny teknik som i en handvändning gör de gamla spåren hållbara. Det är också orimligt att tro att teknikutvecklingen skulle gå mot mindre utsläpp med någon slags automatik, utan att vi medvetet styr den. Det har jag försökt uttrycka i textförslaget.

Varför så mycket fokus på teknikutvecklingen?

Den klimatkatastrof vi har framför oss kommer att vävas samman med en kvalitativ ökning av mänsklighetens produktionsförmåga de närmaste decennierna som kommer vara lika genomgripande som 1900-talet. Potentialen för att höja vår levnadsstandard med drastiskt sänkt resursförbrukning är enorm, och detsamma gäller potentialen att fortsätta öka utsläppen. Det handlar inte om vaga framtidsscenarion: robotiseringen är t ex mitt uppe i ett genombrott. Produktionen om 30 år kommer inte vara en lite snyggare version av den vi har idag, utan vara kvalitativt annorlunda.

Därför kan en klimatomställning inte bara handla om att hantera dagens teknik, utan den måste också ge sig in i villkoren för teknikutvecklingen, och formulera krav som försöker ta initiativet från storföretagen. Det kan tyckas som en omöjlig uppförsbacke, men många av de här fajterna pågår för fullt och har visat sig möjliga att vinna. Där behövs vi i Vänsterpartiet och den övriga miljörörelsen.

Fri programvara och elektronikskrot

Det finns en stor potential i att utsträcka den genomsnittliga användningstiden för hårdvara. Vissa datoruppgifter kommer alltid att dra stor nytta av den senaste hårdvaran, men det gäller långt ifrån alla. En viktig orsak till att hårdvara kasseras i förtid är att den proprietära mjukvara som de flesta använder uppgraderas i snabb takt, vilket i sig skapar problem för den användare som inte byter ut sin hårdvara. Fri programvara och öppna standarder ger bättre förutsättningar för att äldre och nyare system ska vara fullt ut kompatibla med varandra. Den kompatibiliteten skulle betyda mycket för hur mycket resurser det går åt för att förse oss med elektronik, både i Sverige och i världen.

En rapport från brittiska staten[1] tar upp det här som en stor potentiell besparing, både i utgifter och i utsläpp, och uppskattar grovt att användningstiderna kan så mycket som fördubblas: ”Industry observers quote a typical hardware refresh period for Microsoft Windows systems as 3-4 years; a major UK manufacturing organisation quotes its hardware refresh period for Linux systems as 6-8 years.” Även i Danmark drog en liknande utredning[2] samma slutsats: ”In an alternative with OpenOffice, licenses do not have to be paid for, and at the same time OpenOffice is expected to make fewer demands on the equipment, so that the PC’s have an economic life-span of six years.”

Det pågående skiftet från hård- till mjukvara som nyckeldelen av många tekniklösningar gör att de vägval vi gör nu kan spela stor roll framöver.


Investera i informationsproduktionen

Jag sitter som sagt och skriver på några texter om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, och skulle uppskatta synpunkter. Här är nästa text i serien!

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen.

Textförslag 2: Investera i informationsproduktion

En del av den tekniska revolution som pågår är en förskjutning av produktionen från materiella processer till information. Den omställning vi vill se handlar bland annat om att realisera den miljömässiga potentialen i det. Hittills har det skiftet bara delvis synts i en faktisk förändring av investeringarna, eftersom den samhällsekonomiska lönsamheten inte motsvaras av lönsamhet för kapitalet.

En av orsakerna är att det fortfarande bara är en bråkdel av den materiella produktionens negativa externa effekter som internaliseras genom miljöskatter. En annan är att information är en kollektiv vara, vars värde i huvudsak realiseras som positiva externa effekter. Även med företagshemligheter och immateriellt ägande kan kapitalet bara internalisera en del av de värdena. Den sortens artificiell knapphet betyder samtidigt att stora delar av de producerade värdena överhuvudtaget aldrig realiseras.

