Spel i kulturpolitiken 2

Igår var jag på Sverok-seminarium i riksdagen, och fick lite nya vinklar på frågan. Lokaler är till exempel ett spår jag varit inne på, och Miriam Lundqvist som var där berättade att hon sedan länge drev en idé om ett kulturhus för lajv – ett stort och offentligt ställe där människor kan få kontakt med föreningslivet. Det är en bra idé, men svårt att genomföra generellt tänker jag mig.

Överhuvudtaget tror jag på att försöka lyfta blicken från spelen som produkter, och titta på utvecklingsmiljöerna och – som flera var inne på under seminariet – deltagarkulturen. Ett infrastrukturtänk, egentligen. En deltagare beskrev bakgrunden till att lajvscenen blivit så stark i Norden som en kombination av starka folkrörelser och allemansrätt.

Kristoffer Lindh, lärare och brädspelsentusiast, gav två orsaker till att brädspel växte sig så starkt där.

  • Designernas namn började tryckas på boxarna, och fungerade som kvalitetsstämpel
  • Deras stora spelpris, Spiel des Jahres, främjade kvalitetsspel. Den svenska motsvarigheten Guldtärningen drivs av leksaksaffärer.

Vi borde helt klart kika närmare på Tyskland och se om de har kommit längre än Sverige med att se spel som en del av kulturpolitiken.

 Det dök upp en kille från kulturdepartementet på seminariet, som gjorde sitt bästa för att i kondenserad form ge en uppvisning i hur genuin oförmågan att greppa spel som kulturform är. (Vore kul att se en regeringsrepresentant komma till ett seminarium med Teaterförbundet och berätta att han själva ofta klädde ut sig och lekte när han var liten.) Det där hade kunnat vara en bra angreppspunkt på regeringens kulturpolitik, men tyvärr har vi ju precis samma fenomen även hos oss.

Conny Persson från stadsbiblioteket i Gävle var där också och berättade om hur de börjat arbeta med spel. Jag tog chansen och testade tanken på att utvidga distributionsstödet för litteratur till att också gälla spel, och han tyckte att det var helt rätt tänkt. Det ger en puff till bibliotekarierna, och det introducerar själva tanken att det går att göra kvalitetsurval av spel.

Litteraturstödet går främst till ny litteratur av svenska författare, och där skulle ett distributionsstöd till spel behöva skilja sig. Snarare behöver vi börja med att bygga upp ett basutbud, tänker jag mig, där urvalet behöver skilja sig mellan olika sorters spel.

  • Brädspel: internationella klassiker från de senaste 20 åren, med betoning på gateway-spel
  • Rollspel: gärna en hel del svenskt, eftersom det finns, och baserat på vad som spelas mycket för tillfället
  • Datorspel: en mix av allt från pixelnostalgi till nya AAA-titlar, med en viss slagsida åt svenska utvecklare

En gammal käpphäst jag har är att något borde göras åt de pedagogiska spelen. Finns det högkvalitativa titlar någonstans så verkar de drunkna i utbudet av skräp riktade till föräldrar eller lärare som inte vet vad de köper. Där skulle ett distributionsstöd också kunna spela en roll.

Så långt Sverok-seminariet. Ett par idéer till har jag, och de kommer i nästa inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s