Ekoeko 9: Se upp med de stora orden

I förra inlägget försökte jag beskriva en problematisk rollfördelning i Vänsterpartiet, där vi klimat- och miljöengagerade får hantera de frågorna i snäv mening, så länge det inte behöver spela så stor roll för resten av partiet.

En annan konsekvens av den rollfördelningen har varit att det varit fritt fram att använda stora ord och höga målsättningar, så länge de konkreta förslagen inte är för radikala. Det syns också i slutrapporten. Framförallt del 1 och 2 innehåller skrivningar som det inte finns täckning för i de konkreta förslag i del 3.

  • Rapporten skriver om hur vi först borde fastställa ekonomins ”optimala storlek”, och sedan fördela samhällets resurser. Däremot följs det aldrig upp med några konkreta mekanismer, eller ens ett svar på vilken sorts enhet den storleken ska mätas i. Vi håller fram en ny, stor princip, som vi sedan inte kan svara på hur den ska tillämpas.
  • Ett av kapitlen i analysen slår fast att kapitalet är oförmöget att lösa miljöproblem utan att skapa nya ”metaboliska revor”. Tanken är att ett socialistiskt samhälle skulle kunna lösa frågorna elegantare, mer fullständigt. Det ligger säkert en del i det, men matchas inte av konkreta, eleganta svar på hur vi skulle ha gjort istället i del 3. Tvärtom förespråkar vi själva också klumpiga lösningar som CCS, för att det behövs. Miljöproblemen är inte bara är ett resultat av att kapitalet vägrar bryr sig, utan ett socialistiskt samhälle skulle också få kämpa med att utveckla hållbara jordbruk.
  • Hittills har Vänsterpartiets energipolitik framförallt handlat om att ersätta kärnkraften (60 TWh). Slutrapporten sätter upp målet att Sverige också ska fasa ut allt det fossila (180 TWh) till år 2040. Det ställer en lång rad nya frågor om hur det ska fungera konkret, där de gamla svaren inte längre räcker. Slutrapporten saknar helt svar på det, trots att det är uppenbart att siffrorna inte går ihop.

Det är tre typexempel: vi har vant oss vi att vara radikala i fluffet istället för i förslagen. Kanske är det symptomatiskt för klimatfrågan: så mycket som behöver göras, så enkelt att känna att det är politiskt omöjligt.

Vi behöver bli större än så. Vi behöver hitta ett läge däremellan, där ord och förslag går ihop i en radikalitet vi kan stå för fullt ut. Politiken är tom om den håller fram mål och principer som inte är på riktigt.

Kanske är det till och med tvärtom vi vill ha det: att vi tar fram förslag som är radikala i sak, samtidigt som de går att prata om som sunt förnuft. Vinster i välfärden är ett bra exempel på det.

Radikalism i ord istället för i sak?

Radikalismen i ord riskerar att täcka över bristen på radikalitet i sak. Den ger en känsla av att vi ”egentligen” är på banan och har alla lösningarna, utan att det stämmer. Det syns i form av en återkommande överskattning i Vänsterpartiet av hur skarp vår miljöpolitik har varit, som står i tydlig kontrast till de försiktiga förslag vi haft.

Radikalismen i fluff är kanske tänkt att vara bättre än ingenting, men står i praktiken snarast i vägen för den självprövning vi behöver. Hade vi haft en klar bild av hur långt vi har kvar, hade det varit lättare att förändra politiken i sak.

Ett liknande problem syns ofta i drömmen om det alternativa samhället – det resurssnåla lokalsamhället där vi inte förbrukar mer än vi absolut måste. Den sortens visioner kan vara bra om det driver fram konkreta förslag, men det blir lätt tvärtom. Istället får vi en dynamik där folk känner sig hemma med att de är för en radikal omställning, tills det är dags att lägga konkreta förslag. Då blir det tydligt att alla vet att det är svårt som attan att hitta ett bredare väljarstöd för radikala svångremmar, så fort det kommer utanför ritningsrummet.

Resultatet blir att vi vaggar oss själva till ro med att vi rent hypotetiskt skulle vara för ett helt alternativt samhälle. På det sättet slipper vi ta tag i den den krassa strategidiskussion som behövs om hur omställningen faktiskt skulle kunna se ut. Genom att tänka i visioner istället för konkreta förslag, slipper vi också syna våra egna antaganden – räcker de där visionerna ens om de skulle genomföras?

Jämför vi visionerna i slutrapportens första del med de konkreta förslagen i den tredje delen, syns det hur mycket svårare det är att faktiskt förändra samhället än att slänga fram lösa visioner.

Det ska samtidigt sägas att det finns en hel del bra resonemang kring hur vi kan vara klokt radikala i slutrapporten. För det mesta tycker jag att del 3 hittar en bra balans av det pragmatiska och det radikala. Problemet är att vi lätt låtsas för oss själva att vi har mycket mer radikala förslag än vi faktiskt lägger fram.

Som i hela den här serien, vill jag ta upp de kvarvarande knepigheterna i en rapport som på det stora hela är full av steg framåt. Att jag är lite hård mot slutrapporten här beror på att de stora orden utan uppbackning är en gammal dålig vana, som vi behöver identifiera som ett problem för att kunna ta oss ur. Det tror jag vi kommer bli bättre på framöver.

Del 10 >>

Alla inlägg i serien >>

One thought on “Ekoeko 9: Se upp med de stora orden

  1. Ping: Ekoeko 8: Bryt rollfördelningen | Vänsterteknik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s