Finland fortsätter bygga kärnkraft

Blev glad av att höra att Finlands regering idag beslutat att låta bygga ett nytt kärnkraftsverk i Pyhäjoki. De gröna lämnade regeringen med anledning av det. Det verkar logiskt – deras linje när Olkiluoto skulle börja byggas att inkluderade till exempel att istället köra mer fossilgas. (Tack till Jani Martikainen ‏(@jpjmarti) för det tipset!) De sätter kort sagt sitt stopp för kärnkraft före klimatet.

Regeringsbeslutet är däremot helt i linje med IPCC:s rapport, som driver på för att världen ska satsa stort på alla fossilfria energislag. Finland förbrukar omkring 200 TWh fossila bränslen per år – lika mycket som Sverige trots att de bara har hälften av befolkningen. De kommer precis som oss behöva all fossilfri energi de kan få för att en dag kunna göra sig kvitt det fossila.

Finland har bara en bråkdel av den vattenkraft vi har i Sverige, och skulle vara chanslösa att reglera vindkraft i den storleksordning som skulle behöva byggas för att klara en omställning helt i det spåret. Då skulle det uppenbara alternativet snart bli en ohållbar kombination av vindkraft och just fossilgas.

I somras skrev jag ett debattinlägg till finska Hufvudstadsbladet om klimat och kärnkraft, som jag tar tillfället att publicera här.

Både vind- och kärnkraft behövs

Patrik Holm från Vindkraftsföreningen rf påstår i Hufvudstadsbladet den 15 juli att kärnkraften har stora klimatutsläpp. Det är ett påstående som inte tål närmare granskning.

Det finns gott om forskning på just utsläppen från olika energislag. Ingen som kikar på den med opartiska ögon skulle dra någon annan slutsats än att kärnkraften har mycket låga klimatutsläpp. IPCC:s forskningsöversikt i frågan från 2011 är typisk: den kom fram till att kärnkraftens utsläpp ligger strax över vindkraft och en bit under solkraft.

Holms siffror är från kärnkraftsmotståndaren Mark Z Jacobsson, som tvingats skaka hårt på empirin för att få fram en bild han helt uppenbart var ute efter från början.

Dels använder han en äldre, skev metastudie som fick fram fyra gånger så höga siffror som IPCC genom att utforma hela sin metodik för att ge ett fåtal hårt kritiserade studier så stort genomslag som möjligt.

Det räckte inte för Jacobsson, som fördubblade den siffran med ett antagande om att kärnkraft tar mycket längre tid att bygga än till exempel sol- och vindkraft, och att den kapacitet som ska till produceras med kolkraft under hela byggtiden. I verkligheten har kärnkraft kunnat byggas ut i många gånger högre takt än vindkraft. Tysklands omtalade satsning på sol- och vindkraft håller t ex en bråkdel av den takt med vilken Frankrike byggde ut sin kärnkraft.

Jacobsson toppar sedan sin studie med antagandet att civil kärnkraft ökar risken för ett kärnvapenkrig. Hans siffra innehåller alltså en del där han antagit hur stora utsläppen skulle kunna bli av en sådan konflikt och multiplicerat den med en riskfaktor.

Tyvärr är det där inte enstaka händelser. Det är slående vanligt att nyckelpersoner i kärnkraftsmotståndet kommer med tvärsäkra men mycket svagt underbyggda påståenden. George Monbiot, som började skärskåda sina egna invändningar mot kärnkraft just med anledning av klimatförändringarna, har till exempel skrivit en hjärtskärande uppgörelse med det i The Guardian som jag kan rekommendera varmt för den intresserade.

Holms inlägg innehåller fler sådana ogrundade påståenden, där det kanske mest slåendet är att det skulle vara ”allmänt känt” att förnybara energikällor ”inte ger växthusgaser under själva produktionsprocessen”. I verkligheten började forskningen redan omkring 2008 visa att den helt dominerande ”förnybara” energikällan, förbränningen av biomassa, i många fall är djupt problematisk ur ett klimatperspektiv. Det handlar bland annat om att det tar lång tid för skog att binda nytt kol och om att själva avverkningen kan frigöra stora mängder koldioxid från marken. För länder som Sverige och Finland betyder det att vi behöver se över vårt skogsbruk med kritiska ögon, för hela världens skull.

Vi som vill se en radikal klimatomställning kan inte bara lyssna på forskarnas eller IPCC:s slutsatser de gånger de passar det vi redan tänkt. Hur kan vi då motivera andra att ta dem på det djupa allvar de förtjänar? IPCC är tydliga med att världen kommer behöva mycket mer av både vindkraft och kärnkraft för att ha en chans att komma ur fossilberoendet i tid.

Finland har idag ett fossilberoende på ungefär 200 TWh per år, vad jag kan utläsa av IEA. Det saknas alltså inte klimatuppgifter för både ny vind- och kärnkraft. Är vi överens om att det är klimatet som är vår tids ödesfråga, är det inte däremellan striden står.

Mikael von Knorring


Skilda utgångspunkter i klimatfrågan

Lennart Söder, som forskar på möjligheterna att reglera sol och vind i Sverige, besökte oss på senaste ekoeko-mötet. Det blev en bra och väldigt relevant genomgång. Jag har sedan tidigare en bild av att hans forskning är väldigt stabil: han har visat – i mina ögon helt övertygande – att Sveriges vattenkraft räcker till att reglera åtminstone 60 TWh vind och sol.

Samtidigt blev jag lite mållös inför de utgångspunkter han hade. Som jag uppfattade dem (ta det med en stor nypa salt) såg de ut så här:

1. Att kärnkraften är lika farlig som kolkraften per TWh. De försiktiga klimatförändringar vi sett hittills orsakar 150 000 människors död varje år. Det finns inga konsekvenser av kärnkraft som är i närheten av det – hittills har den varit betydligt säkrare än till och med vattenkraften.

