Vänstern och Piratpartiet

Håller på att spåna på en valutvärdering, och lite skisser på hur vänstern kan gå vidare med informationspolitiken. Integritetsfrågan är en av de stenar som behöver vändas lite särskilt för att synliggöra det som inte fungerat, i en valkampanj som överlag känts väldigt stark

Den här bloggposten kommer däremot handla om Piratpartiet, och ta sin utgångspunkt i en text av Carl Johan Rehbinder om hur de ska gå vidare. Den knyter an till det jag skrev om tidigare – Piratpartiets behov av att stå ensamma.

CJB:s text kan – från min synvinkel – enklast sammanfattas som att PP behöver ta steget fullt ut och bränna alla broarna. För att nå 4 procent måste alla riksdagspartierna vara fienden. Som vänsterintellektuell går tanken till 1920-talet, och hur kommunisterna då frankt förklarade att den socialdemokratiska arbetarrörelsen var socialfascister. (Det där slutade med att tyska kommunister och socialdemokrater fortfarande var i luven på varandra 1933, när de faktiska fascisterna satte dem i läger. Därefter skedde en helomvändning politiskt till folkfrontslinjen.)

[Edit: Det var inte så CJB menade med sin text – se kommentarsfältet.]

Piratpartiet skulle mycket väl kunna välja en sån linje. Jag ser att stämningarna finns här och där i rörelsen. Det tror jag vore en fullständig återvändsgränd, och det skulle skada arbetet i nätfrågorna ganska allvarligt. Framförallt säger jag det därför att jag ser hur mycket stöd både vi och de andra riksdagspartierna behöver för att ta steg framåt i sakfrågorna.

Jag tror också att CJB har uppåt väggarna fel i att en sån strategi skulle gett bättre resultat. Den testades högst konkret just när Piratpartiet ett tag var ute och påstod att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ”vägrade prata integritetsfrågor”. Det jag såg av det talade rakt emot CJB:s förhoppningar i texten:

  • Det spelade roll att argumentet inte höll. Fler än en pirat skruvade på sig när vi kunde visa att Vänsterpartiet tvärtom på eget intiativ tog upp frågorna. Det enda sättet att få ihop det var till slut att sätta definitionen av att ”vägra prata” till att ”inte ha vågmästarstrategin”. En av Piratpartiets styrkor har annars varit just det självförtroende som kommer av starka sakargument.
  • Det gjorde inte att Vänsterpartiet kände sig tvunget att svara. Tvärtom stärkte det en känsla av att PP själva gjorde bort sig inför många vänstersympatisörer. Vilken vänsterpartist som helst kunde enkelt avfärda det påhoppet.
  • Det gjorde inte att Vänsterpartiet diskuterade integritetsfrågorna mer. En del av orsaken till att integritetsfrågorna gjordes till en prioriterad fråga i valrörelsen var känslan av att vara delaktig i en framgångsrik rörelse. Får vänsterpartisterna inte plats där dödas snabbt mycket entusiasm.

Det märks mycket tydligt vilken sorts piratpartister de vänsterpartister jag möter har stött på lokalt. Reaktionerna växlar från ”vad skönt att vi är tydliga i de här frågorna” till ”de där är ju helt omöjliga att ha att göra med”. Det är att lura sig själv att tro att det går att säga en sak i debatter och sedan bygga samarbete dan därpå. Tvärtom: vad PP gör centralt får stora konsekvenser för hur rörelsen upplevs lokalt.

Carl Johan Rehbinders linje innehåller samma misstag som i princip alla riksdagspartier redan gör: att ha väljare snarare än förändring som mål. Det bygger inte entusiasm, och inte folkrörelse. I förlängningen betyder det att det inte heller bygger väljarstöd.

Piraterna och vänstern

Hur hade PP kunnat förhålla sig istället? T.ex. genom att profilera sig som en positiv kraft som vill vitalisera debatten. Att företräda en populär ståndpunkt som det lönar sig för riksdagspartierna att hålla sig väl med är inte en oviktig roll att spela. Att utmana riksdagspartierna på debatt i de frågor där också vi allierade partier fortfarande behöver bli tydligare – säg patentfrågorna – hade också visat en helt annan sida av rörelsen.

En annan sak PP hade kunnat göra är att dra nytta av oss. Det finns frågor där vi ligger steget före – som integriteten i arbetslivet. Det spelar roll om vi fortsätter bygga övervakningssamhället i praxis på kontor landet över. Det stöd som finns från framförallt TCO gör det fullt möjligt att baxa upp det som nästa riktigt stora integritetsfråga på dagordningen.

Samtidigt: ett konstruktivt Piratparti kommer inte heller ta sig över riksdagsspärren. Det finns inte 4 procent väljare som vill ha vågmästarstrategin. Den roll PP kan spela som parti, är som blåslampa. Redan en potential på 1-2 procent av väljarna – och betydligt fler i EUP-valet – räcker en bit för att få riksdagspartierna att tvingas skärpa sig.

Som rörelse kan Piratpartiet förstås spela en större roll än så. Att ta fram linjer, argument, formuleringar, exempel och förslag sker inte av sig själv. Den politiska situationen inbjuder till sånt arbete: ett starkt opinionsstöd i de flesta nätfrågor, utan något större genomslag utanför ett par små partier. Det är ett läge där starka argument och välmotiverade förslag kan räcka en bra bit.

