Vänsterpartiet och naturvetenskaplig forskning

Jag sitter och skriver på några texter om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, och skulle uppskatta synpunkter. Den första delen här nedan handlar om hur vi förhåller oss som parti till naturvetenskaplig forskning. De kommande är mer omfattande och kommer bl a handla om teknikens roll i klimatomställningen, immaterialrätt och informationsproduktion.

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen. Min deadline är i helgen, 28 juli.

Textförslag

Vänsterpartiets bedömningar av miljörisker utgår från den samlade naturvetenskapliga forskningen. Vi tar de riskbedömningar som har brett stöd på fullt allvar och är beredda att prioritera behovet av att hantera dem.

Kapitalet har förstås ett direkt och indirekt inflytande över forskningen. Ett av de mest uppenbara problemen är hur företag kan släppa sina egna forskningsresultat selektivt. Vänsterpartiet driver på för att forskningen ska stå oberoende från vinstintressen, bland annat genom att långsiktigt stärka den gemensamma finansieringen.

Samtidigt är det tydligt att vetenskapliga metoder ger den naturvetenskapliga forskningen starka mekanismer för oberoende. Trots klimatforskningens radikala implikationer och trots fossilkapitalet finns det till exempel ett tydligt vetenskapligt konsensus kring slutsatserna idag. Det är istället i de politiska processerna kapitalet har kunnat göra stora avtryck, vilket till exempel synts i den politiska oförmågan att ta till sig forskningsresultaten i klimatfrågan.

Poängen med forskningsöversikter

Det är vanligtvis inte ett särskilt starkt sakargument att peka på en enskild forskningsstudie. Det t ex kan vara en intressant ingång som ingen annan studerat tidigare, men även om en enskild studie är väl genomförd väger den inte särskilt tungt i sig. Att utforma tester så att en viss faktor går att isolera utan störningar är en grannlaga uppgift också för den mest opartiska forskare. I många fall finns dessutom statistisk osäkerhet som gör att också väl genomförda studier regelbundet kommer visa resultat som inte håller. Det är ett stort steg från en enskild studie till att resultat kan reproduceras av olika forskare i olika sorters tester.

De tunga argumenten för vad forskningen hittills kommit fram till finns därför i översiktsstudierna, som typiskt sett försöker kvantifiera och väga samman helheten av de studier som finns på området. I klimatfrågan är det där de avgörande argumenten finns: metastudier från en rad olika områden pekar åt samma håll.

Det finns alltid studier och forskare som tycker något helt annat än den samlade forskningen. De kan vara tillräckligt många för att bilda ekokammare av självförstärkande information, som vi t ex ser bland klimatförnekarna, utan att för den skull vara i närheten av att utgöra en betydelsefull minoritet.

Kapitalets inflytande i forskningen

De viktigaste poängerna finns med i textförslaget ovan, men läs gärna den här artikeln, som konkretiserar problemet med att prata i svepande termer om att kapitalet köper sig forskningsresultat.

Vetenskap och politisk rörelse

Vetenskapliga metoder är den enda demokratiska sätt som finns att reda ut naturvetenskapliga sakfrågor. Alternativet är att förlita sig på auktoriteter – må det vara professorer eller ärrade miljöaktivister.

Samtidigt är Vänsterpartiets inte organiserat på ett sådant sätt att vara bra på att reda ut naturvetenskaplig sakförhållanden inom ramen för partiorganisationen. I det akademiska samhället är det förknippat med enorm personlig risk att snedvrida sina resultat, men med tämligen stor vinning att med korrekta resultat kunna visa på att en etablerad uppfattning är felaktig. Den sortens spelregler kan omöjligen upprätthållas i en politisk rörelse, inte ens i en relativt eftertänksam sådan som Vänsterpartiet. Vår organisation präglas med nödvändighet av självförstärkning snarare än ständig omprövning, retorisk skärpa snarare än vetenskaplig distans. Vi är bra på att agera strategiskt i ett politiskt fält av samhälleliga motsättningar – och det är något helt annat.

Känslan av att ta ett modigt ställningstagande rakt mot kapitalets intresse är inte en bra grund för att sortera ut hur komplexa ekosystem fungerar. Naturlighet är inte heller ett fungerande riktmärke: metansutsläppen från kompostering är ett bra exempel på hur processer som vi upplever som de mest naturliga i världen kan visa sig vara verkliga miljöbovar. Det finns verkliga faror med att driva miljöpolitik som glada amatörer.

Vetenskap och aktivister

Ett skäl att undvika att Vänsterpartiet driver naturvetenskapliga påståenden som inte har brett stöd i forskarvärlden är att det sätter medlemmarna i en märklig position. Hur ska den vanlige medlemmen kunna förhålla sig på något rimligt sätt till ett påstående av typen att högspänningsledningar är mycket farligare än vad forskarna i allmänhet tror?
­Samhällsvetenskapliga frågeställningar fungerar typiskt sett inte så. Makroekonomiska eller statsvetenskapliga teorier går sällan att entydigt bekräfta eller avslå, vilket också gör att forskarvärlden mycket mer sällan står bakom ett gemensamt konsensus. Osäkerheten öppnar för en mycket mer politiserad diskussion, där var och ens egna erfarenheter av hur samhällsdynamiken fungerar blir avgörande för svaret.

