Kort introduktion till CC

Fick för x:te gången en fråga om Creative Commons, så här kommer en helt kort introduktion:

Creative Commons är en serie licenser du kan använda för att slå fast att en text, melodi, film osv. du gjort får spridas fritt. Du kan ange några olika villkor. Tillsammans bygger vi upp ett bibliotek av verk som går att använda friare.

Creative Commons är också en pågående diskussion om upphovsrättens framtid. De olika licenserna är ett fält där det går att experimentera praktiskt, snarare än en klar vision om hur saker borde fungera. Vilka licenser vi väljer är ett politiskt beslut. De uttrycker olika syn på användarfrihet, och material under olika licenser går inte alltid att remixa ihop hur som helst.

Licenserna beskrivs bra på creativecommons.se, och där kan du också få förklarat hur det fungerar rent praktiskt. Det som saknas där är strukturer för att organisera samarbete: hur går ett verk från att vara fritt att använda, till att faktiskt användas fritt? En del av svaret är arkiv som Wikimedia Commons, som fungerar som ett slags bibliotek. En annan del är projekt som försöker koppla ihop folk lite mer aktivt. Själv länkade jag t ex in en artikel jag skrivit hos det nordiska projektet Cloudberry.

Alla texter jag skriver till den här bloggen licensierar jag under en BY-SA-licens. Det betyder att jag gjort tre ställningstaganden för hur de får användas:

  1. De får remixas. Det betyder inte att någon får skriva om en halv artikel och sedan påstå att jag står för nåt helt nytt. Däremot går det t ex bra att låna några stycken text där jag försökt förklara något till en faktaruta i en artikel, och bara helt kort i slutet notera var det kom ifrån.
  2. De får användas kommersiellt. Det är alltså helt OK att lägga in en av texterna i en antologi, och sälja den, utan att tillfråga eller betala mig för det. Det förvånar en del att även vi som är vänster tycker att det är viktigt att ge användare den friheten, men det finns starka argument för det. En av de intressanta sakerna med en friare kultur är just att det skapar möjligheter för fler att bygga projekt som faktiskt går runt ekonomiskt, och kan jag hjälpa till med det på ett hörn vore det kul. Med all sannolikhet skulle jag också dra någon slags nytta av varje användning av texterna.
  3. De får bara användas på villkoret att det nya verk de ingår i också sprids fritt. Den principen kallas copyleft, och kommer från fri programvara. Det är en slags strategi för att bygga ett bibliotek som drar in fler och fler i fri produktion. Det ställer företag inför ett intressant val: för att kunna dra nytta av det biblioteket, måste de själva delta i att bygga vidare på det. Är det fria biblioteket tillräckligt bra, som t ex när det gäller en del sorters kod, så kan det vara helt orealistiskt att försöka konkurrera utifrån. Den logiken är förstås lite annorlunda med kultur, men fortfarande spännande.

Det där valet, BY-SA, är ganska typiskt för oss vars ingång i de här frågorna är djupt kritisk till hur dagens upphovsrätt och dess kapitalintressen fungerar. En del kan vara rejält kritiska till att CC erbjuder så pass olika sorters licenser. Själv tycker jag det är praktiskt: det är ett bra sätt att få fler att börja tänka på frågorna, och det finns alla gånger tillfällen där BY-SA är fel val. Använd den licens du känner dig bekväm med! Det går inte att dra tillbaka en licensiering i efterhand, men däremot kan du utöka den genom att t ex ange flera licenser användaren kan välja mellan.

Däremot tycker jag att det finns ett annat potentiellt problem med CC: att det används som ett sätt att få folk att tänka upphovsrätt, och dra folk ur den självklara praxis av fri användning de flesta ändå deltar i. CC behöver vara en del i en rörelse för en rejäl upphovsrättsreform, snarare än ett sätt att ducka diskussionen om absurda straff och orimliga begränsningar. För att tala i vänstertermer: CC är reformism, och kan vara antingen pragmatiskt revolutionär eller passiviserande och legitimerande, beroende på hur den används. Bästa sättet är nog helt enkelt att experminentera praktiskt! 🙂

Debatt om ersättningssystem

Bloggen har gått på sparlåga ett tag: nya föräldraplikter kallar! Den betyder lägre ambitionsnivå med nätpolitiken, men jag ska nog kunna hålla ett öga på vad som händer också framöver. Ett annat skäl till att det blivit så lite bloggat är att Twitter passat mig så bra. För mig är det som att föra en öppen anteckningsbok över intressanta saker som händer. Följ mig gärna där!