Det behövs därför mer av gemensamt finansierade investeringar i informationsproduktion, som inte är beroende av att ge direkt avkastning utan motiveras av samhällsekonomiska resultat. Kunskap i bredaste mening behöver ses som en del av infrastrukturen. För varje forskare vars resultat inte publiceras fritt tappar vi takt i både den materiella omställningen och kunskapsutvecklingen.

  • Vi vill därför genomföra en kraftig, långsiktig expansion av forskningen på högskolor och universitet. Vi vill också stärka oberoendet av kapitalintressen, samtidigt som vi gärna ser mer produktionsnära forskning och tillämpning av resultaten.
  • Vi vill att gemensam finansiering av forskning och annan informationsproduktion villkoras med att resultaten blir fria att läsa och använda. Vi ser gärna att copyleft-principen tillämpas, eftersom syftet är att öppna upp informationsflödena i hela ekonomin. Möjligheten att bidra till defensiva patentpooler bör utredas särskilt.
  • Vi vill bygga upp ett nytt program för produktionsnära forskning med relevans för klimatomställningen. Staten bör stå för huvuddelen av finansieringen, och villkora deltagandet med att resultaten publiceras för fri användning. I en del fall behövs också ekonomiska möjligheter att starta produktion i former som inte är vinstdrivande, bland annat för att de mest hållbara lösningarna ofta är de som gör människor mindre och inte mer beroende av att köpa varor.
  • Vi vill utveckla ett statligt finansierat investeringsprogram i fri programvara för samhällsnyttiga funktioner, med ett särskilt fokus på klimatomställningen. Konkret kan det betyda stöd till utveckling av existerande fria program för t ex distansmöten eller trafikoptimering. En del investeringar kan förhoppningsvis samfinansieras tillsammans med andra länder.

I de internationella förhandlingarna behöver Sverige stödja den radikala kritiken av immaterialrättsliga låsningar, och särskilt prioritera de områden som har direkt betydelse för klimatomställningen. Ett möjligt steg framåt är att kräva klimatrelaterade undantag motsvarande de som redan gäller för läkemedel. Ett annat är att ställa krav på fri användning för den forskning som delfinansieras av olika internationella institutioner. Expansionen av vad som är patenterbart behöver konsekvent motverkas, t ex vad gäller programvara och organismer.

Vi vill bygga en värld där kunskapen är fri. I princip behöver patentsystemet avskaffas, tillsammans med de motsvarande hindren för t ex växtförädling och kretskort. Det är en lång väg dit, och det kräver väletablerade alternativ för finansieringen av produktionsnära forskning. Samtidigt är alternativet ohållbart: klimatförändringana ställer frågan om fri kunskap på sin spets.

Kommentarer

Copyleft-principen

Copyleft är ett avtalsvillkor som slår knut på upphovsrätten, som framförallt används för fri programkod men också börjat tillämpas på t ex texter och musik. Regeln innebär att vem som helst har rätt att sprida och använda verket, men med nyckelvillkoret att förändrade versioner bara får spridas på villkor att de rättigheterna gäller också den nya versionen. Det är en nyckelregel bakom framgångarna för fri programvara, eftersom det skapar starka ekonomiska incitament att delta i gemensamma projekt.

Vad betyder t ex patentfrihet för svensk exportindustri?

Poängen med satsningar på hållbar produktion är att bygga en hållbar värld innan klimatförändringarna blir katastrofala – inte att stärka svensk exportindustri. Vi skulle kunna låsa in delar av den kunskap som behövs för världens omställning hos företag i Sverige för att maximera deras expansion, men det vore inte bara djupt moraliskt tvivelaktigt utan också direkt kontrproduktivt också ur ett snävt egenintresse. Klimatförändringarna kommer slå också mot oss.

Ska världen kunna ställa om sin produktion inom loppet av ett par årtionden, är det helt avgörande att den kunskap som behövs för det är fri att använda. Det är helt orimligt att det finns mekanismer för att expropiera mark för att bygga motorvägar, men inga mekanismer för att expropiera förbudspapper som hindrar klimatomställningen.

