Spel i kulturpolitiken 1

Efter debatten igår tog jag tillfället att prata spel och nät över en lunch med Per Strömbäck från Dataspelsbranschen och Netopia. Han berättade bland annat om branschens missnöje med det nordiska datorspelsprogrammet. De menar att det har blivit mycket ansökande för ett litet stöd, som bara ett fåtal av de som söker får, och som inte nödvändigtvis går till projekt som faktiskt hittar ett bra avstamp. Det förvånar ju inte direkt. Förståelsen av spel som kulturform är utbredd på många ställen i samhället, men inte i kulturinstitutionerna.

Norge har tydligen också sparkat igång en slags påtvingad filmavtalsmodell för datorspel, där pengar tas in från försäljningen nya spel och delas ut till utvalda projekt. Där har makten över fördelningen av de pengarna hamnat hos filminstitutionerna – efter den hopplösa logiken att datorspel är rörliga bilder.

Det där sättet att ställa upp ”kommersiella projekt” mot ”alternativ kultur” tror jag är dålig kulturpolitik i allmänhet – kultur funkar inte så – och särskilt problematisk för spel som kulturform. De stora kommersiella spelprojekten är ofta också i främsta ledet i spelutvecklingen, inte bara tekniskt utan också i fråga om spelmekanik, sociala strukturer osv.

Vad kan vi göra istället? Det allra mesta av dagens kulturpolitiken idag handlar ju trots allt inte om nämnder som ger stipendier till avantgardister, mytbildningen till trots. De stora posterna är sånt som kommunala musikskolan, biblioteken, estetiska utbildningar i allt från grundskolan till universitet, forskning osv. Vi behöver fråga oss vilken roll spel kan ha där.

I den motion Jesper Berglund och jag skrev till Vänsterpartiets kongress lyfte vi ett konkret förslag särskilt: distributionsstöd till spel. Det är en bra ingång av flera skäl. Dels finns det redan i Norge, och det finns motsvarande litteraturstöd i Sverige.

Dels ger det en bra koppling till biblioteken, som får både en puff i rätt riktning och en ström av bra titlar att jobba med. Det finns en rad bibliotek som redan jobbar aktivt med spel som kulturform, så vi behöver inte vara så oroliga för att kompetensen att göra kvalitetsurval skulle saknas. Biblioteken fungerar också både som marknadsföring och som en väg till kulturpolitiskt erkännande i allmänhet.

Distributionsstöd tror jag är en bra början, men vi skulle behöva spåna på fler sätt att integrera spel i kulturpolitiken. Jag har lite idéer som kommer i en uppföljande bloggpost. Men gå gärna loss i kommentarsfältet!

PS. Kongressmotionen befinner sig just nu i ett slags beslutslimbo: Partistyrelsen föreslog bifall, men kongressen kunde av tidsnöd aldrig ta upp det sista blocket allmänna motioner till beslut. Det är upp till nya partistyrelsen hur de hanterar situationen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s