Är Japan ett grönt föredöme?

Det här är en kritik av två artiklar i Dagens ETC, som båda går ut på att det har gått alldeles utmärkt för Japan att stänga sin kärnkraft. Vi får se om den publiceras i tidningen – de fick den för en dryg vecka sedan – och om de är beredda att rätta de felaktiga sakuppgifterna.

Edit 13 okt: Nej, de hade inte utrymme att ta in en debattartikel på 4000 tecken på det. De har fortfarande inte gått ut med några rättelser om sakfelen. Det vore en bra diskussion för klimatvänstern att ta – det kommer vara en stor fråga på toppmötet i Paris 2015.

I två artiklar i ETC nyligen ger Anton Borgström och Tomas Kåberger bilden av Japan som ett ”grönt föredöme”. Beslutet att stänga alla kärnkraftsverk har gått så bra att ”inga av de värsta farhågorna besannats”, utan det visade sig att kärnkraften ”aldrig hade behövts”. De hittar så många positiva siffror att det verkar vara frid och fröjd med klimatmålen.

Det behövs en kritisk granskning av den bilden, för det är en hel del som skurits bort för att den ska gå ihop. Båda artiklarna undviker systematiskt alla övergripande data, och använder istället siffror som är suggestiva snarare än klargörande. Kåberger hittar till exempel en månad då Japan förbrukning av olja ”halverats”, oklart jämfört med vad och vad det betyder för den övergripande trenden.

Borgströms artikel innehåller dessutom en rad siffror som verkar direkt felaktiga. Det låter till exempel storslaget att Japan installerade solpaneler ”motsvarande fem till sju kärnkraftverk” under 2012, men av statistiken att döma verkar det vara ett rent luftslott.

Kort bakgrund

Japan är en av de största utsläpparna i världen, med utsläpp per person som ligger en bra bit över EU:s nivå. En av de få faktorer där de legat i linje med IPCC var att de fick 25 procent av sin elektricitet från kärnkraft. De planerade att höja den nivån till 50 procent till 2030, samtidigt som de byggde ut andra utsläppssnåla energislag till ytterligare 20 procent. Därför kunde de försvara ett ambitiöst klimatlöfte, där de lovade att sänka sina utsläpp med 25 procent (1990-2020).

Olyckan i Fukushima 2011 ställde de prioriteringarna på huvudet. Den skepsis som alltid funnits mot myndigheter i Japan – av goda skäl – blommade ut i en rädsla för kärnkraft som helt saknade proportioner. Det spelade snart ingen roll vad regeringen eller ens WHO sade. Hela kärnkraftssektorn har i princip varit stängd sedan olyckan.

IEA:s öppna statistik (som sträcker sig till 2012) visar att omkring 70 procent av bortfallet i elektricitet ersattes med fossilkraft. Resten hanterades i princip helt med lägre elförbrukning. Ny vind- och solkraft täckte upp 1-2 procent av bortfallet.

Det är de storleksordningar som Borgström och Kåberger blåser upp till en ”explosionsartad” satsning på solenergin. Det är inte en lögn – Japan verkar till exempel ha fördubblat den totala kapaciteten i sina solpaneler under 2013 – men det är i praktiken en slags greenwashing. År 2012 fick Japan mindre än 1 procent av sin elektricitet från solkraft.

Japans totala klimatutsläpp per person ökade med 8 procent på bara två år. Hela deras tidigare plan på att i stor skala ersätta fossila bränslen med ny kärnkraft gick i stöpet. Istället brände de 27 procent mer fossila bränslen i elproduktionen 2012, jämfört med 2010.

Konsekvensen blev att Japan skrotade sitt klimatlöfte till förmån för ett mål om att inte låta utsläppen öka med mer än 3 procent. Det kommer vara ett av de värsta problemen att hantera under klimattoppmötet i Paris 2015: Hur ska världen kunna övertyga de tveksamma när ett land som Japan dumpar sina löften?

Sänktes utsläppen av stoppet?