Med det sagt, så finns det en hel del att vinna på de här satsningarna också för Sveriges exportindustri. Den som är först med utvecklingen av något betydelsefullt har alltid en stark fördel, även utan immaterialrättsliga förbud att hejda konkurrenter med. Det finns all anledning att tro att många företag skulle vilja dra nytta av en storskalig satsning på produktionsnära forskning, även om de naturligtvis skulle föredra att dessutom få patentera resultaten. Förslaget innebär inget hinder för dem att fortsätta som vanligt: tanken är att ge företagen ett förmånligt erbjudande.

Fri programvara och utvecklingstakten

Ju mer programvara som publiceras öppet och är fri att arbeta vidare på, desto högre takt kommer programvaruutvecklingen i världen ha. Det finns en lång rad områden där det är avgörande viktigt att vi utvecklar miljörelaterad programvara så snabbt som möjligt, och att den kan användas fritt från den dag den är körbar. Det gäller allt från att automatisera sopsortering till att skapa väl fungerande virtuella mötesformer eller koordinera trafikljusen i en stad. Hur snabbt vi kan utveckla och börja använda IT-lösningar på den sortens frågor kommer vara en avgörande del i minskandet av resursförbrukningen.

Vänsterpartiet och naturvetenskaplig forskning

Jag sitter och skriver på några texter om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, och skulle uppskatta synpunkter. Den första delen här nedan handlar om hur vi förhåller oss som parti till naturvetenskaplig forskning. De kommande är mer omfattande och kommer bl a handla om teknikens roll i klimatomställningen, immaterialrätt och informationsproduktion.

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen. Min deadline är i helgen, 28 juli.

Textförslag

Vänsterpartiets bedömningar av miljörisker utgår från den samlade naturvetenskapliga forskningen. Vi tar de riskbedömningar som har brett stöd på fullt allvar och är beredda att prioritera behovet av att hantera dem.

Kapitalet har förstås ett direkt och indirekt inflytande över forskningen. Ett av de mest uppenbara problemen är hur företag kan släppa sina egna forskningsresultat selektivt. Vänsterpartiet driver på för att forskningen ska stå oberoende från vinstintressen, bland annat genom att långsiktigt stärka den gemensamma finansieringen.

Samtidigt är det tydligt att vetenskapliga metoder ger den naturvetenskapliga forskningen starka mekanismer för oberoende. Trots klimatforskningens radikala implikationer och trots fossilkapitalet finns det till exempel ett tydligt vetenskapligt konsensus kring slutsatserna idag. Det är istället i de politiska processerna kapitalet har kunnat göra stora avtryck, vilket till exempel synts i den politiska oförmågan att ta till sig forskningsresultaten i klimatfrågan.

Poängen med forskningsöversikter

Det är vanligtvis inte ett särskilt starkt sakargument att peka på en enskild forskningsstudie. Det t ex kan vara en intressant ingång som ingen annan studerat tidigare, men även om en enskild studie är väl genomförd väger den inte särskilt tungt i sig. Att utforma tester så att en viss faktor går att isolera utan störningar är en grannlaga uppgift också för den mest opartiska forskare. I många fall finns dessutom statistisk osäkerhet som gör att också väl genomförda studier regelbundet kommer visa resultat som inte håller. Det är ett stort steg från en enskild studie till att resultat kan reproduceras av olika forskare i olika sorters tester.

De tunga argumenten för vad forskningen hittills kommit fram till finns därför i översiktsstudierna, som typiskt sett försöker kvantifiera och väga samman helheten av de studier som finns på området. I klimatfrågan är det där de avgörande argumenten finns: metastudier från en rad olika områden pekar åt samma håll.

Det finns alltid studier och forskare som tycker något helt annat än den samlade forskningen. De kan vara tillräckligt många för att bilda ekokammare av självförstärkande information, som vi t ex ser bland klimatförnekarna, utan att för den skull vara i närheten av att utgöra en betydelsefull minoritet.

Kapitalets inflytande i forskningen

De viktigaste poängerna finns med i textförslaget ovan, men läs gärna den här artikeln, som konkretiserar problemet med att prata i svepande termer om att kapitalet köper sig forskningsresultat.