Har vi medlemmar med kunskap nog att på allvar ifrågasätta den samlade forskning, är det enda rimliga vi kan göra som parti att hänvisa dem till att delta i debatten mellan forskare och försöka övertyga fler.

Prioritera utifrån vad vi vet

Ett annat skäl är att det är politiskt klokt att prioritera alla de miljömål som det finns brett stöd i forskningen framför de som inte har det. Det finns ingen brist på starkt underbyggda klimat- och miljöutmaningar att ta sig an. Väljer vi att prioritera frågor där vi inte har den sortens stöd i ryggen riskerar vi inte bara att agera på ett sätt som senare visar sig ha varit kontraproduktivt, utan också att försvagas politiskt i arbetet med de väl underbyggda miljömålen. Den utdragna pseudodebatten om läckta epost från en grupp klimatforskare visar tydligt hur viktigt det är att aldrig öppna minsta springa för berättigad kritik.

När läget faktiskt är osäkert

Det finns förstås lägen där det inte finns en samlad forskning som är tillräckligt överens för att kunna luta sig på, men där vi faktiskt är tvingade att ta ställning. Försiktighetsprincipen kan ge en del vägledning i de fall det finns konkreta miljö- och klimatrisker som framförallt ligger på ena sidan i ekvationen. Vad jag kan se är det i praktiken sällan en fråga är både så osäker och så avgörande att vi behöver prioritera att ta ställning till den.

Vad betyder det för Vänsterpartiet?

De här utgångspunkterna skulle förstås betyda en del för vår diskussion i allmänhet, men i huvudsak är det ju inte naturtvetenskapliga basfakta Vänsterpartiet tar ställning till, utan målkonflikter, konkreta förslag osv. Vad jag kan se finns det två tydliga frågor där Vänsterpartiet ibland driver krav som saknar grund i forskningsöversikterna.

Elöverkänslighet

Forskningsläget kring s k elöverkänslighet är tydligt: det finns ingen anledning att tro att vardaglig elektromagnetisk strålning utgör någon hälsorisk. De symptom människor upplever är högst verkliga, men har andra orsaker och behöver behandlas utifrån det vi faktiskt vet om dem.

lokal nivå har Vänsterpartiet ibland profilerat sig aktivt för s k elsanering. Det kan tyckas harmlöst, men det innebär att vi på helt amatörmässiga grunder föreskriver en placebo-behandling som om det vore något mer än så. Det är djupt oetiskt, bland annat för att det innebär en risk att vi leder människor med liknande symptom till att leta medicinska orsaker på ett område där de med all sannolikhet inte finns.

Vänsterpartiet borde därför ta upp den frågan till beslut på nationell nivå, och slå fast att vi inte driver frågor om vardaglig elektromagnetisk strålning.

GMO-frågan

Det finns ett starkt konsensus om att det inte finns någon anledning att säga att genmodifierade grödor innebär några andra miljö- eller hälsorisker än grödor som tagits fram med andra sorters växtförädling. Den forskarkritik som finns kretsar framförallt kring ett antal studier av den i debatten ökände forskaren Giles Eric Seralini, som på goda grunder dömts ut som rena statistiska falsarier.

Vänsterpartiet har inte drivit frågan de senaste åren vad kan se, men vi pratar om EU som en ”GMO-fri zon” och märkning av produkter. Det finns inget övergripande forskningsstöd som motiverar det. Miljö- och hälsoriskerna för enskilda grödor bör bedömas på samma grunder oberoende av hur växtförädlingen skett. Den här forskningen behöver mer gemensamma resurser, så att utvecklingen kan gå snabbare och resultaten spridas utan patent eller andra immaterialrättsliga begränsningar.

Den fortsatta växtförädlingen kommer vara helt avgörande för att kunna föda jordens befolkning 2050 och samtidigt radikalt minska jordbrukets miljöpåverkan. Det pågår en lång rad viktiga forskningsprojekt som med hjälp av GMO försöker minska beroendet av bekämpningsmedel och kvävetillförsel, öka avkastningen per yta och öka näringsinnehållet i basgrödor som ris. Genmodifierad bomull är redan på god väg att bli standard, vilket bland annat lett till en skarp minskning av användningen av bekämpningsmedel.

7 thoughts on “Vänsterpartiet och naturvetenskaplig forskning

  1. Jag tänkte bara snabbt flika in min syn på GMO.
    P1: Nej, det verkar inte finnas något med GMO som sådant som är farligt. Tvärtom har vi sett många exempel på hur GMO kan förbättra odlandet något enormt, och öka näringsämneshalterna i mat, och så vidare. Det är något som bör bejakas.

