Ekoeko 9: Se upp med de stora orden

I förra inlägget försökte jag beskriva en problematisk rollfördelning i Vänsterpartiet, där vi klimat- och miljöengagerade får hantera de frågorna i snäv mening, så länge det inte behöver spela så stor roll för resten av partiet.

En annan konsekvens av den rollfördelningen har varit att det varit fritt fram att använda stora ord och höga målsättningar, så länge de konkreta förslagen inte är för radikala. Det syns också i slutrapporten. Framförallt del 1 och 2 innehåller skrivningar som det inte finns täckning för i de konkreta förslag i del 3.

  • Rapporten skriver om hur vi först borde fastställa ekonomins ”optimala storlek”, och sedan fördela samhällets resurser. Däremot följs det aldrig upp med några konkreta mekanismer, eller ens ett svar på vilken sorts enhet den storleken ska mätas i. Vi håller fram en ny, stor princip, som vi sedan inte kan svara på hur den ska tillämpas.
  • Ett av kapitlen i analysen slår fast att kapitalet är oförmöget att lösa miljöproblem utan att skapa nya ”metaboliska revor”. Tanken är att ett socialistiskt samhälle skulle kunna lösa frågorna elegantare, mer fullständigt. Det ligger säkert en del i det, men matchas inte av konkreta, eleganta svar på hur vi skulle ha gjort istället i del 3. Tvärtom förespråkar vi själva också klumpiga lösningar som CCS, för att det behövs. Miljöproblemen är inte bara är ett resultat av att kapitalet vägrar bryr sig, utan ett socialistiskt samhälle skulle också få kämpa med att utveckla hållbara jordbruk.
  • Hittills har Vänsterpartiets energipolitik framförallt handlat om att ersätta kärnkraften (60 TWh). Slutrapporten sätter upp målet att Sverige också ska fasa ut allt det fossila (180 TWh) till år 2040. Det ställer en lång rad nya frågor om hur det ska fungera konkret, där de gamla svaren inte längre räcker. Slutrapporten saknar helt svar på det, trots att det är uppenbart att siffrorna inte går ihop.

Det är tre typexempel: vi har vant oss vi att vara radikala i fluffet istället för i förslagen. Kanske är det symptomatiskt för klimatfrågan: så mycket som behöver göras, så enkelt att känna att det är politiskt omöjligt.

Vi behöver bli större än så. Vi behöver hitta ett läge däremellan, där ord och förslag går ihop i en radikalitet vi kan stå för fullt ut. Politiken är tom om den håller fram mål och principer som inte är på riktigt.

Kanske är det till och med tvärtom vi vill ha det: att vi tar fram förslag som är radikala i sak, samtidigt som de går att prata om som sunt förnuft. Vinster i välfärden är ett bra exempel på det.

Radikalism i ord istället för i sak?

Radikalismen i ord riskerar att täcka över bristen på radikalitet i sak. Den ger en känsla av att vi ”egentligen” är på banan och har alla lösningarna, utan att det stämmer. Det syns i form av en återkommande överskattning i Vänsterpartiet av hur skarp vår miljöpolitik har varit, som står i tydlig kontrast till de försiktiga förslag vi haft.

Radikalismen i fluff är kanske tänkt att vara bättre än ingenting, men står i praktiken snarast i vägen för den självprövning vi behöver. Hade vi haft en klar bild av hur långt vi har kvar, hade det varit lättare att förändra politiken i sak.

Ett liknande problem syns ofta i drömmen om det alternativa samhället – det resurssnåla lokalsamhället där vi inte förbrukar mer än vi absolut måste. Den sortens visioner kan vara bra om det driver fram konkreta förslag, men det blir lätt tvärtom. Istället får vi en dynamik där folk känner sig hemma med att de är för en radikal omställning, tills det är dags att lägga konkreta förslag. Då blir det tydligt att alla vet att det är svårt som attan att hitta ett bredare väljarstöd för radikala svångremmar, så fort det kommer utanför ritningsrummet.

Resultatet blir att vi vaggar oss själva till ro med att vi rent hypotetiskt skulle vara för ett helt alternativt samhälle. På det sättet slipper vi ta tag i den den krassa strategidiskussion som behövs om hur omställningen faktiskt skulle kunna se ut. Genom att tänka i visioner istället för konkreta förslag, slipper vi också syna våra egna antaganden – räcker de där visionerna ens om de skulle genomföras?

Jämför vi visionerna i slutrapportens första del med de konkreta förslagen i den tredje delen, syns det hur mycket svårare det är att faktiskt förändra samhället än att slänga fram lösa visioner.