Vetenskap och politisk rörelse

Vetenskapliga metoder är den enda demokratiska sätt som finns att reda ut naturvetenskapliga sakfrågor. Alternativet är att förlita sig på auktoriteter – må det vara professorer eller ärrade miljöaktivister.

Samtidigt är Vänsterpartiets inte organiserat på ett sådant sätt att vara bra på att reda ut naturvetenskaplig sakförhållanden inom ramen för partiorganisationen. I det akademiska samhället är det förknippat med enorm personlig risk att snedvrida sina resultat, men med tämligen stor vinning att med korrekta resultat kunna visa på att en etablerad uppfattning är felaktig. Den sortens spelregler kan omöjligen upprätthållas i en politisk rörelse, inte ens i en relativt eftertänksam sådan som Vänsterpartiet. Vår organisation präglas med nödvändighet av självförstärkning snarare än ständig omprövning, retorisk skärpa snarare än vetenskaplig distans. Vi är bra på att agera strategiskt i ett politiskt fält av samhälleliga motsättningar – och det är något helt annat.

Känslan av att ta ett modigt ställningstagande rakt mot kapitalets intresse är inte en bra grund för att sortera ut hur komplexa ekosystem fungerar. Naturlighet är inte heller ett fungerande riktmärke: metansutsläppen från kompostering är ett bra exempel på hur processer som vi upplever som de mest naturliga i världen kan visa sig vara verkliga miljöbovar. Det finns verkliga faror med att driva miljöpolitik som glada amatörer.

Vetenskap och aktivister

Ett skäl att undvika att Vänsterpartiet driver naturvetenskapliga påståenden som inte har brett stöd i forskarvärlden är att det sätter medlemmarna i en märklig position. Hur ska den vanlige medlemmen kunna förhålla sig på något rimligt sätt till ett påstående av typen att högspänningsledningar är mycket farligare än vad forskarna i allmänhet tror?
­Samhällsvetenskapliga frågeställningar fungerar typiskt sett inte så. Makroekonomiska eller statsvetenskapliga teorier går sällan att entydigt bekräfta eller avslå, vilket också gör att forskarvärlden mycket mer sällan står bakom ett gemensamt konsensus. Osäkerheten öppnar för en mycket mer politiserad diskussion, där var och ens egna erfarenheter av hur samhällsdynamiken fungerar blir avgörande för svaret.

Har vi medlemmar med kunskap nog att på allvar ifrågasätta den samlade forskning, är det enda rimliga vi kan göra som parti att hänvisa dem till att delta i debatten mellan forskare och försöka övertyga fler.

Prioritera utifrån vad vi vet

Ett annat skäl är att det är politiskt klokt att prioritera alla de miljömål som det finns brett stöd i forskningen framför de som inte har det. Det finns ingen brist på starkt underbyggda klimat- och miljöutmaningar att ta sig an. Väljer vi att prioritera frågor där vi inte har den sortens stöd i ryggen riskerar vi inte bara att agera på ett sätt som senare visar sig ha varit kontraproduktivt, utan också att försvagas politiskt i arbetet med de väl underbyggda miljömålen. Den utdragna pseudodebatten om läckta epost från en grupp klimatforskare visar tydligt hur viktigt det är att aldrig öppna minsta springa för berättigad kritik.

När läget faktiskt är osäkert

Det finns förstås lägen där det inte finns en samlad forskning som är tillräckligt överens för att kunna luta sig på, men där vi faktiskt är tvingade att ta ställning. Försiktighetsprincipen kan ge en del vägledning i de fall det finns konkreta miljö- och klimatrisker som framförallt ligger på ena sidan i ekvationen. Vad jag kan se är det i praktiken sällan en fråga är både så osäker och så avgörande att vi behöver prioritera att ta ställning till den.

Vad betyder det för Vänsterpartiet?

De här utgångspunkterna skulle förstås betyda en del för vår diskussion i allmänhet, men i huvudsak är det ju inte naturtvetenskapliga basfakta Vänsterpartiet tar ställning till, utan målkonflikter, konkreta förslag osv. Vad jag kan se finns det två tydliga frågor där Vänsterpartiet ibland driver krav som saknar grund i forskningsöversikterna.

