Remissvar till kulturpolitiska programmet

I söndags var deadline för remissvar på det förslag till kulturpolitiskt program för vänsterpartiet som presenterats. Redan tidigare kritiserade jag det här på bloggen för att texten ignorerar och går emot partiet politik, och jag skickade in ett mer formellt remissvar angående upphovsrätten.

Det fanns en rad andra saker i programmet – vanliga kulturpolitiska frågor – som också kändes intressanta att diskutera, och det blev ett långt och kritiskt andra remissvar om såna saker också. (Det fanns massor av bra saker i programmet också, framförallt en mängd bra konkreta förslag, men det är ju det man inte håller med om man fastnar på.) Mycket handlar om kultursynen, men en mer konkret fråga är den om spel, som inte fanns med alls i programtexten.

På ett eller annat sätt behöver vi svara på frågan om datorspelsbranschen också i fildelningsdiskussionen. Jag har svårare att hitta bra lösningar där: digitala bibliotek ska nog inte sprida annat än äldre datorspel. Vi borde hur som helst ta fram en kulturpolitik för spel i vänsterpartiet, och i slutet av mitt andra remissvar har jag spånat lite på idéer till det. Det vore kul att höra kommentarer!

– – – – – – – –

Spel som kulturform

En av de uppgifter som hör till att skriva ett nytt kulturpolitiskt program är att se över nya kulturformer och diskutera det eventuella behovet av kulturpolitik som uppstått där. Spel i olika former har haft en närmast explosiv utveckling som kulturfenomen de senaste 20 åren eller så. Det finns nu en bred och aktivt deltagande spelentusiaster, det har uppståttt helt nya grupper kulturarbetare som utvecklar spel, och det pågår en stark kvalitativ utveckling i hur vi lär oss att hantera spel som kulturform. Spelföreningen Sverok organiserar folk i ett mycket aktivt föreningsliv över hela Sverige, som håller på med allt ifrån lajv till intrikata kortspel och e-sport.

I en av de senaste SOM-rapporterna (nr 2008:13) finns en hel del intressant statistik om specifikt datorspel. Det visar sig att 24 procent av befolkningen har spelat dator-/tv-spel den senaste månaden. 40 procent har gjort det senaste året. Det gör det ungefär lika vanligt som att gå på biblioteket eller hyra film. Det är en många gånger vanligare aktivitet än att gå på bio, teater eller konsert.

Att spela datorspel är mindre könsbundet än stereotypen ger sken av: 23 procent av kvinnorna har spelat datorspel det senaste kvartalet, mot 35 procent av männen. Åldersfördelningen är tydligare: samma siffra är 60 procent för 15-29-åringar, 31 procent för 31-49-åringar, 20 procent bland 50-64-åringar och 11 procent bland 65-85-åringarna.

Datorspelare finns i alla samhällsklasser, men är vanligare bland arbetare än tjänstemän och akademiker. Det är vanligare bland andra generationens invandrare än bland andra grupper. Ju högre ”intresse för kultur” folk uppger sig ha desto mindre spelar de datorspel, men även bland de som tycker sig ha ett stort intresse för kultur har 22 procent spelat datorspel det senaste kvartalet.

Innehållen i spel ger fortfarande då och då upphov till osakliga debatter som aldrig skulle ha sin motsvarighet i synen på litteratur. Datorspel tillskrivs till exempel ofta slentrianmässigt antisociala egenskaper, trots deras ofta mycket sociala karaktär. Spelens sociala och politiska dimensioner behöver diskuteras på samma sätt som allt annat i samhället, och med utgångspunkt i deltagarnas faktiska erfarenheter.

De hårda kommersiella villkor som präglat mycket av datorspelsproduktion hittills har lett till att resurserna samlats till rekativt få riktigt stora projekt, på gott och ont. En fördel har varit att det funnits goda möjligheter att systematiskt undersöka hur människor spelar spel, vilket gett en bättre förståelse av spelmediet. Å andra sidan har konkurrensen ofta skett på bekostnad av det risktagande som behövs för att utveckla nya spelkoncept, vilket gett branschen ett problem med likriktning.

Spelarnas deltagande i konstruerandet eller vidareutvecklandet av datorspel är en intressant poäng. Genom moddandet tar många spelare över en stor del av utvecklarrollen, och gör allt ifrån nya banor till sitt favoritspel till helt egna skapelser som bara har den tekniska motorn gemensamt med originalet. Motsvarande aktiva roll finns också sedan gammalt i rollspelen.

Vi skulle också kunna ta upp kulturarbetarnas villkor på svenska spelföretag, som ofta präglats av svag facklig organisering.

Några lite mer konkreta förslag:

  • att vänsterpartiet strävar efter en kulturpolitik som stödjer utvecklingen av spel som kulturform på motsvarande sätt som andra kulturformer
  • att de flesta folkbibliotek ska ha ett visst kvalitetsurval av spel, och gärna upplåta plats för att också pröva dem
  • att sträva mot att öka de ekonomiska möjligheterna att ta fram nydanande datorspel

Micke

11 thoughts on “Remissvar till kulturpolitiska programmet

  1. Fy, fan vad bra Mikael! Jag hade en viss ångest över att jag inte hann få in mitt remissvar i tid (jag tänkte döpa det till ”Ohai! I can haz the Internets in my kulturpolitiska program? Kthnxbay!”) men du fick med allt jag ville säga ner till minsta detalj (t ex det klockrena förslaget om bra bredband åt alla).

    Det nuvarande förslaget är i mina ögon så pass dåligt (eller kanske snarare föråldrat) att det borde arbetas om från grunden.

  2. Tack, kul att höra! I can haz… är helt klart en underutnyttjad formulering i programsammanhang😀

  3. Ping: Teknikskräck och fildelning « V, fildelning & upphovsrätt

  4. gillart, det enda tveksamma är om vem som ska bestämma vad ”nydanande” datorspel är för nått😉

  5. Manne: Jo, det där är ju alltid ett problem. Speciellt om man vill stdja projekt innan de är färdiga!

  6. Jag spelar varken datorspel eller rollspel själv, men det gör mina söner. De gillar båda det du skrivit. Min äldsta lyssnar både på klassisk musik och spelar datorspel/rollspel. Han liknar datorspel vid en interaktiv bok. Rollspel ser han som improvisationsteater. Min yngsta son gillar det sociala umgänget i spelandet och att det är de som spelar ihop som skapar berättelsen. Båda ser problem med kommersialiseringen av datorspelsproduktionen, som ju också förutsätter ständiga uppgraderingar av datorerna till höga kostnader för ungdomar. Bland annat utifrån min diskussion med mina barn tycker jag att både rollspel och datorspel måste ses som kulturformer som vi bör ta upp i vårt kulturpolitiska program. Dina förslag är värda att diskutera vidare. Jag kan mycket väl också tänka mig att rollspel kunde rymmas inom kulturskolans utbud.

  7. Ping: Fler spel på biblioteken « Vänsterteknik

  8. Ping: Spel i kulturpolitiken 2 « Vänsterteknik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s