Några ord om stat och kapital i Japan

För inte så länge sedan fyllnadsvaldes jag in i Vänsterpartiets eko-eko-grupp, en arbetsgrupp som har det tunga uppdraget att ta fram en övergripande ekonomisk politik som faktiskt är ekologiskt hållbar. Det kommer vara en rejäl utmaning, men helt nödvändig för vänstern.

En av de frågeställningar vi har att hantera är hur vi kan styra investeringar från ohållbar produktion till produktion som kan vara en del av klimatomställningen eller åtminstone klimatneutrala. Jag fick i uppdrag att kika lite på den japanska statens roll i ekonomin och se om det finns något vi kan hämta därifrån. Slutsatsen är att det inte verkar användbart, men det kanske kan finnas fler som är intresserade av texten. Kommentarer är högst välkomna.

Texten bygger närmast på en klokt formulerad artikel av Bertell Ollman, som ligger i linje med mycket av det jag läst tidigare i ämnet. För den som vill läsa mer om klassamhället Japan och dess historia kan jag varmt rekommendera Japan: A Modern History av James L. McClain och A Modern History of Japan av Andrew Gordon. Båda är goda exempel på praktisk historiematerialism, som genom att lyfta fram det specifika i den japanska moderniseringen också synliggör det specifika i västländernas olika utvecklingsvägar.

– – – –
Den japanska staten är känd för att ha en mer direkt roll i storföretagens utveckling än vad som är typiskt i västvärlden. Så har det varit sedan länge: redan Japans första industrialisering från 1800-talet och framåt var tydligt statsdriven. Den japanska staten genomgick en radikal, medveten förändringsprocess från sin tidigare feodala roll till en modern, borgerlig och i sinom tid kolonial statsapparat. Hårddraget skulle det gå att säga att om det i väst först uppstod en borgerlig klass, sedan en dominerande borgerlig ekonomi och till sist en borgerlig statsapparat, var ordningen den motsatta i Japan.

Det har också betytt att den nya staten varit en integrerad del av ägarklassen. Idag syns det dels i att den faktiska politiska makten ligger i den högre byråkratins händer. Det konservativa parti som i princip konstant suttit i regeringsställning är naturligtvis inte oviktigt, men det är inte de som sitter i förarsätet på samma sätt som i t ex USA. Tjänstemannaapparatens förslag väger mycket tungt.

Integrationen mellan byråkrati och ägarklass syns också i personflödet. Typiskt sett pensionerar sig den högre byråkratin tidigt och går då över till nya arbeten i bolagens toppskikt. Det liknar det system med svängdörrar mellan politiska partier och bolagsstyrelserna vi har i USA eller Sverige, men här får före detta politiker vanligtvis en symbolisk eller rådgivande roll som belöning för väl utfört arbete. De japanska byråkrater som går över får generellt betydligt mer ledande roller: det går att argumentera för att de snarast utgör en del av ägarklassen i den senare delen av sitt liv.

De här skillnaderna betyder att den japanska staten tydligare kan agera som en del av och med tillit från kapitalet. Finansdepartementet är betrott att styra en stor del av investeringarna i den japanska ekonomin, bland annat genom den statligt ägda Posten som hanterar större delen av de vanliga medborgarnas sparade medel. I Sverige kan vi jämföra med debatten om AP-fonderna, där borgerligheten är skarpa motståndare till varje försök att använda dem aktivt i en nationell investeringsstrategi.

Japan har också fortsatt tillämpa den sorts mer uttryckliga monopoliseringsstrategi som var populär också i t ex Tyskland från 1800-talet fram andra världskriget. Där innebär att staten spelar en stor roll för att driva fram vissa företag till en dominerande position på vissa marknader. Det gör det bland annat lättare att finansiera stora fasta kostnader, hålla nere reallönerna och mota bort utländsk konkurrens på hemmamarknaderna.

Den statliga rollen har också kompletterats med en specifik sorts ägarförhållanden, där t ex företag som är beroende av varandra som köpare och säljare kan bygga fastare band genom att också vara delägare i varandra. Vanligtvis är det flera företag som grupperar sig tillsammans kring en gemensam bank.

Diskussionen om statligt ägande och investeringsstrategi som en del i en progressiv strategi i Sverige bygger på andra förutsättningar än den japanska ekonomin. Det vi behöver är verktyg för staten att styra kapitalet i en riktning det inte är särskilt intresserat av . Den japanska statsapparaten har en styrande funktion just för att den inte dominerar kapitalet, utan utgör en intregrerad del av det. I det jag läst kan jag inte heller hitta några särskilda styrande verktyg utöver de gängse: statligt kontrollerade investeringar och strategiska anpassningar av regler, skatter och subventioner.

Den japanska staten har för övrigt nyligen beslutat att göra en drastisk ökning av de statliga investeringarna för att kontra krisen. Det kombineras med en än mer expansiv finans- och penningpolitik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s