Elöverkänslighet

Forskningsläget kring s k elöverkänslighet är tydligt: det finns ingen anledning att tro att vardaglig elektromagnetisk strålning utgör någon hälsorisk. De symptom människor upplever är högst verkliga, men har andra orsaker och behöver behandlas utifrån det vi faktiskt vet om dem.

lokal nivå har Vänsterpartiet ibland profilerat sig aktivt för s k elsanering. Det kan tyckas harmlöst, men det innebär att vi på helt amatörmässiga grunder föreskriver en placebo-behandling som om det vore något mer än så. Det är djupt oetiskt, bland annat för att det innebär en risk att vi leder människor med liknande symptom till att leta medicinska orsaker på ett område där de med all sannolikhet inte finns.

Vänsterpartiet borde därför ta upp den frågan till beslut på nationell nivå, och slå fast att vi inte driver frågor om vardaglig elektromagnetisk strålning.

GMO-frågan

Det finns ett starkt konsensus om att det inte finns någon anledning att säga att genmodifierade grödor innebär några andra miljö- eller hälsorisker än grödor som tagits fram med andra sorters växtförädling. Den forskarkritik som finns kretsar framförallt kring ett antal studier av den i debatten ökände forskaren Giles Eric Seralini, som på goda grunder dömts ut som rena statistiska falsarier.

Vänsterpartiet har inte drivit frågan de senaste åren vad kan se, men vi pratar om EU som en ”GMO-fri zon” och märkning av produkter. Det finns inget övergripande forskningsstöd som motiverar det. Miljö- och hälsoriskerna för enskilda grödor bör bedömas på samma grunder oberoende av hur växtförädlingen skett. Den här forskningen behöver mer gemensamma resurser, så att utvecklingen kan gå snabbare och resultaten spridas utan patent eller andra immaterialrättsliga begränsningar.

Den fortsatta växtförädlingen kommer vara helt avgörande för att kunna föda jordens befolkning 2050 och samtidigt radikalt minska jordbrukets miljöpåverkan. Det pågår en lång rad viktiga forskningsprojekt som med hjälp av GMO försöker minska beroendet av bekämpningsmedel och kvävetillförsel, öka avkastningen per yta och öka näringsinnehållet i basgrödor som ris. Genmodifierad bomull är redan på god väg att bli standard, vilket bland annat lett till en skarp minskning av användningen av bekämpningsmedel.

Avskaffa automatspelslagen

I början av 1980-talet tyckte gamla människor att det verkade läskigt att unga människor samlades kring flipperspel och Pacman. Därför stiftade de en lag, automatspelslagen, som gick ut på att det där var en kulturform som måste regleras för att inte ungdomen skulle förledas. Automatspelslagen är en helt annan lag än lotterilagen, som reglerar pokerautomater och andra spel om pengar.

Nu visar det sig att lagen, som den är skriven, ger Lotteriinspektionen befogenhet att reglera och kräva in höga avgifter av spelhak som Inferno i Stockholm. För vem som helst som vet vad de här spelhaken är, är det uppenbart att hela tanken är befängd. Den relevanta politiska frågan är varför de här ställena inte får kommunalt stöd.

Även om Lotteriinspektionens hemsida ger en bild av en myndighet som överhuvudtaget inte greppar andra spel än de om pengar, är det inte hela sanningen.

I september förra året släppte de en översyn av automatspelslagen, som på punkt efter punkt sågar hela idén om särskilda regleringar för spelautomater som inte ger vinst. Det är en välskriven text som sakligt lyfter fram godtyckligheten i reglerna och hur absurdt det skulle bli om de faktiskt tillämpades. T ex ger de Lotteriinspektionen censurbefogenheter som skulle betraktas som helt off i något annat sammanhang.

Trots detta förmår Lotteriinspektionen inte ta steget fullt ut och renodla sin roll till att reglera spel om pengar: de föreslår en rad strykningar men inte ett avskaffande av automatspelslagen.