2. Att elbehovet kommer vara konstant. Det betyder att klimatomställningen helt enkelt inte finns med i beräkningarna. Ska Sverige kunna göra sig kvitt dagens beroende av 200 TWh fossila bränslen per år, kommer det tvärtom behövas mycket mer elektricitet. Då pratar vi snarare både 60 TWh vindkraft och en ny generation kärnkraft.

3. Att världen inte behöver planera för en klimatomställning med dagens teknik. Trots att t ex Tyskland redan håller på att göra sig djupt beroende av fossil reglerkraft, kan vi köra på och hoppas att ingenjörer i sinom tid kommer lösa reglerproblemet. När motorvägsförespråkare driver den sortens ”allt ordnar sig med framtidens teknik”-linje kritiserar vi dem – med rätta – för att sätta alldeles för mycket på spel.

4. Att Sverige inte behöver stödja resten av världen med reglerförmåga eller energiexport. Trots att vi byggde Sveriges infrastruktur med tusentals TWh fossil energi, trots att de flesta bara har en bråkdel av den hållbara energi vi har här, behöver vi inte dela med oss.

För mig är det där helt verklighetsfrämmande som världsbild, helt oförsvarligt som värdegrund.

Världen får idag 2 procent av sin energi från vattenkraft. Visst är det bra med en studie som visar att världen kan bygga ut sin vind- och solkraft till 2 procent också – men vi har 82 procent fossil energi att stänga. Även om Sverige skulle kunna klara en klimatomställning byggd på biobränslen, vatten, vind och sol (jag kan inte se hur det skulle räcka för att sparka ut allt det fossila), vore det en modell ingen annan kan följa.

Det är svårt att hantera att folk som själva uppfattar sig som miljövänner inte ser att klimatet behöver vara den yttre ramen också för deras favoritfrågor. Lennart Söder är ingen klimatförnekare – det är bara det att klimatförändringarna är helt frånvarande i hans utgångspunkter. Det gör också att de stora konsekvenserna för klimatet av olika vägval osynliggörs.

Inriktningen på att stänga kärnkraft är vänsterns Förbifarten. Förbifart Stockholm ser ut att öka utsläppen med säg 1 miljon ton per år, högt räknat. En enda stängd reaktor ökar utsläppen med i storleksordningen 5 miljoner ton per år. Vi måste – till skillnad från motorvägspartierna – svara på den sortens siffror med självprövning, inte rationaliseringar.

Det finns många i vänstern som ser att något inte står rätt till med kärnkraftsmotståndet, kanske framförallt för att frågan om kolberoende syns så skarpt i Tyskland. Den tveksamheten behöver utvecklas till en påläst, konsekvent klimatlinje. Alternativet är en vänster som inte sätter klimatet först.

6. Sverige behöver dela med sig

Ska världen kunna stänga sin fossila energi, som idag står för 82 procent av världens energiförbrukning, måste vi vara beredda att stödja den övergången efter förmåga. Sverige behöver bli ett land som exporterar hållbar energi.

Sverige har ett historiskt ansvar

Trots all den energi vi haft här, har Sverige hittills importerat över 10 000 TWh fossila bränslen. Den byggde vår infrastruktur, våra hus, vår levnadsstandard.

Fossil energi i Sverige

Under de senaste 50 åren importerade Sverige över 200 TWh per år. Det historiska ansvaret talar för att vi borde försöka exportera energi i den sortens storleksordningar under de kommande 50 åren, då världen kommer ha fullt upp med klimatomställningen.

(Notera hur Sveriges fossila förbrukning stannar en bit över 300 TWh per år, för att sedan sjunka tillbaka. Det är oljekrisen, som får Sverige att svara med att bygga ut kärnkraft och biobränslen. Det är de ojämförligt största klimatsteg framåt Sverige tagit hittills.)

Ska resten av världen kunna bygga samma sorts infrastruktur, behöver den få sin energi någonstans ifrån. Det finns inte klimatutrymme för att låta det fossila stå för särskilt mycket av det. Sverige, däremot, borde ha ett överskott av hållbar energi.

Sverige har förutsättningarna

Sverige är ett av mycket få länder som skulle kunna tänkas exportera energi i en värld som stänger ner det fossila.

Sverige och världen

Diagrammet visar Sveriges produktion av hållbar energi per person (över strecket) jämfört med världen i stort (under strecket).

  • Biomassa: Få länder har så mycket skogsareal per person. Det går att hämta mycket energi från att elda den biomassan. Samtidigt behöver vi börja ta ett mycket större ansvar för att skogsbruket i sin helhet binder mycket kol från atmosfären.
  • Vattenkraft: Sveriges vattenkraft är en fantastisk energikälla: stora, reglerbara flöden i princip helt utan utsläpp.
  • Vindkraft: Vi har också byggt en del vindkraft. Vattenkraften betyder att Sverige kan bygga mycket mer vindkraft än de flesta utan att bli beroende av fossil reservkraft.
  • Kärnkraft: Vi ersatte en stor del av oljeberoendet med kärnkraft i samband med oljekrisen på 1970-talet. Därför har elproduktionen här, till skillnad från i de flesta länder, i stort varit fossilfri.

Ett land med så stora energitillgångar borde inte behöva kol och olja. Trots det förbrukar Sverige fortfarande mer fossila bränslen per person än världen i stort.

Skulle vi jämna ut förutsättningarna genom att exportera lika mycket energi som vi får gratis genom vår geografi, borde vi exportera både 120 TWh elektricitet och 100 TWh biomassa varje år.