Det ska samtidigt sägas att det finns en hel del bra resonemang kring hur vi kan vara klokt radikala i slutrapporten. För det mesta tycker jag att del 3 hittar en bra balans av det pragmatiska och det radikala. Problemet är att vi lätt låtsas för oss själva att vi har mycket mer radikala förslag än vi faktiskt lägger fram.

Som i hela den här serien, vill jag ta upp de kvarvarande knepigheterna i en rapport som på det stora hela är full av steg framåt. Att jag är lite hård mot slutrapporten här beror på att de stora orden utan uppbackning är en gammal dålig vana, som vi behöver identifiera som ett problem för att kunna ta oss ur. Det tror jag vi kommer bli bättre på framöver.

Del 10 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 8: Bryt rollfördelningen

Så länge jag har varit med i partiet har diskussionen om ”miljöfrågan” hängt upp sig på samma mekanism. Engagemanget för frågorna har framförallt funnits i en miljöfalang, som legat på för att få Vänsterpartiet att profilera sig mer i de frågorna. Det trycket har haft växlande framgångar, men alltid möts av skepsis i stora delar av partiet.

Utfallet har följt ett tydligt mönster. Lite hårddraget går det att säga att vi engagerade fått fritt spelrum i miljöfrågorna, villkorat med att det inte ställer till bekymmer för resten av partiet.

Det är usel rollfördelning som vi behöver bryta. Hela partiet behöver vara sätta ner foten i klimat- och miljöfrågorna, så att hela partiet sedan kan driva dem. Förhoppningsvis blir processen kring ekoeko-rapporten, och det punktprogram som ska antas på kongressen i maj 2016, precis det.

En konsekvens av den rollfördelningen har varit en ständig diskussion om hur mycket vi ska betona miljöpolitik, ”hur gröna vi ska vara”, istället för vilken politik vi ska ha.

Vi miljöentusiaster har hållit enad front för att få tryck, trots att vi drar åt ganska olika håll. Det har aldrig fungerat särskilt bra. Andra i partiet har upplevt att det finns för mycket idealism, subkultur eller högtflygande radikalism i miljöfalangen. Därför har de tänkt att det är bättre att hålla dem kort än att riskera att det där blir hela Vänsterpartiets framtoning.

Det är ett skäl till att vi behöver lägga den gamla skiljelinjen bakom oss, och fråga oss vilka vi vill att Vänsterpartiet ska vara i klimat- och miljöfrågorna. Överlag tycker jag vi löser ut det ganska bra i del 1 i slutrapporten, och jag har försökt visa några tämkbara sätt att utveckla det i den här bloggserien.

Vi behöver diskutera sakfrågorna

Ett annat skäl är att det står helt avgörande saker på spel i sak. Det räcker inte att vilja väl i klimat- och miiljöfrågorna – det måste bli bra i sak också. Att vi trampade så djupt i klaveret i frågorna om bioteknik, och därför varit med och försvårat utvecklingen av de nya växter världen behöver för sin omställning, hängde ihop med att vi saknade en kritisk diskussion om vilken linje vi hade egentligen.

Samma sak i energifrågorna. Att vi i årtionden prioriterade stängd kärnkraft först, istället för klimatförändringarna, gjorde att vi satte tryck i fel riktning. Det tydligaste exemplet är att vi länge förespråkade fossilgas som ett sätt att ersätta kärnkraften.

Klimatfrågan slog igenom stort kring 1990, men det är först nu 2015 som vi börjar se över vad som händer om vi istället prioriterar att fasa ut det fossila. Det är en konsekvens av att vi diskuterade ”hur grönt” Vänsterpartiet ska vara, istället för vad det ska betyda i sak.

Diskussionen ”för eller emot” miljöfrågor bygger på att det redan finns en given uppsättning kloka strategier som det bara är att lyfta högre. Så är det tyvärr inte.

Huvudorsaken till att frågorna inte prioriterats mer av Vänsterpartiet, är att vi som hållit på med dem inte har utvecklat förslag som är starka nog. Många gånger har ”mer miljöpolitik” i Vänsterpartiet betytt ”mer av de förslag miljörörelsen brukar driva”.

Kan vi ta fram analyser, förslag, språk och strategier som är större än det – som är gjorda för vänstern – kommer vi ha helt andra möjligheter att samla partiet i klimat- och miljöfrågor. Slutrapporten tar flera sådana steg framåt. Vi behöver fortsätta i den riktningen: dra fram sakfråga efter sakfråga och resonera kring hur vi får fram bra, konkreta förslag utifrån grundprinciperna.