I nya numret av Vänsterpress har jag med en debattartikel om ersättningssystem, med anledning av en artikel som lite löst kritiserade Vänsterpartiets hållning i den frågan. Hela artikeln finns nedan. Den artikel jag svarar på finns att läsa i sin helhet på Vänsterpress-sidan.

–  –  –  –  –

Fri fildelning är bra för kulturproduktionen

Svar till Jonas Lundgren (Vänsterpress #1/2011)

Vänsterpartiet har vid två tillfällen fattat beslut som rör fildelning. Kongressen 2008 ställde sig bakom att icke-kommersiell kopiering borde vara tillåten. Året därpå beslutade verkställande utskottet att godkänna ett förslag om digitala bibliotek för film och musik, som bl a har till syfte att stärka kulturekonomin genom ett generöst ersättningssystem. Förslaget är konkret och ganska detaljerat, och kan läsas i sin helhet på adressen digitalabibliotek.se.

Ingenstans i dessa beslut finns någon motivering om att ”ersättningsdetaljen får vi lösa senare”, som Jonas Lundgren skriver. Tvärtom går den linje vi lagt ut på att vi både vill se fri fildelning och digitala bibliotek, och att vi inte skjuter upp endera av de kraven i väntan på det andra. Det är helt orimligt att vanliga fildelare döms till villkorliga domar och tiotusentals kronor i böter, oberoende av hur kulturekonomin ser ut.

Vi vill också starta digitala bibliotek oberoende av om vi fått stopp på fildelningsjakten eller inte. Förbudet har inte påverkat antalet fildelare särskilt mycket hittills, och det finns ingen anledning att tro att ett stopp för fildelningsjakten skulle öka fildelningen dramatiskt.

Det är dessutom långt ifrån entydigt att fildelningen skulle ha betytt att folk lägger mindre pengar på kultur. Vi motiverar förslagen för en starkare kulturekonomi med att vi gillar film och musik, inte med att vi tror att fildelningen håller på att ödelägga någonting. Vid det här laget har vi tio års erfarenhet av fildelning, och hittills har både film- och musikbranschens inkomster som helhet varit stabila.

Nog vet jag att det finns en del i partiet som skulle vilja se ett annat ersättningssystem, som är mer kompensatoriskt formulerat och liknar privatkopieringsersättningen. Det har dock varit ett medvetet val att inte försöka gå den vägen. Framförallt beror det på att ingen, vare sig i partiet, i Sverige, eller i något annat land, har förmått lägga fram något sådant konkret förslag. Jonas Lundgren gör det inte heller. Det är mycket svårare än det ser ut vid första anblick att lösa frågor om t ex fördelningsnycklar och legitimitet. Vi tar upp en del av dem i förslaget om digitala bibliotek. Att prata om bredbandsskatt skulle dra uppmärksamheten till en väg som vare sig är önskvärd, populär eller ens framkomlig.

Till sist: det finns förstås kulturarbetare som har svårt för fildelning, men det finns också många som stödjer den helhjärtat. Den opinionsundersökning bland artister Sydsvenskan gjorde visade t ex att 38 procent, särskilt de yngre, ville släppa fildelningen den fri. Än fler, 59 procent, uppgav också att de själva fildelat upphovsrättsskyddad musik.

Få musiker skulle ha råd att köpa all den musik de lyssnat på som CD-skivor. På det sättet betyder fri fildelning fria arbetsredskap. Poängen med en upphovsrättsreform handlar lika mycket om produktion som distribution. Vår linje om fri icke-kommersiell kopiering räcker långt, men t ex löser den inte de problem professionella dokumentärfilmare och remixmusiker stöter på. Där skulle vi kunna utveckla politiken!