Går det överhuvudtaget att få Sverige att både ersätta hela sin fossila förbrukning och sedan tvärtom exportera i den sortens storleksordningar? Låt oss säga att det är osannolikt.

Kanske går det den dag världen slagit fast att de fossila bränslena ska stanna i jorden. Det skulle höja världsmarknadspriserna på energi så drastiskt att marknadsmekanismerna hårdhänt skulle dra ut energi till export.

Poängen här är mycket enklare. Från ett vänsterperspektiv skulle det vara oförsvarligt att planera för ett Sverige som ska lägga armarna i kors inför världens energiomställning och bara klara sig själv. Vi behöver göra vad vi kan för att stödja världens klimatomställning med hållbar energi.

Tre sätt att exportera energi

Det är inte särskilt lönsamt att bygga hållbar energiproduktion så länge världen flödar över av billiga fossila bränslen. Samtidigt är det svårt att få politiska beslut om att stänga det fossila så länge det finns så lite hållbar energi att falla tillbaka på. Därför behövs det en dubbel strategi: så stora satsningar som möjligt på ny, hållbar energiproduktion samtidigt som vi stärker trycket på t ex CO2-skatter och avtal om utsläppsbegränsningar.

Ju mer världen går i klimatomställningen, desto större lönsamhet skulle det vara i satsningarna. Naturvårdsverkets färdplan har ganska försiktiga antaganden om omvärldens klimatpolitik, men förutspår ändå så pass kraftigt ökade elpriser att det blir direkt lönsamt att bygga i första hand kärnkraft men kanske också vindkraft för elexport.

1. Exportera elektricitet

Vi kan exportera el söderut, så att Tyskland och Danmark kan stänga kolkraft och gasverk för att istället använda Sveriges vattenkraft för att reglera sin sol och vind. Klimateffekten är uppåt en miljon ton CO2 per exporterad TWh. Elhandeln begränsas av vilken kapacitet det finns i nätförbindelserna, men de byggs ut allt eftersom.

Sverige har till och med varit en nettoimportör av elektricitet vissa år, men de senaste åren har vi vänt åtminstone det flödet och verkar kunna etablera en ganska stabil elexport framöver. Under 2012 var den särskilt hög: då sålde Sverige 20 TWh elektricitet. Köparna i grannländerna betalade i storleksordningen 5 miljarder kronor för det, dvs. ca 25 öre per kWh (SCB, s 31).

Den el vi exporterar slår ut fossilgas och kolkraft. De producerar betydligt dyrare el än t ex kärnkraft och vindkraft i den meningen att de rörliga kostnaderna är högre. Därför körs de inte mer än vad som behövs. Importen från Sverige är alltså fördelaktig för dem, inte bara för att de sänker deras utsläpp utan också ekonomiskt. Tyskland har idag mycket höga energipriser och ett starkt politiskt intresse av att sänka dem.

Ska vi exportera el till Tyskland, är det inte solpaneler vi ska bygga. De har redan byggt så mycket egna solpaneler att de ofta inte har så mycket fossilt energibehov en solig sommarvecka i Sverige. Tvärtom behöver de energi under mörka veckor, och då är det typiskt sett mörkt också här i Sverige.

Det vi helst vill exportera är vår reglerförmåga: att vattenkraften kan spara energi till den mörka och kalla vintern.

2. Exportera biomassa

Biomassa kan exporteras i många former, från pellets till papper, möbler och virke. Den kan ersätta fossila bränslen i andra länders kraftvärmeverk. Den behövs också för att ersätta det fossila på områden som är svåra att elektrifiera, som i plaster, cement eller fordon. Nyckeln är förstås att den biomassa vi producerar faktiskt är hållbar.

3. Exportera energiintensiva varor

Vi kan också öka exporten av samhällsnyttiga, energiintensiva produkter. Island spelar t ex en viktig roll genom att producera en stor del av världens aluminium med sin geotermiska energi och vattenkraft.

Sverige exporterar redan mycket stål och papper (samtidigt som vi å andra sidan importerar stora kvantiteter jordbruks- och industrivaror). Det är typiskt sett betydligt lönsammare än att exportera energin direkt, och ger dessutom bättre möjlighet att ställa krav på produktionsprocessen.

Slutsats

Vänstern kan inte rimligtvis förespråka att vi i Sverige bara ska se till oss själva och stänga kärnkraftverk istället för att exportera el. Det vore en helt tondöv linje i en värld som har fullt upp med klimatförändringarna.

Vi behöver dela med oss av den hållbara energin här, i en tid då världen kommer behöva allt som kan byggas och mer därtill. Sverige behöver vara ett energiexporterande land. Vilka ska annars vara det?

 

 


Det här inlägget är del 6 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft.

5. Planera för noll

Skalbarhet till nollutsläpp

Förutom frågan om skalbarhet i takt, behöver omställningen också handla om skalbarhet till noll. Frågan ”hur sänker vi utsläppen något?” har ofta helt andra svar än frågan ”hur planerar vi för nollutsläpp?”.

Etanolbilar är ett bra exempel: planerar vi bara för en mindre sänkning, räcker det kanske att byta ut fordonsflottan mot etanolbilar och köra på som vanligt. Planerar vi för en sänkning som håller tvågradersmålet, kommer förslagen snarare handla om elbilar och framförallt att redan idag börja bygga strukturer som gör så mycket som möjligt av biltrafiken överflödig.

Vind- och solel är inte ett jämnt flöde, utan går hela tiden upp och ner med vädret. Tyskland har t ex visat sig ha en vecka då och då där både vindkraftverken eller solpanelerna producerar mindre än 10 procent av sin maxkapacitet. De måste därför planera för vad de ska rycka in med istället. De svar de hittat är i huvudsak kol och fossilgas.

