5. Planera för noll

Skalbarhet till nollutsläpp

Förutom frågan om skalbarhet i takt, behöver omställningen också handla om skalbarhet till noll. Frågan ”hur sänker vi utsläppen något?” har ofta helt andra svar än frågan ”hur planerar vi för nollutsläpp?”.

Etanolbilar är ett bra exempel: planerar vi bara för en mindre sänkning, räcker det kanske att byta ut fordonsflottan mot etanolbilar och köra på som vanligt. Planerar vi för en sänkning som håller tvågradersmålet, kommer förslagen snarare handla om elbilar och framförallt att redan idag börja bygga strukturer som gör så mycket som möjligt av biltrafiken överflödig.

Vind- och solel är inte ett jämnt flöde, utan går hela tiden upp och ner med vädret. Tyskland har t ex visat sig ha en vecka då och då där både vindkraftverken eller solpanelerna producerar mindre än 10 procent av sin maxkapacitet. De måste därför planera för vad de ska rycka in med istället. De svar de hittat är i huvudsak kol och fossilgas.

ReglerförmågaEnergislagen kan delas upp i tre grupper:

Reglerförmåga: De som har reglerförmåga kan anpassa sig till läget – producera för fullt när det behövs och spara bränsle annars. Fossilgasverk och vattenkraft kan slås på och av så snabbt att de har god reglerförmåga också i det kortaste intervallerna.

Baskraft: Kärnkraftsverk ger typiskt sett ett stabilt flöde av elektricitet. Det går att köra kärnkraft på standby, så att de får reglerförmåga, men det ger lägre flöden.

Intermittent: Vind- och solkraft levererar mycket vid rätt väderlek och inte alls när det är som sämst. Flödet varierar både under en dag och under året.

Att bygga ett energisystem där allt det fossila kan fasas ut handlar inte bara om att ersätta TWh för TWh med bättre energi, utan också om att bygga stabila flöden. Ju mer intermittent el som ska balanseras, desto mer reglerförmåga behövs det.

Livscykelanalyserna behöver därför kompletteras: det vi behöver jämföra är olika varianter av stabila energimixar. Vind uppbackat av vatten är en energimix i toppklass, sett till utsläppen. Vind uppbackat av fossilgas kommer däremot ge ohållbara utsläpp.

Ett av de problem vi står inför är att det är svårt att hitta bra, skalbara energikällor på den reglerbara sidan. Typiskt sett reglerar världen idag sin elproduktion med fossila bränslen. Ska vi planera för att stänga det, måste vi därför redan idag fråga oss hur mycket annan reglerförmåga vi tror att vi kan skaffa oss.

Låt oss fokusera på de där veckorna utan vind och sol – hur mycket kapacitet har vi för att balansera dem?

1. Vattenkraft och biomassa

Matematiken kring vad som kan reglera vad är knepig, eftersom det handlar om risker: hur stor är risken att vinden mojnar så mycket att vattnet i dammarna inte räcker? Det handlar bl a om hur stora risker för trassel i elförsörjningen vi är beredda att ta.

För att ändå ge en fingervisning: en av de mer optimistiska uppskattningar som ofta nämns är att Sveriges vattenkraft, som producerar omkring 70 TWh om året, kan matcha en produktion på 60 TWh vindkraft.

Världen har däremot mycket mindre vattenkraft per person: den står bara för 2,3 procent av energin. Bioenergi och sopor står för 10 procent, men de kommer vi typiskt sett behöva till annat än reglerande elproduktion. Sol- och vindkraften ligger idag på 0,3 procent, så det finns utrymme kvar att bygga. Samtidigt: vattenkraft och biomassa räcker bara en bit.

2. Lagring av energi

Skulle vi ha tillgång till någon slags storskaliga batterier som kunde lagra stora mängder elektricitet effektivt, skulle frågan om reservkapacitet vara ett icke-problem. Då hade vi kunnat lagra elen från soliga och blåsiga dagar och använda när den behövdes som mest.

Det har forskats på såna lösningar sedan länge, men vi är mycket långt från ett genombrott. De framsteg som görs är typiskt sett i en mycket mindre skala. Ett av problemen är att det är svårt att koncentrera så mycket energi på en plats utan att lösningen i princip är en stor bomb.

Det verktyg vi faktiskt har är, återigen, vattenkraftsdammar. En del av dem kan pumpa upp vatten när tillgången på elektricitet är god och släppa tillbaka det genom turbinerna när vi behöver elektricitet som mest. De geografiska förutsättningarna för att bygga sådana dammar är däremot begränsade.