Användarfrihet – förslag till ett vänsterprojekt

I den här posten tänkte jag spåna kring hur vänstern skulle kunna knyta ihop en rad informationspolitiska frågor under rubriken användarfrihet. Det är ett utvecklingsarbete jag ser framför mig: att under de närmaste åren ta fram politik på de här områdena från övergripande linjer till konkreta förslag och strategier.

Texten nedan är en skiss, och jag skulle uppskatta kommentarer! Det finns säkert frågor jag inte fått med som har en naturlig plats här. Min tanke är att hålla den här texten uppdaterad, och använda den som en karta för vad Vänsterpartiet behöver arbeta med.

Tre samlande begrepp

·   Användarfrihet

Det finns en maktkonflikt mellan å ena sidan företag som försöker låsa sina produkter, och användare som begränsas av det. Vi driver starka rättigheter för användarna, t.ex. genom konsumenträtt, genom utformningen av offentliga tjänster, genom reformer av immaterialrätten och genom fri programvara. Vi förespråkar lösningar där användarna har full kontroll över sina egna data, bland annat av integritetsskäl.

·   Artificiell fattigdom

Det fantastiska med den tekniska utveckling vi ser är att den hela tiden öppnar nya möjligheter till överflöd. Det är ett problem för kapitalet. För att fler ska köpa deras produkter, försöker de därför på många områden skapa fattigdom artificiellt. Det handlar om programkod, läkemedel, forskning och annan information, men också t.ex. processorer som medvetet begränsas till att köras i halvfart.

·   Fri information

Det är bra att mycket information är fri att sprida och använda. Det behöver vi bidra till, med allt från bibliotek till fri programvara. Information i bred mening behöver ses som en del av infrastrukturen. För att bygga en stark samhällsekonomi behöver det offentliga ta ett ansvar för att arbetet med information får hög prioritet, och att resultaten kan spridas och tillämpas fritt.

Sakfrågor

·   Klimatpatent

Vi står inför en klimatkatastrof, och det är helt orimligt att den senaste klimattekniken inte kan användas fritt världen över.

·   Teknik för fattigdomsbekämpning

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent. Fri programvara betyder mycket för datoriseringen. Sveriges vägval spelar roll också internationellt.

·  Acta-avtalet

Acta är ett hot mot fattiga länders möjligheter till fri teknikutveckling, på samma sätt som Trips-avtalet.

·   Nätneutralitet

Det behövs tydliga spelregler för operatörerna. Det ska inte gå att särbehandla storföretagens sajter. Fånga upp kritiken mot Spotify-Telia-avtalet.

·   Fri programvara i offentlig sektor

Skattefinansierad programvara ska som huvudregel vara fri. Nederländerna är förebilden. Utveckla en principiell argumentation för skolan. Sverige är fortfarande efter i fråga om öppna standarder, och det är särskilt viktigt att en offentlig standard för e-legitimation inte låses till t ex SEB.

·   Fri forskning

Den kunskap som kommer ur skattefinansierad forskning borde som huvudregel vara fri att använda. Ta tydlig ställning för Open Access-initiativet, motverka patentering av skattefinansierad kunskap. Motverka expansionen av vad som är patenterbart, t ex vad gäller programvara och organismer.

·   Fria offentliga data

Offentlighetsprincipen behöver dras vidare. Det är bakvänt att t ex Lantmäteriverket inte vill släppa sina kartor fria. Öppna API:er behöver bli huvudregeln. Ta fram förslag som gör det lättare för public service och arkiven att tillgängliggöra material. Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

·   Öppna trådlösa nätverk

Bygg ut offentliga, fria tjänster – det är en del av infrastrukturansvaret.

·   Rättssäkerhet

Öppna trådlösa nätverk ska inte kunna vara medverkan till brott, som i Tyskland. Polisens rätt att beslagta datorer leder idag till helt orimliga konsekvenser. Sverige borde följa i samma spår som mediainitiativet från Island, IMMI. Tryckfriheten behöver vara stark också på nätet.

·   Filterfrågan

Motarbeta det EU-direktiv om obligatorisk filtrering som förbereds. Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

·   Konsumenträtt

Det behövs en starkare konsumenträtt för program och tekniska prylar, som ger användarna starka rättigheter. Bland annat ska det inte vara OK att undanhålla konsumenterna information om hur apparaterna fungerar, som i frågan om skrivare som märker utskrifter. Väck DRM-frågan och gör det lagligt att gå runt tekniska begränsningar.