Del 9 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 7: Välj gemensamma förslag klokt

Vi vann inte EMU-folkomröstningen genom att varje grupp satt och föreslog sitt eget alternativa penningsystem. Det fanns en given uppgift: att gå och rösta nej. I klimatfrågan behöver vi konstruera den gemensamma uppgiften själva.

De gånger trycket i klimatfrågorna är starkt, ska det vara tydligt hur de politiska partierna ska växla in det till konkret omställning. Därför behöver vi ett par förslag som

  • är konkreta och praktiskt genomförbara
  • har stora, direkta effekter på utsläppen
  • går att argumentera för från vitt skilda perspektiv

Varje del i rörelsen kan förstås ha sina egna hjärteförslag också. Det kommer behövas. Det kan vara förslag som inte alls matchar kraven ovan, men däremot illustrerar en linje. Ett exempel är att vi i vänstern behöver lyfta fram höjda skatter för de rika med klimatargument.

Skulle varje avsändare däremot bara ha en helt egen uppsättning förslag, och de inte är kompatibla med varandra, står vi svaga tillsammans. Vi behöver se till att nånting händer varje gång vi får momentum, och att de förändringarna betyder mycket för utsläppen. Därför behöver vi tänka längre än till vilka förslag som känns bäst att prata om i våra närmaste målgrupper.

Ett konkret exempel är införandet av en klimatbudget a la Storbritannien. Det var ett bra sånt krav, som var både radikalt och möjligt att driva från olika perspektiv. Det håller på att genomföras i Sverige just nu. Det har i och för sig inte ”stora, direkta effekter på utsläppen” i sig – men det finns en god chans att det tvingar alla riksdagspartier att höja ribban och bli mycket mer konkreta i klimatpolitiken.

Sveriges Riksdag

Miljömålsberedningen håller på att ta fram ett förslag till ett klimatpolitiskt ramverk, som förhoppningsvis leder till beslut i riksdagen om ett år eller två (foto: Johannes Jansson)

Här är fyra idéer till gemensamma förslag:

1. Bygg ut den fossilfria energin

Omställningen står och faller med energifrågorna. Det fattas mycket stora mängder fossilfri energi för att få ihop ekvationen, också i ett land som Sverige. Huvudproblemet är inte att hitta ställen där det går att fasa ut det fossila, utan att ta fram den nya energi som ska ersätta den gamla.

Går det att knyta ihop partierna i det övergripande målet, kan de sedan vara produktivt oense om hur mycket vi ska satsa på respektive energislag. Miljöpartiet kan dra åt sol- och vindkraft, Socialdemokraterna kan dra åt bioenergi och ny vattenkraft, Moderaterna kan dra åt ny kärnkraft. Förutsättningen för att det ska fungera är att alla accepterar att Sveriges framtida energimix kommer innehålla hela det paketet.

2. Elektrifiera transporterna

Ska vi ha en chans att närma oss nollutsläpp, ser det ut som att vägtrafiken i huvudsak behöver gå på elektricitet. Bioenergin kommer behövas till annat. Det betyder stora satsningar på både batteridrivna elbilar och en elektrifiering av själva vägnätet. Totalt handlar det om säg 15-20 TWh elektricitet.

Högern kan prata om det som framtiden för bilismen, vi kan prata om det som slutet för förbränningsmotorn. Högern kan säga att det är ett förslag för ett individualistiskt samhälle, vi kan säga att det är en av de stora gemensamma infrastrukturinvesteringar vi behöver.

Dragkampen om hur mycket bil och lastbil som ska köras i Sverige kommer fortsätta. Oberoende av det kommer vi behöva en radikal elektrifiering av transporterna.

3. Elektrifiera industrin

En av orsakerna till att Sveriges fossilberoende sjönk drastiskt på 1980-talet var att stora delar av industrin gick över från olja till el. Det finns fortfarande en del att göra där.

Fossil energi i Sverige 2

Sverige gick från 300 TWh till 200 TWh fossilberoende på 1980-talet.

Omkring 20 TWh av Sveriges fossilberoende är idag vanlig energianvändning i industrin, som i stort borde kunna elektrifieras. På lång sikt borde vi också försöka elektrifiera stålproduktionen, som idag förbrukar 12 TWh koks.

Framförallt förbrukar industrin 55 TWh bioenergi, i första hand i massa- och pappersindustrin. Ska vi komma ner i nära noll-utsläpp, behöver vi allt eftersom ersätta mycket av det med elektricitet för att frigöra bioenergin till annat. Till exempel behövs det för att göra bioplaster, driva fartyg och blandas i flygbränsle. Ju mer radikal omställning vi vill se, desto mer är bioenergi en bristvara.