3. Överkapacitet

Technofixlösningen är gratis solpaneler som vi kan rulla ut i överflöd. Bygger vi tio gånger mer än vi behöver är inte ens den sämsta veckan särskilt katastrofal. Problemet med det är att vi inte är där: den sol- och vindkraft vi faktiskt har tar tid att bygga och är dessutom tillräckligt utsläppsdrivande för att det inte ska vara försvarbart med stora mängder överkapacitet.

Trots att Tyskland bara får 3-4 procent av sin elektricitet från solpaneler, har de redan en situation där en extra solig dag ger dem mer solel än de kan använda. Det betyder att en hel del av den el solpanelerna ska producera för att vara värda att bygga – ekonomiskt och ekologiskt – går till spillo. På elmarknaden syns det i att elpriserna tillfälligt blir negativa.

Ett land som börjat slå i det taket får ut mindre och mindre behövd el per producerad solpanel. Är solpanelerna gratis är det inte ett problem, men de vi faktiskt har idag driver både utsläpp och gruvbrytning.

4. Bygga ut elnäten

En annan angreppsvinkel– som Tyskland arbetar på – är att bygga ut så mycket högspänningsledningar att en del av topparna i elproduktionen i ett område kan ledas iväg nånstans där den faktiskt behövs. Överhuvudtaget håller Europa på att bygga ihop sina elnät mer och mer. Hur effektivt det är hänger bland annat på hur stor samvariationen i solsken och vindstyrka är mellan olika områden.

Det finns många fördelar med att bygga ut elnäten, men det tar tid och resurser. En del elektricitet förloras på vägen. Att bygga och underhålla stora högspänningsledningar är förstås utsläppsdrivande, även om det antagligen är relativt små siffror i sammanhanget. Det finns också all anledning att räkna med lokala protester.

5. Anpassa elanvändningen

En av de mekanismer vi har redan idag för att hantera bristsituationer på elektricitet är att priset höjs. Som privatpersoner reagerar vi inte på det på någon daglig basis, men elintensiva industrier kan däremot fatta högst medvetna beslut om att stoppa produktionen ett tag. Beroende på vad de har för elavtal kan de antingen tvingas till det av höga priser eller ges ett förmånligt erbjudande av sitt elbolag.

En intressant tanke är att till exempel kylskåp också ska anpassa sig till läget i elnätet, eftersom de kan förskjuta sin elförbrukning med några timmar fram och tillbaka utan större problem. Det är ett bra spår att utveckla, men det betyder ganska lite för den där potentiella veckan utan elektricitet.

Slutsats

Det finns en hel del konstruktiva spår att utveckla, men vi är långt från en situation där det kommer poppa upp en enkel lösning på hela reglerfrågan. Det är ingen slump att Tyskland bygger upp nya kolkraftverk samtidigt med vind och sol. De räknar med att behöva dem som reservkraft:

”It might appear paradoxical at first glance: even though the share of renewables is continuing to rise, we will continue to need almost as many conventional power stations as before. After all, when there is no wind, or it is cloudy, conventional power stations need to jump in and cover the bulk of energy consumption, so that the electricity supply can be maintained securely. The fluctuations in the feed-in of electricity from renewable energy facilities have to be constantly offset in order to safeguard system stability. At present, only flexible conventional power stations can do this.”

Tysklands förbundsministerie för ekonomi och energi

Notera också att Tyskland i konsekvens med det inte planerar för nollutsläpp i elproduktionen. Går allt enligt plan kommer de fortfarande år 2050 att ha 20 procent fossila bränslen kvar. Det skulle betyda 2-5 gånger så höga utsläpp per TWh som Sverige har idag.

Hur mycket vind och sol ska vi bygga?

En god tumregeln på de flesta håll i världen är antagligen att vi ska se till att de som tillverkar vindkraftverk och solpaneler har fullt upp. Världen har ju knappt börjat bygga vind- och solkraft, och små mängder är relativt enkelt för energisystemen att hantera.

Det går också att argumentera för att vi kan utmana gränserna en del i de länder som kommer vara sist med att fasa ut sitt fossila, med förhoppningen att teknikutvecklingen ska ha tagit steg framåt innan det är dags för dem att stänga de sista fossilgasanläggningarna.

Däremot är det farligt att planera för att världens energisystem ska domineras av sol- och vindkraft. Vi är mycket långt från att ha den sortens förmåga att balansera ett energisystem. Risken är stor att vi fastnar i ett läge där det är svårare och svårare att göra sig kvitt fossila kraftverk.

Det som gör det särskilt försåtligt är att problemen med regleringsbehovet kommer smygande. Så länge de flesta fossila kraftverk står kvar är det inget större problem att balansera här och nu. Det är också enkelt att rationalisera: vi kör fossilgas som backup så länge, tills vi hittar en klimatsmart lösning i framtiden.