Det ena skälet är att de konstaterar att många ungdomar spelar just spel. Det är ett svagt skäl. Om syftet är att ställa särskilda krav på de miljöer där ungdomar vistas, är det logiska att använda sociallagstiftningen, där det redan finns en del sådana möjligheter. Det ska inte hänga på om kidsen spelar spel eller inte: ungdomar hänger på McDonalds också.

Det andra skälet är att Lotteriinspektionen inser att datorer kan och kommer att användas till t ex nätpoker. Därför vill de att alla Lan-tillställningar ska ha anmälningsplikt. Det är också ett svagt skäl. Även med anmälningsplikt ska det mycket till för att Lotteriinspektionen ska kunna rycka ut och kolla om folk spelar poker när de sagt att de ska spela TF2. Anmälningsplikten gäller dessutom bara spel: det Lotteriinspektionen egentligen skulle behöva är en anmälningsplikt för alla datorsammankomster oavsett uppgivet syfte. Hela idén är löjeväckande.

En uppenbar slutsats är att de enda skäl Lotteriinspektionen kan hitta till att motivera en automatspelslagen är att det kanske saknas vissa regler i sociallagstiftningen eller lotterilagen.

Det är varken domstolens eller Lotteriinspektionens fel att spelhaken och Lan-sammankomsterna nu kan tvingas på avgifter och regleringar. Det är de politiska partierna som har ansvaret – de har alla stött den. Vänsterpartiet borde veta bättre.

Det är dags att stryka automatspelslagen. Spel är kultur. Det spelhak och Lan-partyn behöver är uppbackning, inte reglering.

Några ord om stat och kapital i Japan

För inte så länge sedan fyllnadsvaldes jag in i Vänsterpartiets eko-eko-grupp, en arbetsgrupp som har det tunga uppdraget att ta fram en övergripande ekonomisk politik som faktiskt är ekologiskt hållbar. Det kommer vara en rejäl utmaning, men helt nödvändig för vänstern.

En av de frågeställningar vi har att hantera är hur vi kan styra investeringar från ohållbar produktion till produktion som kan vara en del av klimatomställningen eller åtminstone klimatneutrala. Jag fick i uppdrag att kika lite på den japanska statens roll i ekonomin och se om det finns något vi kan hämta därifrån. Slutsatsen är att det inte verkar användbart, men det kanske kan finnas fler som är intresserade av texten. Kommentarer är högst välkomna.

Texten bygger närmast på en klokt formulerad artikel av Bertell Ollman, som ligger i linje med mycket av det jag läst tidigare i ämnet. För den som vill läsa mer om klassamhället Japan och dess historia kan jag varmt rekommendera Japan: A Modern History av James L. McClain och A Modern History of Japan av Andrew Gordon. Båda är goda exempel på praktisk historiematerialism, som genom att lyfta fram det specifika i den japanska moderniseringen också synliggör det specifika i västländernas olika utvecklingsvägar.

- – - -
Den japanska staten är känd för att ha en mer direkt roll i storföretagens utveckling än vad som är typiskt i västvärlden. Så har det varit sedan länge: redan Japans första industrialisering från 1800-talet och framåt var tydligt statsdriven. Den japanska staten genomgick en radikal, medveten förändringsprocess från sin tidigare feodala roll till en modern, borgerlig och i sinom tid kolonial statsapparat. Hårddraget skulle det gå att säga att om det i väst först uppstod en borgerlig klass, sedan en dominerande borgerlig ekonomi och till sist en borgerlig statsapparat, var ordningen den motsatta i Japan.

Det har också betytt att den nya staten varit en integrerad del av ägarklassen. Idag syns det dels i att den faktiska politiska makten ligger i den högre byråkratins händer. Det konservativa parti som i princip konstant suttit i regeringsställning är naturligtvis inte oviktigt, men det är inte de som sitter i förarsätet på samma sätt som i t ex USA. Tjänstemannaapparatens förslag väger mycket tungt.