·   Ingen panik för kidsen

Det är bra att ungdomar har bra tillgång till nätet. De har betydligt bättre koll än den oroliga äldre generationen. Nätfilter är ett otyg. Däremot behöver vi förstås alla diskutera hur problem som t ex mobbning tar sig nya uttryck.

·   IT-rättigheter i skolan

Eleverna bör ha goda möjligheter att fritt använda skolans datorer, också för helt annat än skolarbete. Deras datakonton m.m. måste ha ett fullgott integritetsskydd. Eleverna bör ha rätt att stoppa t ex övervakningskameror.

·   Integritet i arbetslivet

Samla konkreta exempel, och utveckla konkreta förslag i samarbete med TCO. Tydliggör i nätrörelsen att utvecklingen av en övervakningspraxis på arbetsplatserna hänger tätt ihop med de befogenheter staten tar sig.

·   Fri fildelning

Synliggör det absurda i förbudsförsöken: straffnivåerna, rättsosäkerheten osv. Utveckla förslag som stärker remixmöjligheterna, t ex med fokus på dokumentärfilmare.

·   Digitala bibliotek

Bygg en ny dialog med de kulturarbetare som är oroade över utvecklingen. Försök få respons i debatten – vi skulle snarast behöva en uttalad motståndare. Följ diskussionen om bättre möjligheter för arkiv, public service m.fl. att tillgängliggöra material på nätet.

·   FRA och Datalagringsdirektivet

Fortsätt arbetet. Vad kan Sverige göra åt Swift-avtalet? Särskilt avgörande är att få socialdemokraterna att se hur påtagliga integritetsproblemen är med de här förslagen. Proppen om datalagring kommer antagligen i höst, och med den öppnas för en skarp debatt.

Spel i kulturpolitiken 2

Igår var jag på Sverok-seminarium i riksdagen, och fick lite nya vinklar på frågan. Lokaler är till exempel ett spår jag varit inne på, och Miriam Lundqvist som var där berättade att hon sedan länge drev en idé om ett kulturhus för lajv – ett stort och offentligt ställe där människor kan få kontakt med föreningslivet. Det är en bra idé, men svårt att genomföra generellt tänker jag mig.

Överhuvudtaget tror jag på att försöka lyfta blicken från spelen som produkter, och titta på utvecklingsmiljöerna och – som flera var inne på under seminariet – deltagarkulturen. Ett infrastrukturtänk, egentligen. En deltagare beskrev bakgrunden till att lajvscenen blivit så stark i Norden som en kombination av starka folkrörelser och allemansrätt.

Kristoffer Lindh, lärare och brädspelsentusiast, gav två orsaker till att brädspel växte sig så starkt där.

  • Designernas namn började tryckas på boxarna, och fungerade som kvalitetsstämpel
  • Deras stora spelpris, Spiel des Jahres, främjade kvalitetsspel. Den svenska motsvarigheten Guldtärningen drivs av leksaksaffärer.

Vi borde helt klart kika närmare på Tyskland och se om de har kommit längre än Sverige med att se spel som en del av kulturpolitiken.

 Det dök upp en kille från kulturdepartementet på seminariet, som gjorde sitt bästa för att i kondenserad form ge en uppvisning i hur genuin oförmågan att greppa spel som kulturform är. (Vore kul att se en regeringsrepresentant komma till ett seminarium med Teaterförbundet och berätta att han själva ofta klädde ut sig och lekte när han var liten.) Det där hade kunnat vara en bra angreppspunkt på regeringens kulturpolitik, men tyvärr har vi ju precis samma fenomen även hos oss.

Conny Persson från stadsbiblioteket i Gävle var där också och berättade om hur de börjat arbeta med spel. Jag tog chansen och testade tanken på att utvidga distributionsstödet för litteratur till att också gälla spel, och han tyckte att det var helt rätt tänkt. Det ger en puff till bibliotekarierna, och det introducerar själva tanken att det går att göra kvalitetsurval av spel.