Sol och vind påminner därför om etanolbilarna. De är bra verktyg för att undvika utsläpp här och nu. De kommer spela viktiga roller också i ett stabilt, hållbart samhälle. Däremot vore det farligt att slå in på en väg som förutsätter att de är skalbara hur långt som helst: vi riskerar att inte komma hela vägen fram.

Det går att få ihop ekvationen:

  • sol och vind inom det utrymme som går att balansera
  • kärnkraft som baskraft

Bygger vi ut alla de tre energislagen, har vi alla verktyg vi behöver för att planera för nollutsläpp.

 


Det här inlägget är del 5 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

4. Vi behöver alla verktyg

Uppgiften framför oss

Uppgiften framför oss är för stor för att vind och sol ska räcka. Vi har inte så många verktyg, och kommer behöva alla vi har.

Så här ser världens energiproduktion ut idag (IEA):

Världens energi

IPCC uppskattar det utrymme som finns kvar till i storleksordningen 25 år av dagens utsläppsnivåer: det skulle åtminstone ge oss 66% chans att hålla tvågradersmålet. Kan vi sänka dem i en rak linje behöver vi alltså nå nollutsläpp om 50 år.

De stora, mörka bitarna i diagrammet – världens fossila förbrukning – motsvarar 18 MWh energi per person och år. Ska vi kunna ersätta det på 50 år, behöver vi bygga bättre energikällor i en sammanlagd takt av ungefär 0,4 MWh per person och år.

Vattenkraften är i huvudsak redan färdigbyggd. Biomassan är svår att expandera på ett hållbart sätt: vi vill nog snarare använda skogen till att binda kol. De tre större verktyg vi har är sol, vind och kärnkraft. Räcker de?

Hur snabbt kan vi bygga?

Här är några historiska exempel på länder som byggt ut icke-fossil energiproduktion snabbt:

Geoff Russell - Scalable electricity

Den som tänker att kärnkraft ”tar tid att bygga” behöver studera det där diagrammet. Hittills är det den av de utsläppssnåla energiproduktionen som har kunnat byggas ut snabbast, med god marginal.

Säg att Tyskland skulle använda sin sol och vind till att ersätta sitt fossilberoende istället för kärnkraften, och kan hålla en takt på 0,1 MWh per person och år. Det skulle ändå ta dem 44 år bara att ersätta de fossila bränslen som förbrukas i elproduktionen. Det skulle ta ytterligare 300 år att ersätta resten av den fossila energin också – det som används i den tyska industrin, transporterna, värmeproduktionen osv.

Skulle hela världen bygga sol- och vindel i den takten, per person, tar det 180 år att ersätta de där 18 MWh fossil energi vi förbrukar varje år.

Vi behöver hålla i storleksordningen 5-10 gånger högre takt än så. Hittills har vi bara ett par exempel på den sortens utbyggnad: Sverige, Frankrike och Belgiens beslut att välja kärnkraft istället för olja.

Vi hoppas alltså på ett snitt för hela världen som matchar det snabbaste något enskilt land nånsin byggt. Det är ett projekt som tangerar det omöjliga, både praktiskt och politiskt. Bygger vi sol, vind och kärnkraft samtidigt kanske det kan gå.

En snäll överslagsräkning

Resonemanget ovan är en grov överslagsräkning på baksidan av en servett, för att visa på storleksordningarna. Antagligen är det en på tok för snäll beskrivning av läget, men det finns ett par anledningar till optimism också.

Här är några av de faktorer som vi skulle kunna justera för:

Energieffektivisering: Den uppenbara invändningen är att världen slösar med energi på många håll. Det slöseriet behöver inte ersättas, bara stoppas.

Energifattigdom: Samtidigt behöver de allra flesta i världen mer energi. Slår vi ihop tanken att världens energiförbrukning ska vara konstant med en rättvisetanke, ska Sverige ner till 1/3 av dagens nivå. Vi varken vill eller kan hålla tillbaka världens energiförbrukning så mycket.

Elektrifiering: Allt det vi bygger är elektricitet. Mycket av det vi ska ersätta är lågvärdig energi. Ibland går det att spara energi i den växlingen: elbilar drar t ex mindre energi än bensinbilar.

Återbyggnad: Ett kraftverk håller inte hur länge som helst. Solpaneler har en typisk livslängd på 20 år, vindkraft på 25 år, kärnkraft ytterligare ett par årtionden. Vi har utgått från att återbyggnaden sköter sig själv.

Skalfördelar: Skulle vi sätta igång globala samarbetsprogram för fossilfri energi, skulle det gå att hitta stora fördelar i standardisering och industrialiserad massproduktion.

Andra utsläpp: Fossil energi står för större delen av världens utsläpp, men inte allt. Här har vi antagit att de andra utsläppen, t ex i djurhållningen eller i produktionen av cement, kan minska lika snabbt. Går inte det, måste energiomställningen gå snabbare.