ReglerförmågaEnergislagen kan delas upp i tre grupper:

Reglerförmåga: De som har reglerförmåga kan anpassa sig till läget – producera för fullt när det behövs och spara bränsle annars. Fossilgasverk och vattenkraft kan slås på och av så snabbt att de har god reglerförmåga också i det kortaste intervallerna.

Baskraft: Kärnkraftsverk ger typiskt sett ett stabilt flöde av elektricitet. Det går att köra kärnkraft på standby, så att de får reglerförmåga, men det ger lägre flöden.

Intermittent: Vind- och solkraft levererar mycket vid rätt väderlek och inte alls när det är som sämst. Flödet varierar både under en dag och under året.

Att bygga ett energisystem där allt det fossila kan fasas ut handlar inte bara om att ersätta TWh för TWh med bättre energi, utan också om att bygga stabila flöden. Ju mer intermittent el som ska balanseras, desto mer reglerförmåga behövs det.

Livscykelanalyserna behöver därför kompletteras: det vi behöver jämföra är olika varianter av stabila energimixar. Vind uppbackat av vatten är en energimix i toppklass, sett till utsläppen. Vind uppbackat av fossilgas kommer däremot ge ohållbara utsläpp.

Ett av de problem vi står inför är att det är svårt att hitta bra, skalbara energikällor på den reglerbara sidan. Typiskt sett reglerar världen idag sin elproduktion med fossila bränslen. Ska vi planera för att stänga det, måste vi därför redan idag fråga oss hur mycket annan reglerförmåga vi tror att vi kan skaffa oss.

Låt oss fokusera på de där veckorna utan vind och sol – hur mycket kapacitet har vi för att balansera dem?

1. Vattenkraft och biomassa

Matematiken kring vad som kan reglera vad är knepig, eftersom det handlar om risker: hur stor är risken att vinden mojnar så mycket att vattnet i dammarna inte räcker? Det handlar bl a om hur stora risker för trassel i elförsörjningen vi är beredda att ta.

För att ändå ge en fingervisning: en av de mer optimistiska uppskattningar som ofta nämns är att Sveriges vattenkraft, som producerar omkring 70 TWh om året, kan matcha en produktion på 60 TWh vindkraft.

Världen har däremot mycket mindre vattenkraft per person: den står bara för 2,3 procent av energin. Bioenergi och sopor står för 10 procent, men de kommer vi typiskt sett behöva till annat än reglerande elproduktion. Sol- och vindkraften ligger idag på 0,3 procent, så det finns utrymme kvar att bygga. Samtidigt: vattenkraft och biomassa räcker bara en bit.

2. Lagring av energi

Skulle vi ha tillgång till någon slags storskaliga batterier som kunde lagra stora mängder elektricitet effektivt, skulle frågan om reservkapacitet vara ett icke-problem. Då hade vi kunnat lagra elen från soliga och blåsiga dagar och använda när den behövdes som mest.

Det har forskats på såna lösningar sedan länge, men vi är mycket långt från ett genombrott. De framsteg som görs är typiskt sett i en mycket mindre skala. Ett av problemen är att det är svårt att koncentrera så mycket energi på en plats utan att lösningen i princip är en stor bomb.

Det verktyg vi faktiskt har är, återigen, vattenkraftsdammar. En del av dem kan pumpa upp vatten när tillgången på elektricitet är god och släppa tillbaka det genom turbinerna när vi behöver elektricitet som mest. De geografiska förutsättningarna för att bygga sådana dammar är däremot begränsade.

3. Överkapacitet

Technofixlösningen är gratis solpaneler som vi kan rulla ut i överflöd. Bygger vi tio gånger mer än vi behöver är inte ens den sämsta veckan särskilt katastrofal. Problemet med det är att vi inte är där: den sol- och vindkraft vi faktiskt har tar tid att bygga och är dessutom tillräckligt utsläppsdrivande för att det inte ska vara försvarbart med stora mängder överkapacitet.

Trots att Tyskland bara får 3-4 procent av sin elektricitet från solpaneler, har de redan en situation där en extra solig dag ger dem mer solel än de kan använda. Det betyder att en hel del av den el solpanelerna ska producera för att vara värda att bygga – ekonomiskt och ekologiskt – går till spillo. På elmarknaden syns det i att elpriserna tillfälligt blir negativa.

Ett land som börjat slå i det taket får ut mindre och mindre behövd el per producerad solpanel. Är solpanelerna gratis är det inte ett problem, men de vi faktiskt har idag driver både utsläpp och gruvbrytning.

4. Bygga ut elnäten

En annan angreppsvinkel– som Tyskland arbetar på – är att bygga ut så mycket högspänningsledningar att en del av topparna i elproduktionen i ett område kan ledas iväg nånstans där den faktiskt behövs. Överhuvudtaget håller Europa på att bygga ihop sina elnät mer och mer. Hur effektivt det är hänger bland annat på hur stor samvariationen i solsken och vindstyrka är mellan olika områden.

Det finns många fördelar med att bygga ut elnäten, men det tar tid och resurser. En del elektricitet förloras på vägen. Att bygga och underhålla stora högspänningsledningar är förstås utsläppsdrivande, även om det antagligen är relativt små siffror i sammanhanget. Det finns också all anledning att räkna med lokala protester.

5. Anpassa elanvändningen

En av de mekanismer vi har redan idag för att hantera bristsituationer på elektricitet är att priset höjs. Som privatpersoner reagerar vi inte på det på någon daglig basis, men elintensiva industrier kan däremot fatta högst medvetna beslut om att stoppa produktionen ett tag. Beroende på vad de har för elavtal kan de antingen tvingas till det av höga priser eller ges ett förmånligt erbjudande av sitt elbolag.

