Det nätpolitiska manifestet

Många gånger när jag varit ute och pratat i Vänsterpartiet har jag fått frågan om var man kan läsa mer. Det har varit lite svårt att svara bra: ofta har jag rekommenderat att söka lite bland bloggarna och att läsa Richard Stallman.

Christopher Kullenbergs behändiga lilla skrift Det nätpolitiska manifestet fyller precis den funktionen. Den sammanfattar läget, och skolar in läsaren i både en användbar begreppsapparat och en stark känsla för hur frågorna fungerar.

För dig som läst hans texter förut och funnit dem snåriga: manifestet är högst begripligt också för den som är nykomling. Har du läst det så kommer du också hänga med bättre – som vanligt ser saker svårare ut än de är.

Det finns förstås punkter där jag inte håller med i sak. Överlag känns det däremot som att Christopher Kullenberg renodlat ett antal perspektiv där det finns ett brett konsensus bland nätaktivister. Jag vet inte hur medvetet det var, men det är praktiskt. Det bygger en förståelse för varför nätpolitiken är ett politiskt fält där vi kan bygga nya allianser. Från vänster ser jag förstås delvis andra saker i utvecklingen än vad folk gör från höger, men vi skulle nog vara förvånansvärt överens om kapitel efter kapitel i det nätpolitiska manifestet.

Undantaget är kapitel 4, som har rubriken ”Nätpolitik”. Där är det nog svårt att bli överens om så mycket mer än det mest grundläggande: att nätet gör skillnad för hur det politiska spelet fungerar. Kanske hänger det ihop med att vi plötsligt börjar prata strategi och organisering, och inte bara taktik. Det finns en rad påståenden i det kapitlet som skulle behöva underbyggas betydligt mer, och som jag helt enkelt inte tror stämmer.

Ett exempel är avvisandet av paralleller om t ex brevhemlighet eller meddelarskydd (s 35). Det är helt sant som CK skriver att staten inte kan ”garantera” sådana rättigheter på nätet. Däremot gäller det precis lika mycket i köttvärlden. De principerna fyller ändå en central politisk funktion för att ge riktmärken om hur vi vill att samhället ska fungera, och bygga politisk sammanhållning. I ett läge där de principerna angrips, såväl på nätet som utanför, behöver vi försvara dem. Naturligtvis betyder rätten till brevhemlighet något annat på nätet än på Posten, men det är en förlorande politisk strategi att säga att de två fälten inte hänger tätt samman.

Ett annat exempel är tanken att nätaktivismen är något helt annat än hittillsvarande politiska rörelser . Det finns förstås skillnader, men jag har svårt att se att det skulle vara de skillnader CK tar upp: förhållandet till parlamenten, eller ”samvaro” snarare än politiska program. I de flesta fall känns det som att ryggmärgsreflexen att ”så är det ju i andra politiska rörelser också” bildar ett starkt argument. Texten är svår att ställa upp i raka påståenden som kan bekräftas eller avvisas, och i den mån det går tycker jag att både utgångspunkter och slutsatser verkar svajiga.

För att ta ett påstående ur mängden: att många nätaktivister upplever ”den allmänpolitiska matrisen” som ett klumpigt analysverktyg är ju vare sig nytt eller förvånande. Det är ett uselt verktyg för alla sociala rörelser. Det har aldrig funnits några politiska aktivister som upplever att den där matrisen bidrar med något konkret relevant för deras arbete. Fråga en facklig aktivist! Den enda gången den används i politiska analyser är när någon behöver en halmgubbe för att förklara att all politisk historia hittills är överspelad. (Det gör definitivt inte CK.)

I frånvaron av konkreta exempel på nätaktivistisk erfarenhet leder resonemangen i en olycklig mystifiering av vad rörelsen är för den nytillkomne läsaren. Den erfarenhet jag har visar snarare på en högst begriplig praktik som på punkt efter punkt har sina motsvarigheter i vanlig politisk verksamhet. Det är en mix av allt från stabila organisationer (EFF, FSF), politiska partier, aktionsgrupper, intellektuella och fikabordsdiskussioner. Stabilitet i form av programmatiska nyckeltexter och breda medlemsorganisationer verkar lika betydelsefulla i den här rörelsen som överallt annars.

Hur som helst: det där är en utmärkt diskussion också för den som läser sin första introduktion till nätfrågorna. Från och med nu kommer jag kunna svara att det nätpolitiska manifestet tillsammans med lite Stallman ger vem som helst en stabil grund att stå på. Christopher Kullenbergs bok är ett starkt kort i det folkbildningsprojekt vi alla är mitt uppe i. Läs den!

PS. Insåg i samband med en djupdykning i gamla texter att jag glömt tipsa folk om Johan Söderbergs fina bok Allt mitt är ditt på sistone. Hittar inte ens mitt eget ex i bokhyllan!

2 thoughts on “Det nätpolitiska manifestet

  1. Ping: Mystifiering, lust, acceleration « brist

  2. Ping: Around the interwebs | Intensifier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s