Riskerna är för stora: Tanken att vi har 25 års utrymme kvar är högst optimistisk. Riskerna att vi trots hela den omställningen går in i en värld av självförstärkande klimatförändringar är för stora.

Det finns ingen klimatstrategi som ger en fullgod försäkring från självdrivande klimatförändringar. Därför kommer världen behöva alla verktyg.

Varför tar det tid?

Ska vi förstå förutsättningarna för den klimatomställning vi har framför oss, är det helt avgörande att vi kommer bort från tankefiguren att lägre utsläpp är något vi kan köpa i affär. Resonemanget om ”lågt hängande frukter” i klimatpolitiken (som t ex Konjunkturinstitutet driver i Sverige) är rejält farligt om det osynliggör att vi behöver starta ett antal dyra, långsamma processer redan idag för att kunna nå nollutsläpp om ett par årtionden. De flesta utsläpp handlar om strukturer som tar lång tid att förändra.

Energiomställningen är ett bra exempel: vi kan kanske köpa ett vindkraftverk som i en affär, men att bygga hundra vindkraftverk tar tid. Här är några exempel på hur den sortens begränsande faktorer ser ut:

  • Utbyggnaden av högspänningsledningar
  • Platser med goda geografiska förhållanden
  • Bedömningar av lokala miljökonsekvenser
  • Lokala demokratiska processer
  • Administrativ förmåga i statsapparaten
  • Yrkeskunskaper
  • Fabrikskapacitet
  • Brytningen av t ex neodym
  • Patentbekymmer

Samma sorts begränsningar finns för t ex solel eller kärnkraft också. En del av dem går att påverka ganska mycket på lite sikt: vi kan bygga ut administrationen, utbilda fler, köpa loss patent, slopa lokala miljöbedömningar, osv. Andra riskerar tvärtom att bli svårare ju längre utbyggnaden går, som bristen på nyckelämnen eller lämpliga platser att bygga på.

Det är farligt att vifta bort frågan om hur snabbt vi kan genomföra olika omställningsprojekt med att det bara är att ”satsa pengar” eller ”förenkla regelverk”. Problemet är högst verkligt. Snålar vi in på miljöbedömningar eller demokratiska processer får det konsekvenser. Också de förändringar som är principiellt enkla att försvara tar tid att faktiskt genomföra.

En del har jämfört den mobilisering av världens ekonomiska resurser som behövs med krigsekonomierna under andra världskriget. Det är en bra bild av vad som behövs: stater som förmår skaffa sig överblick över alla de faktorer som avgör skalbarheten och verktyg för att ta itu med dem systematiskt.

Förutsättningarna skiljer sig förstås drastiskt mellan olika länder. Det är milt sagt lättare sagt än gjort att hela världen ska bygga lika snabbt per person som något föregångsland. Vi kommer behöva bli mycket bättre på alla de verktyg vi har för att ha en rimlig chans att klara klimatomställningen.

Omställningen kommer också behöva genomföras i en värld där varje land har sin egen specifika politiska situation. Acceptansen för olika energislag eller för att låta omställningen kosta kommer inte vara densamma överallt. Det är ett problem en del sol-, vind- eller kärnkraftsentusiaster missar: även om det rent tekniskt skulle vara möjligt att nå fram i tid med bara ett eller ett par av verktygen, vore det i praktiken en mycket riskabel politisk strategi.

Solpaneler som technofix

Kanske har vi solpaneler som är gratis att producera och rulla ut om 20 år? Det är en mer sympatisk variant av tanken att det säkert dyker upp utsläppsfria bilar en dag, som ett argument för att planera för ett fortsatt bilsamhälle.

I ingetdera fallen går det att säga att det är omöjligt, bara osannolikt. Teknik kan utvecklas snabbt. Däremot är det alldeles för stora saker som står på spel för att vi ska kunna bygga en hel klimatstrategi på såna antaganden. Vi måste planera för en klimatomställning som i stort bygger på teknik som är väl beprövad, i stor skala, redan idag.

Det finns all anledning att ha förhoppningar om att solpaneler ska kunna ge världen ett betydligt större tillskott framöver. Läs gärna David McKays balanserade avsnitt om solkraftens potential i hans fantastiska bok Sustainable Energy – without the hot air. Det sista jag vill är att folk ska sluta hoppas på teknikutveckling. Skilj bara på det och uppgiften här och nu!

Vi ska satsa så mycket vi kan på att utveckla ny teknik, men inte utgå från att det betyder enkla utvägar ur de svåra vägval vi står inför idag. Vi ska tänka stort och fritt kring vilken teknik vi vill utveckla, men inte förväxla spännande idéer med faktiska resultat.