En intressant tanke är att till exempel kylskåp också ska anpassa sig till läget i elnätet, eftersom de kan förskjuta sin elförbrukning med några timmar fram och tillbaka utan större problem. Det är ett bra spår att utveckla, men det betyder ganska lite för den där potentiella veckan utan elektricitet.

Slutsats

Det finns en hel del konstruktiva spår att utveckla, men vi är långt från en situation där det kommer poppa upp en enkel lösning på hela reglerfrågan. Det är ingen slump att Tyskland bygger upp nya kolkraftverk samtidigt med vind och sol. De räknar med att behöva dem som reservkraft:

”It might appear paradoxical at first glance: even though the share of renewables is continuing to rise, we will continue to need almost as many conventional power stations as before. After all, when there is no wind, or it is cloudy, conventional power stations need to jump in and cover the bulk of energy consumption, so that the electricity supply can be maintained securely. The fluctuations in the feed-in of electricity from renewable energy facilities have to be constantly offset in order to safeguard system stability. At present, only flexible conventional power stations can do this.”

Tysklands förbundsministerie för ekonomi och energi

Notera också att Tyskland i konsekvens med det inte planerar för nollutsläpp i elproduktionen. Går allt enligt plan kommer de fortfarande år 2050 att ha 20 procent fossila bränslen kvar. Det skulle betyda 2-5 gånger så höga utsläpp per TWh som Sverige har idag.

Hur mycket vind och sol ska vi bygga?

En god tumregeln på de flesta håll i världen är antagligen att vi ska se till att de som tillverkar vindkraftverk och solpaneler har fullt upp. Världen har ju knappt börjat bygga vind- och solkraft, och små mängder är relativt enkelt för energisystemen att hantera.

Det går också att argumentera för att vi kan utmana gränserna en del i de länder som kommer vara sist med att fasa ut sitt fossila, med förhoppningen att teknikutvecklingen ska ha tagit steg framåt innan det är dags för dem att stänga de sista fossilgasanläggningarna.

Däremot är det farligt att planera för att världens energisystem ska domineras av sol- och vindkraft. Vi är mycket långt från att ha den sortens förmåga att balansera ett energisystem. Risken är stor att vi fastnar i ett läge där det är svårare och svårare att göra sig kvitt fossila kraftverk.

Det som gör det särskilt försåtligt är att problemen med regleringsbehovet kommer smygande. Så länge de flesta fossila kraftverk står kvar är det inget större problem att balansera här och nu. Det är också enkelt att rationalisera: vi kör fossilgas som backup så länge, tills vi hittar en klimatsmart lösning i framtiden.

Sol och vind påminner därför om etanolbilarna. De är bra verktyg för att undvika utsläpp här och nu. De kommer spela viktiga roller också i ett stabilt, hållbart samhälle. Däremot vore det farligt att slå in på en väg som förutsätter att de är skalbara hur långt som helst: vi riskerar att inte komma hela vägen fram.

Det går att få ihop ekvationen:

  • sol och vind inom det utrymme som går att balansera
  • kärnkraft som baskraft

Bygger vi ut alla de tre energislagen, har vi alla verktyg vi behöver för att planera för nollutsläpp.

 


Det här inlägget är del 5 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

4. Vi behöver alla verktyg

Uppgiften framför oss

Uppgiften framför oss är för stor för att vind och sol ska räcka. Vi har inte så många verktyg, och kommer behöva alla vi har.

Så här ser världens energiproduktion ut idag (IEA):

Världens energi

IPCC uppskattar det utrymme som finns kvar till i storleksordningen 25 år av dagens utsläppsnivåer: det skulle åtminstone ge oss 66% chans att hålla tvågradersmålet. Kan vi sänka dem i en rak linje behöver vi alltså nå nollutsläpp om 50 år.

De stora, mörka bitarna i diagrammet – världens fossila förbrukning – motsvarar 18 MWh energi per person och år. Ska vi kunna ersätta det på 50 år, behöver vi bygga bättre energikällor i en sammanlagd takt av ungefär 0,4 MWh per person och år.

Vattenkraften är i huvudsak redan färdigbyggd. Biomassan är svår att expandera på ett hållbart sätt: vi vill nog snarare använda skogen till att binda kol. De tre större verktyg vi har är sol, vind och kärnkraft. Räcker de?

Hur snabbt kan vi bygga?

Här är några historiska exempel på länder som byggt ut icke-fossil energiproduktion snabbt:

Geoff Russell - Scalable electricity

Den som tänker att kärnkraft ”tar tid att bygga” behöver studera det där diagrammet. Hittills är det den av de utsläppssnåla energiproduktionen som har kunnat byggas ut snabbast, med god marginal.

Säg att Tyskland skulle använda sin sol och vind till att ersätta sitt fossilberoende istället för kärnkraften, och kan hålla en takt på 0,1 MWh per person och år. Det skulle ändå ta dem 44 år bara att ersätta de fossila bränslen som förbrukas i elproduktionen. Det skulle ta ytterligare 300 år att ersätta resten av den fossila energin också – det som används i den tyska industrin, transporterna, värmeproduktionen osv.

Skulle hela världen bygga sol- och vindel i den takten, per person, tar det 180 år att ersätta de där 18 MWh fossil energi vi förbrukar varje år.

Vi behöver hålla i storleksordningen 5-10 gånger högre takt än så. Hittills har vi bara ett par exempel på den sortens utbyggnad: Sverige, Frankrike och Belgiens beslut att välja kärnkraft istället för olja.

Vi hoppas alltså på ett snitt för hela världen som matchar det snabbaste något enskilt land nånsin byggt. Det är ett projekt som tangerar det omöjliga, både praktiskt och politiskt. Bygger vi sol, vind och kärnkraft samtidigt kanske det kan gå.

