Vägen behöver vara framkomlig

I senaste numret av Flamman har jag en artikel om klimatstrategi, som jag kortade ganska hårt med osthyvelmetoden. Här är en snäppet längre version som kanske är lite tydligare med resonemangen:

Stellan Hamrin skriver i Flamman (”Våga visa vägen”, 28 dec) att Vänsterpartiet behöver bli mer visionära och att ekoeko-rapporten inte räcker.

Det finns säkert poänger i det. Ekoeko-rapportens första del innehåller en del uttryckliga visioner, men det går förstås att utveckla.

Samtidigt vore det ett misstag att göra visioner till huvudfrågan. De svaga sidorna hos oss i klimat- och miljörörelsen har varit andra saker: praktisk genomförbarhet, prioriteringar och brett stöd.

Vi skulle behöva ungefär samma sorts utvecklingsarbete här som vi gjorde med frågan om vinster i välfärden. Vi tog flera steg framåt i arbetet med ekoeko-rapporten, och förhoppningsvis kan kongressen ta flera till.

Bioenergi - oilseed rapeRapsfält. Den hållbara bioenergin är en begränsad resurs vi behöver vara försiktiga med. Den behövs framförallt till det vi inte kan göra med el.

1. Praktisk genomförbarhet

Arbetet i gruppen kom mycket att handla om hur omställningen ska genomföras rent praktiskt. Vi såg att vi hade gott om radikala mål, men att de konkreta förslagen var långt från att nå dem. Det är en bra bit kvar fortfarande, men vi märkte att det gjorde skillnad att jobba på det praktiska.

Att elektrifiera stålindustrin ser t ex ut som en rejäl teknisk utmaning. Vi kom ut från de diskussionerna med att motvilligt stödja investeringar i koldioxidlagring, CCS, trots att det är en fulfix. Samtidigt: bättre ett förslag vi vet går att genomföra, än en vision utan svar på den frågan.

Problemet med att biomassan inte räcker är en annan fråga vi brottades med. Bilar, el, värme, industri – nästan allt är enklast att lösa med att stoppa i biomassa. I verkligheten krävs det skarpa, medvetna prioriteringar. Punktprogrammet är ett av de första partipolitiska dokument som försöker hitta en klok, radikal linje för det.

Visionerna behöver vara knutna till genomförbara vägar, och det är inte alltid enkelt. Tanken att det ”bara är den politiska viljan som saknas” stämmer inte.

2. Prioriteringar

Vi behöver också bli bättre på att hantera målkonflikter och prioritera. Ett exempel är de frågor där klimatpolitiken och andra miljömål drar åt olika håll.

Från ett klimatperspektiv skulle det t ex betyda mycket att skifta en del av nötköttet till kyckling. Däremot kan det vara ett problem för de öppna landskapen. I debattens sämsta stunder – se t ex inläggen i ETC – leder det till rationaliseringar av att det säkert inte behöver vara så fel för klimatet med kor. Där skulle vi behöva låta forskningen visa vägen i sakfrågan, och istället diskutera prioriteringar för att hitta en klok väg framåt.

Samma sak syns i energifrågan. De som fortfarande ser stängd kärnkraft som huvudfrågan har svårt att få ihop mycket mer el, trots att det behövs för att fasa ut det fossila. Vi som drar åt det klimatradikala sneglar istället på det IPCC säger om att världen behöver sol-, vind- och kärnkraft tillsammans. Där skulle kongressen behöva slå fast en tydlig princip för hur vi prioriterar, till exempel i energiförhandlingarna.

Vi skulle också behöva diskutera hur vi ser på att prioritera symbolfrågor. Ta förslaget om att AP-fonderna ska sälja av sina fossila investeringar t ex, som i sig gör lika lite skillnad som när Vattenfall säljer sitt kol. Är det värt att lyfta fram den frågan i kommunikationen trots det, för att det är en enkel fråga att driva?

Tänker vi i visioner behöver vi inte ställa oss de här frågorna. Det skulle göra våra strategier fattigare. Vägen framåt är kantad av målkonflikter.

3. Brett stöd

På samma sätt behöver vi också strategier med krassa analyser av var det ska gå att hitta politiskt stöd för de olika förändringar vi prioriterar.

Vi kan inte skjuta på omställningen i väntan på att en stor majoritet ska vända sina värderingar och bli nyfrälsta ekologer. Tvärtom behöver vi noggrannt försöka sy ihop ett sätt att stödja omställningen som kan hitta genuint stöd hos mycket fler grupper än idag. Precis som i antirasistiska strategier behöver vi tänka mycket bredare än på hur vi talar bäst till de som står oss närmast.

Där är t ex diskussionerna om bensin- och köttskatt centrala. Vi i gruppen drog åt att det behövs högre skatter där, för att det är svårt att få ihop omställningen annars. Partistyrelsen resonerar snarare om att effekten av det är liten jämfört med hur mycket smalare stödet för omställningen skulle bli. Det är ett klokt argument, som vi som vill se högre klimatskatter behöver fundera på. Går det att justera förslagen, i sak och i språk, så att de kan samla fler?

Är klimatförändringarna ett världsproblem i samma storleksordning som 1930-talets fascism, behövs samma sorts strategi: bredast möjliga samling av de som kan stå på rätt sida, i varje given fråga.

Vägen behöver vara framkomlig. Punktprogrammet behöver ha praktiska lösningar, tydliga prioriteringar och strategier för att samla brett stöd. Det är i utvecklingen av det kongressen kan spela störst roll.

Mikael von Knorring
ledamot i ekoeko-arbetsgruppen

– – –
Läs gärna fler artiklar om klimatstrategier för vänstern >>

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s