Tanken att sol- och vindkraft räcker är en tanke om en technofix. Ska vi komma upp i den där byggtakten på 0,4 MWh per person behöver världen börja bygga ut allt det vi har – sol-, vind- och kärnkraft – i en helt annan skala än vi gjort hittills. Den dag technofixarna dyker upp kommer det finnas uppgifter kvar för dem också.

 


Det här inlägget är del 4 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

3. Kol före kärnkraft

Skillnaden mellan kol och kärnkraft

Tyskland är mitt i energi- och klimatdebatten, för att deras energiomställning, Energiewende, är djupt dramatisk. De bygger mer vind- och solkraft än något annat land, men planerar samtidigt för en framtid full av kolkraft. Tyskland stänger istället sina kärnkraftsverk.

I en värld av adjektiv är det där ganska enkelt att rationalisera: säg att kärnkraften är ”smutsig”, att kolet också är smutsigt och att det därför går på ett ut. Miljöförbättring som miljöförbättring!"Vi ska inte demonisera kolet"Från ett klimatperspektiv ser siffrorna ut så här:CO2-utsläpp per energislagDen sammanställningen är från IPCC och jämför utsläppen över en typisk kraftanläggnings hela livscykel, inklusive allt från gruvdrift till konstruktion. Det är välgrundade siffror från en mycket bred forskning.

Fossil energi är det allt annat överskuggande problemet: kol ligger kring 1000 g/kWh och olja kring 800 g/kWh. Utsläppen från fossilgas brukar sägas vara lägre, men osäkerheten är stor och de faktiska klimateffekterna kan mycket väl vara större än kol.

Klimatvänliga alternativ har sina baksidor: det finns ingen helt oproblematisk energiproduktion. Utsläppen kommer bland annat från gruvdriften: vindkraftverk kräver stål och neodym, solpaneler kräver andra sällsynta mineraler, kärnkraftverk kräver uran.

Biomassa är svår att siffersätta: den innehåller allt från goda exempel till riktiga miljöbovar. Den brukar betraktas som klimatneutral per definition, eftersom det kol som frigörs när i förbränningen en dag kommer bindas i ny växtlighet, men på senare år har kritiken mot det synsättet växt sig stark. Ett problem är att klimatförändringarna avgörs här och nu, medan det kan ta 50 år för ny skog att växa upp. Ett annat är att själva avverkningen kan frigöra stora mängder koldioxid från marken.

Från ett klimatperspektiv faller energiproduktion i två distinkta grupper, de högutsläppande och de lågutsläppande, med biomassan som jokern i leken.

Några länders elproduktion

Typiskt sett är utsläppen från t ex trafiken ganska likartade mellan utvecklade länder, men just elproduktionens utsläpp skiljer sig drastiskt från land till land:Elproduktionens utsläppStaplarna visar elproduktionens fördelning på olika energislag (IEA, 2011). Siffran till höger visar elproduktionens utsläpp inom landet i gram per kWh (EEA, 2009).

Norge har så mycket vattenkraft att de alltid haft helt minimala utsläpp i elproduktionen. Sverige valde att komplettera sin vattenkraft med kärnkraft. Frankrike är det land som gått in för kärnkraft fullt ut, medan Tyskland i huvudsak byggde ut sitt kol. Danmark är känt som ett av de länder som satsat mycket på vindkraft. Polen bygger hela sin elproduktion på kol.

Två berättelser om Tyskland

Tyskland är bland de värre utsläpparna i Europa. Utbyggnaden av vind- och solkraft betyder inte heller att det där håller på att förändras. Den används istället helt till att ersätta kärnkraft.Tysklands elproduktion 2000-2011Statistiken är från IEA och visar elproduktionen i MWh per person. Den svaga tendensen till sjunkande kolförbrukning har tyvärr vänt igen de senaste åren.

Fortsätter de på linjen att kärnkraft stängs före kol, kommer utsläppen inte börja sjunka förrän någon gång efter 2020. I den mån de eldar mer problematisk biomassa för att ersätta kärnkraft riskerar utsläppen till och med att öka.

Just eftersom Tysklands elektricitet kommer att vila på kol för lång tid framöver, håller de på att bygga ett stort antal nya kolkraftverk som ska ersätta gamla. Typiskt sett byggs kolkraftverk för en förväntad livslängd på minst 50 år.

Därför finns det två starka berättelser om Tyskland i klimatdebatten:

  • Tyskland, landet som tappert bygger ut vind och sol mer än något annat land
  • Tyskland, landet som planerar för massiv kolkraft

Tyska linjen vs klimatlinjen

Diskussionen om kärnkraft och klimat kan sägas handla om ett vägval mellan två principiella linjer:

  • Den tyska linjen utgår från att det är kärnkraften som är vår tids ödesfråga. De stänger därför kärnkraft före kol.
  • Klimatlinjen utgår från att klimatet alltid ska gå först. Då går kol före kärnkraft.