En snäll överslagsräkning

Resonemanget ovan är en grov överslagsräkning på baksidan av en servett, för att visa på storleksordningarna. Antagligen är det en på tok för snäll beskrivning av läget, men det finns ett par anledningar till optimism också.

Här är några av de faktorer som vi skulle kunna justera för:

Energieffektivisering: Den uppenbara invändningen är att världen slösar med energi på många håll. Det slöseriet behöver inte ersättas, bara stoppas.

Energifattigdom: Samtidigt behöver de allra flesta i världen mer energi. Slår vi ihop tanken att världens energiförbrukning ska vara konstant med en rättvisetanke, ska Sverige ner till 1/3 av dagens nivå. Vi varken vill eller kan hålla tillbaka världens energiförbrukning så mycket.

Elektrifiering: Allt det vi bygger är elektricitet. Mycket av det vi ska ersätta är lågvärdig energi. Ibland går det att spara energi i den växlingen: elbilar drar t ex mindre energi än bensinbilar.

Återbyggnad: Ett kraftverk håller inte hur länge som helst. Solpaneler har en typisk livslängd på 20 år, vindkraft på 25 år, kärnkraft ytterligare ett par årtionden. Vi har utgått från att återbyggnaden sköter sig själv.

Skalfördelar: Skulle vi sätta igång globala samarbetsprogram för fossilfri energi, skulle det gå att hitta stora fördelar i standardisering och industrialiserad massproduktion.

Andra utsläpp: Fossil energi står för större delen av världens utsläpp, men inte allt. Här har vi antagit att de andra utsläppen, t ex i djurhållningen eller i produktionen av cement, kan minska lika snabbt. Går inte det, måste energiomställningen gå snabbare.

Riskerna är för stora: Tanken att vi har 25 års utrymme kvar är högst optimistisk. Riskerna att vi trots hela den omställningen går in i en värld av självförstärkande klimatförändringar är för stora.

Det finns ingen klimatstrategi som ger en fullgod försäkring från självdrivande klimatförändringar. Därför kommer världen behöva alla verktyg.

Varför tar det tid?

Ska vi förstå förutsättningarna för den klimatomställning vi har framför oss, är det helt avgörande att vi kommer bort från tankefiguren att lägre utsläpp är något vi kan köpa i affär. Resonemanget om ”lågt hängande frukter” i klimatpolitiken (som t ex Konjunkturinstitutet driver i Sverige) är rejält farligt om det osynliggör att vi behöver starta ett antal dyra, långsamma processer redan idag för att kunna nå nollutsläpp om ett par årtionden. De flesta utsläpp handlar om strukturer som tar lång tid att förändra.

Energiomställningen är ett bra exempel: vi kan kanske köpa ett vindkraftverk som i en affär, men att bygga hundra vindkraftverk tar tid. Här är några exempel på hur den sortens begränsande faktorer ser ut:

  • Utbyggnaden av högspänningsledningar
  • Platser med goda geografiska förhållanden
  • Bedömningar av lokala miljökonsekvenser
  • Lokala demokratiska processer
  • Administrativ förmåga i statsapparaten
  • Yrkeskunskaper
  • Fabrikskapacitet
  • Brytningen av t ex neodym
  • Patentbekymmer

Samma sorts begränsningar finns för t ex solel eller kärnkraft också. En del av dem går att påverka ganska mycket på lite sikt: vi kan bygga ut administrationen, utbilda fler, köpa loss patent, slopa lokala miljöbedömningar, osv. Andra riskerar tvärtom att bli svårare ju längre utbyggnaden går, som bristen på nyckelämnen eller lämpliga platser att bygga på.

Det är farligt att vifta bort frågan om hur snabbt vi kan genomföra olika omställningsprojekt med att det bara är att ”satsa pengar” eller ”förenkla regelverk”. Problemet är högst verkligt. Snålar vi in på miljöbedömningar eller demokratiska processer får det konsekvenser. Också de förändringar som är principiellt enkla att försvara tar tid att faktiskt genomföra.

En del har jämfört den mobilisering av världens ekonomiska resurser som behövs med krigsekonomierna under andra världskriget. Det är en bra bild av vad som behövs: stater som förmår skaffa sig överblick över alla de faktorer som avgör skalbarheten och verktyg för att ta itu med dem systematiskt.

Förutsättningarna skiljer sig förstås drastiskt mellan olika länder. Det är milt sagt lättare sagt än gjort att hela världen ska bygga lika snabbt per person som något föregångsland. Vi kommer behöva bli mycket bättre på alla de verktyg vi har för att ha en rimlig chans att klara klimatomställningen.

Omställningen kommer också behöva genomföras i en värld där varje land har sin egen specifika politiska situation. Acceptansen för olika energislag eller för att låta omställningen kosta kommer inte vara densamma överallt. Det är ett problem en del sol-, vind- eller kärnkraftsentusiaster missar: även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att nå fram i tid med bara ett eller ett par av verktygen, vore det i praktiken en mycket riskabel politisk strategi.

Solpaneler som technofix

Kanske har vi solpaneler som är gratis att producera och rulla ut om 20 år? Det är en mer sympatisk variant av tanken att det säkert dyker upp utsläppsfria bilar en dag, som ett argument för att planera för ett fortsatt bilsamhälle.

I ingetdera fallen går det att säga att det är omöjligt, bara osannolikt. Teknik kan utvecklas snabbt. Däremot är det alldeles för stora saker som står på spel för att vi ska kunna bygga en hel klimatstrategi på såna antaganden. Vi måste planera för en klimatomställning som i stort bygger på teknik som är väl beprövad, i stor skala, redan idag.