Vänstern och piraterna

Hur förhåller sig vänstern bäst till Piratpartiet? Genom att hämta styrka och argument från rörelsen, och börja utveckla politik som tar frågorna steget vidare. Det finns ingen anledning att hänga upp sig på om PP ”tar väljare” eller inte. Det är upp till oss själva: kan vi visa att vi gör nytta, kommer stödet från vänstersympatisörerna finnas där.

Vänsterns uppgift är att samla arbetarrörelsen bakom en uppsättning krav som både är genomförbara och uttrycker en ny grundsyn på vilket samhälle vi vill leva i. Det gäller både i stort och i informationspolitiken.

För att kunna göra det behöver vi stöd, från såväl Piratpartiet som andra. Vi som är drivande är helt enkelt för få för att kunna täcka alla fronter. Därför är det ett steg bakåt för sakfrågorna varje gång piratpartister ser det som ett hot att andra partier tar steg framåt.

Samtidigt är det hotet trots allt reellt – särskilt för de som hoppas på riksdagsplatser. Skulle de rödgröna gå fram på en bra plattform i informationspolitiken 2014, skulle PP helt enkelt bli överflödiga för alla utom ett litet antal mycket blå principväljare. Är det möjligt? Jag vet inte. Men det är den enda framgångssaga jag kan se framför mig, som ett realistiskt scenario, och den innehåller ett sjunket partiskepp.

Nätet är vänster-höger-frågor, av det enkla skälet att kapitalet skulle förlora på fri kommunikation. Analysen ”Bodström & Ask” missar en väsentlig sak: att högern är knuten till masten på ett helt annat sätt än socialdemokraterna. Kapitalet kommer inte överge sin ståndpunkt på grund av liberal filosofi eller samhällsnytteargument. Med det inte sagt att det kommer vara en enkel match att få socialdemokraterna att vända skutan. Däremot: att det är den enda framkomliga väg som finns.

9 thoughts on “Vänstern och Piratpartiet

  1. Intressant analys. Tack för den.

    Dock tror jag att du missförstår mig lite grann, vilket jag inte skyller på dig. Snarare får jag ta på mig skulden för att jag inte var tillräckligt tydlig.

    Jag menar inte att vi ska göra oss till fiender med alla andra partier på riktigt, på det sätt som vänstern gjorde på 1920-talet, då de faktiskt hatade alla andra – på riktigt, och såg dem som fiender – på riktigt.

    Jag tänker som en fotbollscoach snarare än som en ideolog, i just det blogginlägget du refererar till.
    Hur ska vi få uppmärksamhet, och hur ska vi tvinga fram de andra partierna till debatten?

    Sen, när vi väl har provocerat ut dem på arenan, då kan vi fortsätta med en saklig debatt, precis som vi brukar.

    Att jag tar upp konkreta exempel som att vi skulle vara ”bättre på miljöpolitik än Miljöpartiet” är för att kunna lyfta framde frågeställningar där vi faktiskt har bättre lösningar – som t.ex. avskaffandet av patent, vilket skulle göra miljövänlig teknik tillgänglig för fattiga länder som inte har råd med dyra licenser, eller för den delen livsnödvändiga mediciner.

    Bättre på etik än Kristdemokraterna är en skämtsam pungspark som bygger på vår integritetspolitik, förstås, där vi kan förklara varför vi presenterar en etik gentemot individen, som Kd saknar.

    Och så vidare.

    Det handlar alltså inte om att demonisera hela det politiska Sverige – skulle vi göra det så har du alldeles rätt i din analys, eftersom vi då skulle få svårt att samarbeta med någon.
    Vad jag beskriver är helt enkelt bara ett effektivt sätt att bjuda upp till dans, när de andra partierna ignorerar oss och vägrar dansa.

    Dessutom hävdar vi att vänstern inte tar sitt ansvar i de här frågorna (liksom Mp), eftersom ni sitter i knät på S, och högst sannolikt kommer att nedprioritera de här frågorna för att få genom någon mer typisk vänsterfråga. Det är därför vi behöver finnas i riksdagen, för att någon måste ha dem som högsta prioritet.

    Tack för bemötandet!

    • Oj, vad kul att höra! Det gör mig glad att läsa ditt svar. Kanske var jag väl snabb att läsa in saker i din text, eftersom jag sett liknande resonemang på andra håll i Piratpartiet, och sett ett sånt problem i praktiken här och var.

  2. Ping: Magplask & bloggkoma « TantraBlog

  3. Micke, jag vill bara heja på och säga att jag är tacksam för dina analyser. Vår stora utmaning framöver är folkbildning (och politikerbildning!!) och den gör vi antagligen allra bäst tillsamans.

    /Mikael, som otvetydigt är en av dem som kritiserat V och MP hårdast…

  4. Vänsterpartiets åsikter i våra frågor är jättebra överlag (utöver datalagringen, som ni verkar tveka om). Problemet är att ni aldrig skulle fälla en socialdemokratisk regering som följd av dess behandling av medborgarrättsfrågorna… För det skulle ni väl inte?

  5. Ping: Kunskapskommissionens valutvärdering: Bakgrund « Emil Isberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s