Tysklands agerande är oförsvarbart. Att i den här historiska situationen stänga kärnkraft före kol är att helt vägra se att det står mycket större saker på spel. Världen har rätt att kräva att varje land har som första prioritet att stänga det fossila. Därför behöver vänstern stå upp för en konsekvent klimatlinje: kol före kärnkraft.

 


Det här inlägget är del 3 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

2. Klimatet är den större frågan

Tre tunga hälsoproblem

Det finns tre tunga hälsoproblem en progressiv energipolitik behöver sikta särskilt på: energifattigdomen, luftföroreningarna och klimatförändringarna.

Energifattigdomen: 1,3 miljarder människor saknar fortfarande tillgång till elektricitet. Många fler får se sina liv präglas i stort och smått av att förvägras den energi som behövs för att bygga hus, tillverka basvaror eller förflytta sig i vardagen. Energifattigdom är en grundläggande faktor bakom en lång rad av de stora dödsorsakerna i världen.

Luftföroreningarna: Varje år dör omkring 7 miljoner människor av luftföroreningar. Smutsig energi är bland de största skurkarna: vi eldar kol och biomassa i kraftverk och industrier, kör världens fordon på olja. Människor som saknar stabil elektricitet tvingas elda kol och vedträ i sina hem.

Klimatförändringarna: Över 150 000 människor dör varje år av de försiktiga klimatförändringar vi sett hittills, enligt WHO:s uppskattningar. Framförallt handlar det om undernäring, diarré och malaria.

Det finns goda skäl till att det är klimatförändringarna vi pratar om som vår tids ödesfråga, inte kärnkraften. Vi spelar just nu med risker i en svårgreppbar storleksordning. Det kan mycket väl handla om en historisk förstörelse av jordens atmosfär, som mänskligheten för alltid kommer vilja ha ogjord.

Förutsättningarna för jordbruket är en av de faktorer vi spelar med: det handlar till exempel om saltvatten som tränger fram så att stora jordytor blir obrukbara och större risker för värmeböljor och missväxt. Resultatet skulle kunna synas som återkommande akuta kriser i världens matförsörjning, av den typ vi såg 2008 och 2010.

Tar vi steget in i en värld av självförstärkande klimatförändringar, riskerar vi sönderslagna ekosystem och fattigdom på en ofattbar skala. Vi skulle aldrig förlåta den historiska vändning som håller på att befästas just de här årtiondena.

Kärnkraften

Hittills har det skett en kärnkraftsolycka som fått storskaliga hälsoeffekter: Tjernobyl. Omkring 50 personer dog i direkt samband med olyckan. WHO har teoretiskt uppskattat att cancerfrekvenserna kan komma att öka med 3-4 procent bland befolkningen och räddningsarbetarna, motsvarande totalt 4000 förtida dödsfall.

Den strålning som läckte ut i Fukushima förväntas inte leda till någon mätbar ökning av cancerfrekvenserna. Läs gärna UNSCEARs rapport (s 10ff).

James Hansen har gjort en slående jämförelse: hade världen valt att bygga fossila kraftverk istället för kärnkraften, hade lågt räknat ytterligare 1,8 miljoner människor dött av luftföroreningar. Kärnkraften gjorde att miljoner människor aldrig hostade sönder lungorna.

Skillnaden i risker mellan kärnkraft och fossila bränslen är så avgrundsdjup att den är svår att överhuvudtaget diskutera.

Vattenkraften

En mer pedagogisk jämförelse är vattenkraften, som hittills har varit många gånger farligare än kärnkraft. I den största vattenkraftsolyckan hittills, Banqiao 1975, dog omkring 170 000 människor, och 11 miljoner förlorade sina hem.

Dammen i Banqiao var, precis som reaktorn i Tjernobyl, resultatet av usel ingenjörskonst också med den tidens mått mätt. Det förstår vi i fråga om vattenkraften, eftersom vi känner oss hemma med den tekniken. Ingen skulle dra slutsatsen att vi aldrig ska använda vattenkraft för att en dåligt byggd damm brast i Kina med katastrofala resultat.

På det sättet kan vi använda vattenkraften för att synliggöra hur vi fastnat i tankefigurer där vi rationaliserar fram bilden av den farliga kärnkraften genom att alltid använda helt andra måttstockar.

Ett andra exempel: Kommer det att ske fler kärnkraftsolyckor? Svaret på det är detsamma som svaret på om det kommer ske fler olyckor i vattenkraften: det går aldrig att säga nej. Samtidigt går det att säga att det är osannolikt att vare sig vattenkraft eller kärnkraft kommer att vara några hälsoproblem i Sverige, och sannolikt att de kommer göra en hel del nytta.