Integrationen mellan byråkrati och ägarklass syns också i personflödet. Typiskt sett pensionerar sig den högre byråkratin tidigt och går då över till nya arbeten i bolagens toppskikt. Det liknar det system med svängdörrar mellan politiska partier och bolagsstyrelserna vi har i USA eller Sverige, men här får före detta politiker vanligtvis en symbolisk eller rådgivande roll som belöning för väl utfört arbete. De japanska byråkrater som går över får generellt betydligt mer ledande roller: det går att argumentera för att de snarast utgör en del av ägarklassen i den senare delen av sitt liv.

De här skillnaderna betyder att den japanska staten tydligare kan agera som en del av och med tillit från kapitalet. Finansdepartementet är betrott att styra en stor del av investeringarna i den japanska ekonomin, bland annat genom den statligt ägda Posten som hanterar större delen av de vanliga medborgarnas sparade medel. I Sverige kan vi jämföra med debatten om AP-fonderna, där borgerligheten är skarpa motståndare till varje försök att använda dem aktivt i en nationell investeringsstrategi.

Japan har också fortsatt tillämpa den sorts mer uttryckliga monopoliseringsstrategi som var populär också i t ex Tyskland från 1800-talet fram andra världskriget. Där innebär att staten spelar en stor roll för att driva fram vissa företag till en dominerande position på vissa marknader. Det gör det bland annat lättare att finansiera stora fasta kostnader, hålla nere reallönerna och mota bort utländsk konkurrens på hemmamarknaderna.

Den statliga rollen har också kompletterats med en specifik sorts ägarförhållanden, där t ex företag som är beroende av varandra som köpare och säljare kan bygga fastare band genom att också vara delägare i varandra. Vanligtvis är det flera företag som grupperar sig tillsammans kring en gemensam bank.

Diskussionen om statligt ägande och investeringsstrategi som en del i en progressiv strategi i Sverige bygger på andra förutsättningar än den japanska ekonomin. Det vi behöver är verktyg för staten att styra kapitalet i en riktning det inte är särskilt intresserat av . Den japanska statsapparaten har en styrande funktion just för att den inte dominerar kapitalet, utan utgör en intregrerad del av det. I det jag läst kan jag inte heller hitta några särskilda styrande verktyg utöver de gängse: statligt kontrollerade investeringar och strategiska anpassningar av regler, skatter och subventioner.

Den japanska staten har för övrigt nyligen beslutat att göra en drastisk ökning av de statliga investeringarna för att kontra krisen. Det kombineras med en än mer expansiv finans- och penningpolitik.

Wiehe fildelar artiklar

Dagens skoj: råkar kika in på Mikael Wiehes hemsida och kliver rakt in i en stor samling artiklar och foton. Gott så, men det betyder väl att det bor en radikal upphovsrättsreformist också i honom?

Det skulle förstås kunna vara så att var och en av skribenterna och fotograferna gett sitt tillstånd, men det verkar ganska osannolikt efter en stunds bläddrande. Tidningarna brukar ju t ex vanligtvis inte släppa sina recensioner för fri publicering i fulltext.

Så här ska förstås artisters hemsidor se ut. Det är som när Niklas Strömstedt lade upp YouTube-videor eller Per Gessle gav sina musiker fulltankade mp3-spelare som ett sätt att bolla idéer. Fri kopiering är för självklart för att ens de reaktionära ska kunna hejda sig.

Vi kan ju hoppas att Wiehe – till skillnad från Strömstedt och Gessle - drar den riktiga slutsatsen att vägen fram är att den han redan går på. Utanför bolagskontoren finns det knappast någon som ser hans hemsida som ett brott.

En liten tanke dock: Vänsterpartiets kongressbeslut om fildelning – de där han inte ville se av – skulle inte riktigt räcka för att göra Wiehes hemsida laglig. Hans hemsida är en del av en kommersiell verksamhet. Det skulle förstås gå att låta fans rekonstruera artikelsamlingen, kanske i samarbete med biblioteken, men egentligen vore det väl bra att föreslå fler förändringar? Jag ser gärna att Wiehe går före vänsterpartiet i upphovsrättsradikalismen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.