Det finns all anledning att ha förhoppningar om att solpaneler ska kunna ge världen ett betydligt större tillskott framöver. Läs gärna David McKays balanserade avsnitt om solkraftens potential i hans fantastiska bok Sustainable Energy – without the hot air. Det sista jag vill är att folk ska sluta hoppas på teknikutveckling. Skilj bara på det och uppgiften här och nu!

Vi ska satsa så mycket vi kan på att utveckla ny teknik, men inte utgå från att det betyder enkla utvägar ur de svåra vägval vi står inför idag. Vi ska tänka stort och fritt kring vilken teknik vi vill utveckla, men inte förväxla spännande idéer med faktiska resultat.

Tanken att sol- och vindkraft räcker är en tanke om en technofix. Ska vi komma upp i den där byggtakten på 0,4 MWh per person behöver världen börja bygga ut allt det vi har – sol-, vind- och kärnkraft – i en helt annan skala än vi gjort hittills. Den dag technofixarna dyker upp kommer det finnas uppgifter kvar för dem också.

 


Det här inlägget är del 4 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

3. Kol före kärnkraft

Skillnaden mellan kol och kärnkraft

Tyskland är mitt i energi- och klimatdebatten, för att deras energiomställning, Energiewende, är djupt dramatisk. De bygger mer vind- och solkraft än något annat land, men planerar samtidigt för en framtid full av kolkraft. Tyskland stänger istället sina kärnkraftsverk.

I en värld av adjektiv är det där ganska enkelt att rationalisera: säg att kärnkraften är ”smutsig”, att kolet också är smutsigt och att det därför går på ett ut. Miljöförbättring som miljöförbättring!"Vi ska inte demonisera kolet"Från ett klimatperspektiv ser siffrorna ut så här:CO2-utsläpp per energislagDen sammanställningen är från IPCC och jämför utsläppen över en typisk kraftanläggnings hela livscykel, inklusive allt från gruvdrift till konstruktion. Det är välgrundade siffror från en mycket bred forskning.

Fossil energi är det allt annat överskuggande problemet: kol ligger kring 1000 g/kWh och olja kring 800 g/kWh. Utsläppen från fossilgas brukar sägas vara lägre, men osäkerheten är stor och de faktiska klimateffekterna kan mycket väl vara större än kol.

Klimatvänliga alternativ har sina baksidor: det finns ingen helt oproblematisk energiproduktion. Utsläppen kommer bland annat från gruvdriften: vindkraftverk kräver stål och neodym, solpaneler kräver andra sällsynta mineraler, kärnkraftverk kräver uran.

Biomassa är svår att siffersätta: den innehåller allt från goda exempel till riktiga miljöbovar. Den brukar betraktas som klimatneutral per definition, eftersom det kol som frigörs när i förbränningen en dag kommer bindas i ny växtlighet, men på senare år har kritiken mot det synsättet växt sig stark. Ett problem är att klimatförändringarna avgörs här och nu, medan det kan ta 50 år för ny skog att växa upp. Ett annat är att själva avverkningen kan frigöra stora mängder koldioxid från marken.

Från ett klimatperspektiv faller energiproduktion i två distinkta grupper, de högutsläppande och de lågutsläppande, med biomassan som jokern i leken.

Några länders elproduktion

Typiskt sett är utsläppen från t ex trafiken ganska likartade mellan utvecklade länder, men just elproduktionens utsläpp skiljer sig drastiskt från land till land:Elproduktionens utsläppStaplarna visar elproduktionens fördelning på olika energislag (IEA, 2011). Siffran till höger visar elproduktionens utsläpp inom landet i gram per kWh (EEA, 2009).

Norge har så mycket vattenkraft att de alltid haft helt minimala utsläpp i elproduktionen. Sverige valde att komplettera sin vattenkraft med kärnkraft. Frankrike är det land som gått in för kärnkraft fullt ut, medan Tyskland i huvudsak byggde ut sitt kol. Danmark är känt som ett av de länder som satsat mycket på vindkraft. Polen bygger hela sin elproduktion på kol.

Två berättelser om Tyskland

Tyskland är bland de värre utsläpparna i Europa. Utbyggnaden av vind- och solkraft betyder inte heller att det där håller på att förändras. Den används istället helt till att ersätta kärnkraft.Tysklands elproduktion 2000-2011Statistiken är från IEA och visar elproduktionen i MWh per person. Den svaga tendensen till sjunkande kolförbrukning har tyvärr vänt igen de senaste åren.

Fortsätter de på linjen att kärnkraft stängs före kol, kommer utsläppen inte börja sjunka förrän någon gång efter 2020. I den mån de eldar mer problematisk biomassa för att ersätta kärnkraft riskerar utsläppen till och med att öka.

Just eftersom Tysklands elektricitet kommer att vila på kol för lång tid framöver, håller de på att bygga ett stort antal nya kolkraftverk som ska ersätta gamla. Typiskt sett byggs kolkraftverk för en förväntad livslängd på minst 50 år.

Därför finns det två starka berättelser om Tyskland i klimatdebatten:

  • Tyskland, landet som tappert bygger ut vind och sol mer än något annat land
  • Tyskland, landet som planerar för massiv kolkraft

Tyska linjen vs klimatlinjen

Diskussionen om kärnkraft och klimat kan sägas handla om ett vägval mellan två principiella linjer:

  • Den tyska linjen utgår från att det är kärnkraften som är vår tids ödesfråga. De stänger därför kärnkraft före kol.
  • Klimatlinjen utgår från att klimatet alltid ska gå först. Då går kol före kärnkraft.

Tysklands agerande är oförsvarbart. Att i den här historiska situationen stänga kärnkraft före kol är att helt vägra se att det står mycket större saker på spel. Världen har rätt att kräva att varje land har som första prioritet att stänga det fossila. Därför behöver vänstern stå upp för en konsekvent klimatlinje: kol före kärnkraft.