Efter 60 år av kärnkraft, med mycket få dödsfall i jämförelse med andra energislag, börjar det bli dags att tagga ner förväntningarna på den stora kärnkraftsolyckan.

Hur vi än ställer upp siffrorna, går det inte att komma ifrån slutsatsen att den bild vi har av kärnkraft som arketypen för farlig industri helt saknar proportioner. Både dammbrott och kärnkraftsolyckor är dramatiska händelser, men mycket små i jämförelse med de övergripande, vardagliga hälsoproblem som präglar världen.

Ett paradigmskifte

Vi är mitt uppe i ett paradigmskifte: gradvis håller vi på att inse vidden av klimatförändringarna. Det är inte en miljöfråga bland andra. Det handlar om ett historiskt ansvar för jordens atmosfär.

Det skiftet av perspektiv sätter ofrånkomligen kärnkraftsfrågan i ett helt annat ljus. Det kommer aldrig mer, som 1980, framstå som rationellt att bränna fossilt ett tag till för att undvika kärnkraft. Också med värsta tänkbara syn på kärnkraftens problem framstår de som lokala och begränsade.

Vill vi bygga en värld där fler kan leva tills de blir gamla, är det inte kärnkraften som är problemet. Klimatet är den större frågan.

 


Det här inlägget är del 2 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

1. Dags för självprövning

Det är dags för en självprövning i kärnkraftsfrågan. Den ser inte likadan ut från ett klimatperspektiv.

Med självprövning menar jag att medvetet ta ett stegs distans till sina egna tankefigurer, och för ett tag försöka hålla tillbaka rationaliseringarna. Att göra det är ett ställningstagande för klimatet: att slå fast för sig själv att klimatförändringarna är den större frågan och kräver beredskap att förändra sin syn på världen.

Vi kräver precis det av andra, i fråga om bilar, kött eller flygresor. Trots det har vänstern hittills aldrig stannat upp och självkritiskt resonerat kring hur kärnkraftsfrågan ser ut givet klimatförändringarna.

Det som hänt nu är att en rad klimatengagerade forskare, med James Hansen i spetsen, tagit ett steg fram och pekat på två saker:

  • att vi kommer behöva alla verktyg vi har för att kunna hejda klimatförändringarna
  • att kärnkraftsmotståndet gett en helt oproportionerlig bild av de faktiska riskerna med kärnkraft

Båda de sakerna går att diskutera i vänstern. Gång på gång har jag stött samma reaktion: vänstermänniskor som själva är högst resonabla tänker sig att det är ett självmordsuppdrag att dra i frågan. I verkligheten har jag hittills alltid möts av förståelse, aldrig avfärdats.

Vänsterns kärnkraftsmotstånd har hela tiden utgått från en beredskap att sätta de större värdena före kapitalet. Klimatfrågan har samma utgångspunkt. Det är just den beredskapen som gör folk beredda till självprövning i kärnkraftsfrågan – också många som själva sprang i trappor 1980.

Däremot har vänstern de facto inte förmått starta den diskussionen. Finns det ett genomtänkt svar från vänstern på hur siffrorna ska gå ihop, har jag inte sett av det än.

Vi har en dålig vana att resonera i adjektiv, inte i siffror – Kina bygger massor av vindkraft! – som gör att vi aldrig får grepp om storleksordningarna. Det behövs en radikal folkbildningstanke istället: tanken att vi faktiskt kan förstå oss på läget i sak.

Det är en av de saker jag hoppas kunna göra med den här serien bloggposter: se till att adjektiven får form i siffror, så att de får sammanhang och går att diskutera. Det skulle göra en självprövning möjlig.

 


Det här inlägget är del 1 av serien 7 slutsatser om klimat & kärnkraft. Läs nästa del!

7 slutsatser om klimat & kärnkraft

Den här serien blogginlägg kommer att handla om varför vänstern behöver en ordentlig självprövning i kärnkraftsfrågan. Det är en del av det studiearbete jag lagt ner i vänsterpartiets ekoeko-grupp, som har till uppgift att se över hur vi kan bygga en ekologiskt hållbar ekonomi.

Klimatförändringarna betyder i huvudsak att vänsterns klassiska förslag står starkare. Det behövs jämlikhet, demokratisering av ekonomin, starka krafter som kan hålla bolagens intressen stången. Det behövs städer byggda för gång, cykel och kollektivtrafik, kultur istället för statusprylar, kortare arbetsdag och meningsfulla jobb. Det vi alltid sagt är för det mesta också bra klimatförslag.

Däremot ser kärnkraftsfrågan helt annorlunda ut från ett klimatperspektiv. Det kommer aldrig mer framstå som rimligt att prioritera stängd kärnkraft framför kol och olja.