Litteraturstödet går främst till ny litteratur av svenska författare, och där skulle ett distributionsstöd till spel behöva skilja sig. Snarare behöver vi börja med att bygga upp ett basutbud, tänker jag mig, där urvalet behöver skilja sig mellan olika sorters spel.

  • Brädspel: internationella klassiker från de senaste 20 åren, med betoning på gateway-spel
  • Rollspel: gärna en hel del svenskt, eftersom det finns, och baserat på vad som spelas mycket för tillfället
  • Datorspel: en mix av allt från pixelnostalgi till nya AAA-titlar, med en viss slagsida åt svenska utvecklare

En gammal käpphäst jag har är att något borde göras åt de pedagogiska spelen. Finns det högkvalitativa titlar någonstans så verkar de drunkna i utbudet av skräp riktade till föräldrar eller lärare som inte vet vad de köper. Där skulle ett distributionsstöd också kunna spela en roll.

Så långt Sverok-seminariet. Ett par idéer till har jag, och de kommer i nästa inlägg.

IT i kommunalpolitiska program?

På många håll skrivs det kommunalpolitiska program inför valet, och jag vet att det här och var har väckts diskussioner om nätpolitik. Kan ni inte posta i kommentarerna, ni som vet att det är på gång nånstans?

Jesper Berglund plockar fram några av förslagen till skrivningar i Falkenbergs program på sin blogg. Ett av styckena ser ut så här:

Det allmänfinansierade ska vara allmännyttigt
Allt nyskapande av kunskap och kultur som finansieras med bidrag från kommunen skall så långt det är möjligt upptas och tillgängliggöras kostnadsfritt för allmänheten, både via Internet och de kommunala biblioteken.

Själv tycker jag det är en bra linje, men hur långt ska man dra det? På riksnivå tycker jag t ex att man skulle kunna diskutera att kräva CC-licensiering i filmavtalet, inte på en gång men säg 3 år efter att filmen släpps. Ju högre graden av skattefinansiering är desto lättare är det att försvara ett sånt krav. Konkret, i vilka av kommunernas kulturverksamheter skulle det kunna tillämpas?

Uppdatering: Malmö har också skrivit in bra saker efter en motion av Jonas Danielsson och Tilde Dahlqvist. De tar också upp frågan om öppen API. Kika in och läs!

Uppdatering 2: Några exempel från andra partier att kika på:

Kommunal nätpolitik i Norrköping

Idag var jag i Norrköping, inbjuden för att prata kommunal nätpolitik hos den lokala partiföreningen. Det blev ett väldigt kul möte, där alla lade sig i diskussionen och hade egna kommentarer. Efter att jag inlett om fri programvara och andra grundkoncept, ungefär som jag skrev i Röd Press, gick vi i på vad som skulle gå att göra på det kommunala planet.

Här är de idéer jag drog upp på mötet – inget revolutionerande, men de fungerade bra som stoff för diskussionen.

Se till att nätet används

  • etablera öppna, trådlösa nätverk
  • fri användning av bibliotekens nät, utan registrering
  • fri användning av skolnäten
  • kommunal wiki
  • demokratisera stadsplaneringen

Öppna standarder

  • kommunens dokument ska lagras i öppna standarder
  • kommunens hemsidor ska hålla sig till riktiga HTML-standarder
  • skapa interoperabilitet
  • bibliotekens tjänster ska inte kräva vissa program/DRM

Fri programvara

  • gå med i Open Sweden
  • all programvara som utvecklas med skattemedel borde släppas fri
  • gå stegvis över till fri programvara (OK med LOU)
  • skolorna strategiska
  • se till att IT-chefen kan fri programvara

Creative Commons

  • se över kommunens upphovsrättsskyddade verk
  • CC-licensiera undervisningsmaterial
  • använd wikipedia i undervisningen
  • låt biblioteken distribuera lokala CC-verk
  • biblioteken kan skaffa boktryckeri
  • pris till årets lokala CC-insats

Nåt särskilt jag missat? Ser fram emot fler punkter från er läsare, och vad Vänsterpartiet Norrköping till slut hittar på!

På mötet påmindes jag också om att jag av rent slarv underlåtit att CC-märka det jag skrivit här på bloggen. Det ska göras! Kopiering och remixning av listan ovan uppmuntras särskilt.