 


Det här inlägget är del 3 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

2. Klimatet är den större frågan

Tre tunga hälsoproblem

Det finns tre tunga hälsoproblem en progressiv energipolitik behöver sikta särskilt på: energifattigdomen, luftföroreningarna och klimatförändringarna.

Energifattigdomen: 1,3 miljarder människor saknar fortfarande tillgång till elektricitet. Många fler får se sina liv präglas i stort och smått av att förvägras den energi som behövs för att bygga hus, tillverka basvaror eller förflytta sig i vardagen. Energifattigdom är en grundläggande faktor bakom en lång rad av de stora dödsorsakerna i världen.

Luftföroreningarna: Varje år dör omkring 7 miljoner människor av luftföroreningar. Smutsig energi är bland de största skurkarna: vi eldar kol och biomassa i kraftverk och industrier, kör världens fordon på olja. Människor som saknar stabil elektricitet tvingas elda kol och vedträ i sina hem.

Klimatförändringarna: Över 150 000 människor dör varje år av de försiktiga klimatförändringar vi sett hittills, enligt WHO:s uppskattningar. Framförallt handlar det om undernäring, diarré och malaria.

Det finns goda skäl till att det är klimatförändringarna vi pratar om som vår tids ödesfråga, inte kärnkraften. Vi spelar just nu med risker i en svårgreppbar storleksordning. Det kan mycket väl handla om en historisk förstörelse av jordens atmosfär, som mänskligheten för alltid kommer vilja ha ogjord.

Förutsättningarna för jordbruket är en av de faktorer vi spelar med: det handlar till exempel om saltvatten som tränger fram så att stora jordytor blir obrukbara och större risker för värmeböljor och missväxt. Resultatet skulle kunna synas som återkommande akuta kriser i världens matförsörjning, av den typ vi såg 2008 och 2010.

Tar vi steget in i en värld av självförstärkande klimatförändringar, riskerar vi sönderslagna ekosystem och fattigdom på en ofattbar skala. Vi skulle aldrig förlåta den historiska vändning som håller på att befästas just de här årtiondena.

Kärnkraften

Hittills har det skett en kärnkraftsolycka som fått storskaliga hälsoeffekter: Tjernobyl. Omkring 50 personer dog i direkt samband med olyckan. WHO har teoretiskt uppskattat att cancerfrekvenserna kan komma att öka med 3-4 procent bland befolkningen och räddningsarbetarna, motsvarande totalt 4000 förtida dödsfall.

Den strålning som läckte ut i Fukushima förväntas inte leda till någon mätbar ökning av cancerfrekvenserna. Läs gärna UNSCEARs rapport (s 10ff).

James Hansen har gjort en slående jämförelse: hade världen valt att bygga fossila kraftverk istället för kärnkraften, hade lågt räknat ytterligare 1,8 miljoner människor dött av luftföroreningar. Kärnkraften gjorde att miljoner människor aldrig hostade sönder lungorna.

Skillnaden i risker mellan kärnkraft och fossila bränslen är så avgrundsdjup att den är svår att överhuvudtaget diskutera.

Vattenkraften

En mer pedagogisk jämförelse är vattenkraften, som hittills har varit många gånger farligare än kärnkraft. I den största vattenkraftsolyckan hittills, Banqiao 1975, dog omkring 170 000 människor, och 11 miljoner förlorade sina hem.

Dammen i Banqiao var, precis som reaktorn i Tjernobyl, resultatet av usel ingenjörskonst också med den tidens mått mätt. Det förstår vi i fråga om vattenkraften, eftersom vi känner oss hemma med den tekniken. Ingen skulle dra slutsatsen att vi aldrig ska använda vattenkraft för att en dåligt byggd damm brast i Kina med katastrofala resultat.

På det sättet kan vi använda vattenkraften för att synliggöra hur vi fastnat i tankefigurer där vi rationaliserar fram bilden av den farliga kärnkraften genom att alltid använda helt andra måttstockar.

Ett andra exempel: Kommer det att ske fler kärnkraftsolyckor? Svaret på det är detsamma som svaret på om det kommer ske fler olyckor i vattenkraften: det går aldrig att säga nej. Samtidigt går det att säga att det är osannolikt att vare sig vattenkraft eller kärnkraft kommer att vara några hälsoproblem i Sverige, och sannolikt att de kommer göra en hel del nytta.

Efter 60 år av kärnkraft, med mycket få dödsfall i jämförelse med andra energislag, börjar det bli dags att tagga ner förväntningarna på den stora kärnkraftsolyckan.

Hur vi än ställer upp siffrorna, går det inte att komma ifrån slutsatsen att den bild vi har av kärnkraft som arketypen för farlig industri helt saknar proportioner. Både dammbrott och kärnkraftsolyckor är dramatiska händelser, men mycket små i jämförelse med de övergripande, vardagliga hälsoproblem som präglar världen.

Ett paradigmskifte

Vi är mitt uppe i ett paradigmskifte: gradvis håller vi på att inse vidden av klimatförändringarna. Det är inte en miljöfråga bland andra. Det handlar om ett historiskt ansvar för jordens atmosfär.

Det skiftet av perspektiv sätter ofrånkomligen kärnkraftsfrågan i ett helt annat ljus. Det kommer aldrig mer, som 1980, framstå som rationellt att bränna fossilt ett tag till för att undvika kärnkraft. Också med värsta tänkbara syn på kärnkraftens problem framstår de som lokala och begränsade.

Vill vi bygga en värld där fler kan leva tills de blir gamla, är det inte kärnkraften som är problemet. Klimatet är den större frågan.

 


Det här inlägget är del 2 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.