Så här ser upplägget ut:

Slutsats 1: Dags för självprövning
Klimatförändringarna betyder att vänstern behöver se över hela kärnkraftsfrågan.

Slutsats 2: Klimatet är den större frågan
De stora framtidsriskerna handlar om klimatet, inte om kärnkraften.

Slutsats 3: Kol före kärnkraft
Den tyska linjen, att stänga kärnkraft före kol, är helt oförsvarbar.

Slutsats 4: Vi behöver alla verktyg
Uppgiften är för stor för att vind och sol ska räcka. Det kommer vara en mycket svår uppgift att ersätta allt det fossila i tid, också med kärnkraft i verktygslådan.

Slutsats 5: Planera för noll
Ska vi planera för att nå hela vägen fram, kan vi bara bygga så mycket sol- och vindkraft som vi kommer kunna backa upp med hållbar energi.

Slutsats 6: Sveriges behöver dela med sig
Sveriges roll i världens omställning måste vara att exportera energi. Vi är ett av mycket få länder som skulle kunna göra det.

Slutsats 7: Påståenden som inte håller
I kärnkraftsmotståndet cirkulerar ett stort antal påståenden som faller ihop helt av en granskning.

Edit: I arbetet med slutsats 7 blev det tydligt att det finns fler saker att gå igenom. Under november-december kommer jag gå igenom texterna och ta fram ett nytt, ambitiösare upplägg. Jag räknar med att ha skrivit färdigt i början av januari. Många har frågat om de kan hjälpa till på olika sätt, och det kan ni verkligen: framförallt behöver jag respons på de texter jag publicerar här på bloggen. Sakupplysningar, tips på källor och idéer på vinklar hjälper mycket!

Några ytterligare texter om klimat och kärnkraft

Kongressen satte ner foten om elöverkänslighet

Till Vänsterpartiets kongress i helgen hade det inkommit två motioner om elöverkänslighet (motionsnummer A7, A8). Partistyrelsens förslag till svar, som också bifölls av kongressen med mycket stor majoritet, var skarpare än det varit på tidgare kongresser:

”Elöverkänslighet är ett omdiskuterat fenomen. Att de drabbade har verkliga och ofta mycket besvärande symptom (huvudvärk, nervositet, allmän trötthet, koncentrationssvårigheter, öronsusningar, svindel, irriterad hud samt smärtor i leder och hjärta) är inte ifrågasatt. Den övervägande bilden av forskningsläget talar dock för att det inte går att visa på negativa effekter i samband med exponering för svaga elektromagnetiska fält från t.ex. elledningar eller mobiltelefoner.

Vänsterpartiet respekterar att människor känner oro inför den snabba teknikutvecklingen och att enskilda individer upplever att den trådlösa tekniken har negativa effekter på deras hälsa. Men politiska beslut behöver grunda sig i ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som vi uttrycker det i Sjukvårdspolitiska programmet. Vi ser också stora möjligheter med trådlös teknik. Genom en fortsatt utbyggnad av mobilnätet kan vi garantera bra mobiltäckning i hela landet och därigenom förbättra möjligheterna för människor och bo och arbeta i hela Sverige. Vi tycker också det i grunden är positivt om offentliga platser kan ha öppna trådlösa nätverk, det bidrar till att göra den nya tekniken tillgänglig för fler.

I motionerna krävs dock åtgärder som inte kan anses rimliga med tanke på forskningsläget. Som parti bör vi inte aktivt ta ställning för en forskningsståndpunkt som har tveksamma empiriska belägg och därmed till exempel inte aktivt driva frågor om bostadsanpassningsbidrag, att utvidga hjälpmedelsutbudet och ställa de krav på arbetsgivare som föreslås. Vänsterpartiet stödjer därför inte heller krav på strålningsfria zoner. När det gäller förslagen om var man ska kräva kabelbunden kommunikation istället för trådlös så innebär de långtgående omställningar i samhället och skulle kunna innebära stora kostnader för det offentliga. För en sådan omställning skulle det krävas forskningsresultat som på ett betydligt mer övertygande sätt än hittills påvisar nödvändigheten i sådana åtgärder.”

Det där är ett tecken av flera på att Vänsterpartiet är på väg i riktning mot de resonemang jag fört tidigare här på bloggen om att vara noga med att hålla sig till evidensbaserade problembeskrivningar. I det här fallet behövdes det för att det hänt här och var att vänsterpartister på lokal nivå drivit krav på s.k. elsanering m.m. Det är i mina ögon djupt oansvarigt att föreslå en förklaring till hälsoproblem som med all sannolikhet inte stämmer, och därmed bidra till att människor inte söker sig till de behandlingsmetoder eller andra förändringar som forskningsläget talar för. Det verkliga sättet att ta de här hälsoproblemen på allvar är att insistera på att använda den kunskap vi har om dem.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.