Mot den bakgrunden framstår Borgströms artikel som en cynisk lek med ord. ”Förra året sjönk Japans beroende av fossila bränslen med 10 procent”, skriver han. ”Det som krävdes var en förödande kärnkraftsolycka” för att sätta igång ”en omställning som sedan dess gått i raketfart”.

Berättelsen är uppenbar: stängd kärnkraft gav oss sänkta utsläpp! Det är en i grunden falsk berättelse. IEA har inte öppna siffror för 2013 än, men av BP:s World Energy Review att döma är den verkliga siffran en minskning med 1 procent jämfört med 2012. Alltså efter den stora ökningen.

Är Japan ett ”grönt föredöme”, handlar det inte om klimatet. Resultatet av att stänga hela kärnkraftssektorn blev precis det som många varnade för: kraschade klimatmål. Både Borgström och Kåberger sopar det under mattan.

Så fungerar den ekokammare som gör att många i vänstern och miljörörelsen fortfarande står oförstående inför IPCC:s linje. Tillsammans med James Hansen och en stor majoritet av klimatforskarna förespråkar de en radikal utbyggnad av alla utsläppssnåla energislag, såväl sol- som vind- och kärnkraft.

Kärnkraften farligare än klimatet?

Samtidigt går det förstås att tänka sig att Japans beslut ändå är riktigt. Visade Fukushima att kärnkraften är farligare än klimatförändringarna?

En nyckel till den frågan – som helt saknas i artiklarna – är WHO:s slutsatser av Fukushima. De uppskattar att strålningen från Fukushima-olyckan är så liten i jämförelse med den vanliga bakgrundsstrålningen att vi aldrig kommer kunna se någon ökad dödlighet i cancer. Effekterna på ekosystemen verkar också vara helt marginella.

WHO uppskattar å andra sidan att 150 000 människor dör varje år på grund av de försiktiga klimatförändringar vi sett hittills. De hotar redan en lång rad ekosystem över hela planeten. Då har de ändå knappt börjat.

Bara luftföroreningarna av att elda fossila bränslen är en tung hälsofaktor. James Hansen har gjort en slående jämförelse: hade världen valt att bygga fossila kraftverk istället för kärnkraften, hade lågt räknat ytterligare 1,8 miljoner människor dött av luftföroreningar. Tillämpar vi de siffrorna på Japans beslut att stänga kärnkraften får vi en storleksordning på 500-1000 dödsfall varje år, som orsakas av att olja och fossilgas ersätter kärnkraft.

Det är på många sätt en begriplig psykologisk reaktion att Japan prioriterar stängd kärnkraft före klimatfrågan. Samtidigt är det en djup tragedi, för Japan och för världen. Vi som sätter oss in i frågorna har ett ansvar för att visa på proportionerna. Det gäller särskilt på områden som kärnkraft, vacciner eller brottslighet, där vi vet att det finns starka psykologiska mekanismer som styr oss på ett högst riskabelt sätt.

Lyssna på IPCC!

En hel del av det Borgström och Kåberger tar upp är viktiga positiva förändringar. Det är bra att Japan tar sig i kragen och börjar spara energi. Det är hoppingivande att solpanelerna börjar göra avtryck i statistiken, även om det är små siffror hittills. Allt det och mycket mer därtill hade behövts för att fasa ut det fossila i Japan.

Däremot visar artiklarna att kärnkraftsmotståndet lätt gör att klimatramarna upplöses i tomma intet. För att få Japan till ett ”grönt föredöme” tvingas båda de här artiklarna undvika de meningsfulla, övergripande siffrorna. De tar vare sig upp de ökade utsläppen eller brottet med det gamla klimatlöftet.

Vi som brinner för klimatfrågan behöver inse att IPCC talar också till oss. De säger att världen behöver bygga både sol-, vind- och kärnkraft, och de gör det med goda skäl. Vi behöver alla verktyg. Det är något helt annat än 1980 års linje: att vi kan bränna fossilt ett tag till, bara vi stänger kärnkraften.