    P2: Men jo, den specifikt marknadsstyrda GMO:n verkar – som ganska mycket teknikutveckling – vara problematisk. Vad jag fick lära mig när jag läste på Centre for Sustainable Development vid Uppsala universitet (som jag ej källgranskat) är att väldigt mycket av GMO:n som tas fram tas fram för att öka växters tålighet för bekämpningsmedel och dylikt, eller att på andra sätt sätta ekosystemet i spel för att lättare kunna odla billiga och problematiska monokulturer. Den GMO som marknaden tar fram är problematisk för ekosystemet på ett helt annat sätt än vad vanliga förädlade växter är.

    S: Därför menar jag att GMO-politiken bör gå ut på två saker: för det första: reglera marknadens GMO-utveckling hårt, och för det andra: satsa på en GMO-forskning som ligger under demokratisk kontroll, där målen är att förbättra kvaliteten på maten och minska matodlingens miljöpåverkan utan att samtidigt underlätta odlande som förstör miljön.

    • Isak,

      Jag tror det är en lite förenklad bild av de GM-växter som finns på marknaden idag. Förutom virusresistent Papaya, som var en tidig, offentligt utvecklad gröda, så är det mesta antingen resistent mot herbiciden glyfosat (säljs bl.a. som Roundup) eller så uttrycker de BT-protein, som dödar vissa skadeinsekter men inte har några effekter på t.ex. däggdjur. Detta har lett till framförallt att glyfosat ersatt många andra herbicider eftersom det är effektivt men inte alls lika giftigt som de man använde tidigare, och eftersom man kan bespruta fält mot ogräs medan grödan står oberörd så har det också minskat på behovet av att plöja vilket är bra för näringsinnehållet i jorden och minskar växthusgasutsläppen ganska markant. Problemet här är nog mer att utvecklingen fortsatt som tidigare mot monokulturer, parallellt med introduktionen av GM-grödor vilket bäddar för selektion av ogräs som är resistenta mot den herbicid som (över)används. Finns ju flera sätt att angripa problemet, t.ex. att växla grödor på fälten, men också att göra växten resistent mot fler herbicid så att man kan växla vilka man använder, vilket de stora Biotech-företagen jobbar att utveckla just nu. Rent ryggmärgsmässigt känns ju den första metoden mest ”miljövänlig” men kanske en kombination är det bästa?

      Den andra varianten med BT-protein (Finns varianter både från Monsanto och som kinesiska staten utvecklat) har som Micke skriver revolutionerat odlingen av bl.a. bomull och minskat giftbesprutningen markant. Här finns också risken att selektera för insekter som klarar BT men dels kan man jobba med olika varianter av proteinet och dels med att blanda in områden i odlingarna med icke-GM plantor så att insekterna kan frodas där och därmed ”späda ut” ev. resistens.

      Så det är inte så solklart att varianter är miljömässigt dåliga bara för att Monsanto eller Syngenta utvecklat dem. Kapitalets logik är ju i viss mån den samma som miljöns här, att slippa använda så mycket ”inputs” i form av besprutning, vatten eller gödning för att nå samma utfall. Snarare är väl problemet att eftersom företagen vill ha tillbaka utvecklingskostnaderna med råge får vi hela patent-problemet som hindrar spridning till de som allra bäst skulle behöva de nya grödorna. Mickes länk om BT-bomull i Indien är väldigt intressant i det avseendet btw. Så offentlig forskning, yes, men kanske mer för tillgängligheten och för att slippa patent än att det i grunden skulle vara andra sorters grödor man forskar på.

      Anders

      • Tack för kommentarerna!

        Isak: Håller med dig om grundprincipen, som väl egentligen gäller all teknikutveckling – den är potentiellt farlig, potentiellt fantastisk, så kapitalet behöver köras bort från styrspakarna. Men regleringen behöver väl i hubudsak gälla produktionen – t ex monokulturerna – och inte kunskapsutvecklingen?

        Precis som Anders är inne på tror jag att konfliktlinjerna mellan vinstmaximerande jordbruk och de som velat skydda miljön inte har varit fullt så rationellt uppställda som i t ex arbetsmarknadskonflikter, bl a för att det handlar så mycket om ny kunskap och saker vi fortfarande inte vet. Både ekosystemen och de realekonomiska alternativen är komplexa, och vi verkar sakna en ordentlig begreppsapparat för att göra systematiska analyser av handlingsalternativen.

  2. Ping: Kongressen satte ner foten om elöverkänslighet | Vänsterteknik

  3. Ping: Ett exempel på en VoF-infiltratör i Vänsterpartiet Mikael von Knorring kallar han sig | Vetenskap- och Folkförvillning

  4. Ping: Mitt brev till Vänsterpartiet som nu också infiltrerats av mobilindustrin | BILDSKÄRMSSKADAN ELÖVERKÄNSLIGHET – EN STRÅLSKADA

  5. Ping: IPCC vet vad de talar om | Vänsterteknik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s