Klimatet kräver medvetna teknikval

OK, här är alltså del 3 i serien textutkast om forskning och teknik till Vänsterpartiets ekoekogrupp, upplagda här får att få lite synpunkter innan jag skickar in dem.

Inget av det här är alltså mer än första utkast på några texter som sedan kommer diskuteras och bearbetas av gruppen, för att nån gång långt senare behandlas av partistyrelsen.

Textförslag 3: Medvetna teknikval

En förutsättning för att vi ska kunna lösa klimatfrågorna är att vi börjar göra mycket mer medvetna teknikval. Vi behöver planera för att nå målen med existerande teknik, samtidigt som vi aktivt styr teknikutvecklingens riktning och tar bort ekonomiska och juridiska hinder för utvecklingstakten. Den tekniska utvecklingen är inte given, utan politisk.

Överproduktionens mekanismer går däremot inte att lösa med teknik. Hittills har till exempel minskat fossilberoende på ett område i huvudsak betytt att mer fossil energi stått till förfogande för produktionen i övrigt. För att den tekniska omställningen inte ska präglas av den sortens rekyleffekter krävs en ekonomisk politik som aktivt beslutar om ramarna för miljöpåverkan.

Vi vill se teknikprodukter som karaktäriseras av fritt publicerade ritningar, utbytbarhet av enskilda komponenter, reparerbarhet, öppna standarder i såväl mjuk- som hårdvara och fri programvara. Större användarfrihet skulle öppna en rad möjligheter för både ny och gammal teknik.

De målsättningarna står i skarp motsättning till företagens strävan att maximera omsättningen och förebygga konkurrens kring sina produkter. Många produkter är i stort och smått designade för inlåsning, inte kompatibilitet. Därför behövs det skarpa politiska krav.

Statens agerande betyder mycket för teknikutvecklingens riktning, t ex genom miljöregler, skatter, konsumentlagstiftning och offentlig upphandling. I många fall handlar det om att se till att någon tar kostnaden av att gå före, för att etablera kunskaper, standarder och strukturer som sedan gör det enkelt för andra att ställa om.

Vi vill se en statlig teknikmyndighet som följer utvecklingen av vardaglig teknik ur ett omställningsperspektiv, driver på standardisering och samlar kunskap om hur organisationer och privatpersoner kan undvika inlåsningar och minimera sin miljöbelastning. En av uppgifterna skulle vara att samordna en övergång till öppna standarder och fri programvara i stat och kommuner, i linje med Nederländernas exempel. En annan skulle vara att kontinuerligt se över kraven i offentlig upphandling.

Arbetet bör knytas ihop med en satsning på Konsumentverket med motsvarande inriktning. Vi vill utreda möjligheterna till obligatoriska märkningar av produkter utifrån miljöbelastning, standardisering och användarfrihet.

Staten bör också se över möjligheterna att stödja uppbyggnaden av en modern reparations- och återvinningsekonomi, riktad både till organisationer och privatpersoner. Det skulle inte bara dämpa behovet av nya prylar, utan också kunna vara en stark anledning att välja produkter som går att reparera och uppgradera.

Kommentarer

”Tekniken är inte svaret”?

I miljörörelsen konstateras det ofta att vi skulle kunna ställa om på ett rimligt sätt redan med dagens teknologi, och det ligger mycket i det. Då och då abstraheras den tanken däremot till en lös idé om att ”tekniken inte är svaret”, som är djupt problematiskt. Tvärtom är den utveckling av en både principiell och konkret teknikkritik som just nu pågår helt avgörande för att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. ”Teknik” är ett lika obestämt begrepp som ”politik”, och att kritisera ”tekniken” är lika intellektuellt trubbigt som att svepande kritisera ”politikerna”.

Det handlar inte om en konflikt mellan ny, avancerad och farlig teknik å ena sidan, gammal, enkel beprövad teknik å andra sidan. En del av forskningsframstegen är att vi upptäcker problem med gammal teknik, som när det gäller klimateffekterna av t ex vedeldning, kompostering, plöjning och djurhållning.

”Mer eller mindre teknik” är inte heller en fungerande begreppsram. En elmotor är inte mer teknisk än en ångmotor, inte mer komplicerad än en häst. Solel kräver mer arbetsdelning än vedeldning, men det säger inget om vare sig hållbarheten eller komplexiteten i processerna som helhet.

Den viktiga kärnan av sanning i den svepande teknikkritiken är att det är orimligt att vi fortsätter i gamla spår med ursäkten att vi kanske en dag kommer på helt ny teknik som i en handvändning gör de gamla spåren hållbara. Det är också orimligt att tro att teknikutvecklingen skulle gå mot mindre utsläpp med någon slags automatik, utan att vi medvetet styr den. Det har jag försökt uttrycka i textförslaget.

Varför så mycket fokus på teknikutvecklingen?

Den klimatkatastrof vi har framför oss kommer att vävas samman med en kvalitativ ökning av mänsklighetens produktionsförmåga de närmaste decennierna som kommer vara lika genomgripande som 1900-talet. Potentialen för att höja vår levnadsstandard med drastiskt sänkt resursförbrukning är enorm, och detsamma gäller potentialen att fortsätta öka utsläppen. Det handlar inte om vaga framtidsscenarion: robotiseringen är t ex mitt uppe i ett genombrott. Produktionen om 30 år kommer inte vara en lite snyggare version av den vi har idag, utan vara kvalitativt annorlunda.

Därför kan en klimatomställning inte bara handla om att hantera dagens teknik, utan den måste också ge sig in i villkoren för teknikutvecklingen, och formulera krav som försöker ta initiativet från storföretagen. Det kan tyckas som en omöjlig uppförsbacke, men många av de här fajterna pågår för fullt och har visat sig möjliga att vinna. Där behövs vi i Vänsterpartiet och den övriga miljörörelsen.

Fri programvara och elektronikskrot

Det finns en stor potential i att utsträcka den genomsnittliga användningstiden för hårdvara. Vissa datoruppgifter kommer alltid att dra stor nytta av den senaste hårdvaran, men det gäller långt ifrån alla. En viktig orsak till att hårdvara kasseras i förtid är att den proprietära mjukvara som de flesta använder uppgraderas i snabb takt, vilket i sig skapar problem för den användare som inte byter ut sin hårdvara. Fri programvara och öppna standarder ger bättre förutsättningar för att äldre och nyare system ska vara fullt ut kompatibla med varandra. Den kompatibiliteten skulle betyda mycket för hur mycket resurser det går åt för att förse oss med elektronik, både i Sverige och i världen.

En rapport från brittiska staten[1] tar upp det här som en stor potentiell besparing, både i utgifter och i utsläpp, och uppskattar grovt att användningstiderna kan så mycket som fördubblas: ”Industry observers quote a typical hardware refresh period for Microsoft Windows systems as 3-4 years; a major UK manufacturing organisation quotes its hardware refresh period for Linux systems as 6-8 years.” Även i Danmark drog en liknande utredning[2] samma slutsats: ”In an alternative with OpenOffice, licenses do not have to be paid for, and at the same time OpenOffice is expected to make fewer demands on the equipment, so that the PC’s have an economic life-span of six years.”

Det pågående skiftet från hård- till mjukvara som nyckeldelen av många tekniklösningar gör att de vägval vi gör nu kan spela stor roll framöver.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s