Därför skulle det behövas en bred politisk överenskommelse som går ut på att Sverige ska vara ett land med en stark exportindustri byggd på elektricitet, inte fossila bränslen.

Vi skulle kunna prata om det som att säkra industriarbeten och att Sverige ska vara ett land som exporterar hållbara produkter världen behöver. Högern kan prata om det som att ge företagen goda och långsiktigt stabila förutsättningar att växa.

4. Konsekventa klimatskatter

”Förorenaren betalar” är en princip som vunnit bred legitimitet. Alla accepterar tanken att CO2-skatter behövs. Hos högern är det en berättelse om hur bra marknader kan fungera. Hos oss är det en berättelse om hur avgörande politiken är.

Vi behöver medvetet frigöra klimatskatterna från kulturkopplingarna, och göra det till en fråga av samma sort som alkoholskatten. Det var högerns paradfråga i massor av år att folk förstås skulle få supa fritt från sosseregleringar, tills Anders Borg en dag sade att folk ska arbeta och inte supa och röka. Då visade det sig plötsligt enkelt för Moderaterna att samla sig kring den linjen.

Konsekventa klimatskatter är en franing som gör det enkelt: Det finns utsläpp, de matchar vi mot skatter vi så gott det går, slut på diskussionen. Det är förstås ingen trollformel, men det är ett sätt att minimera motståndet.

– – –

Det där är några idéer. Det kan mycket väl finnas andra som är bättre.

Allt vi säger ska förstås inte passa för breda överenskommelser. Det kommer vara viktigt att vänstern också pratar om sånt som gratis kollektivtrafik och förkortad arbetstid. Förhoppningsvis kommer det från och till uppstå politiska situationer där den sortens radikalare krav kan drivas igenom.

Däremot räcker inte det. Klimatrörelsen behöver alltid ha en uppsättning väl genomtänkta, politiskt breda huvudförslag som går att hålla fram den dag det finns tryck på nya åtgärder.

Del 8 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 6: Släpp svångremsentusiasmen

 

Många misstänker att den gröna rörelsen mest haussar klimatfrågan för att det är ett tillfälle att försöka påtvinga samhället sina värderingar och sin livsstil. De är tyvärr inte helt ute och cyklar.

Det är en återkommande käpphäst i den gröna rörelsen att en teknisk omställning inte skulle vara en lösning ”på riktigt” – det enda som verkligen duger är förändringar till en asketisk livsstil.

Den linjen kommer inte ur studier av forskningen. Jag tror att den kommer ur att se två saker:

  • att en del människor driver stora utsläpp, ofta utan att ens få särskilt mycket bättre liv av det
  • att en del företag pratar tekniska omställningar på låtsas, för att undvika den radikala klimatkritik som behövs.

Båda de sakerna är helt riktiga, och det är begripligt att det leder till att vilja lyfta fram svångremmar systematiskt. Däremot är det inte ett bra svar.

Ett problem är att svångremmar riskerar att dra uppmärksamhet från de mest radikala förändringarna. Asketism må vara radikalt moraliskt, men så snart du börjar räkna krasst på utsläppen syns det att tekniska lösningar kan spela mycket större roll. Asketism kan kanske halvera utsläppen, men aldrig få ner dem nära noll.

Det betyder inte att svångremmar är poänglösa. Vi har långt kvar till tekniska lösningar på många områden. Ju mer vi kan sänka trycket där utsläppen är som högst, desto bättre för både klimat och miljö.

Däremot finns det ett annat, högst reellt problem: svångremmar är politiskt begränsat som verktyg. Den forskning kring klimatpsykologi som vuxit fram på senare år talar för att det där stora värderingsskiftet – från status och materialism till grön idealism – aldrig kommer hända. Vi kommer behöva möta människor där de är. Den omställning som är möjlig, är den som kan genomföras med ungefär de värderingar som redan finns.

Det är inte en orimlig linje att dra slutsatsen att vi inte ska använda miljöskatter särskilt mycket, som jag tolkar en del av reservationerna till slutrapporterna. Svårigheten med det är att svara på hur vi ska göra istället. Vi kommer behöva alla verktyg för att ha en rimlig chans att nå några radikala mål.

Själv tror jag att slutrapporten hamnar principiellt rätt: att säga att miljöskatter behövs, men också betona begränsningarna i det. Däremot tror jag att vi hade kunnat utforma dem bättre, för att få fram politiskt starkare förslag.

Här är fem förslag på hur vi kan hålla asketismen på armlängds avstånd:

  1. Betona att det handlar om en omställning. Det är ett praktiskt problem. Den har en början och ett slut. Under en begränsad period behöver vi hålla tillbaka på förbrukningen av en del saker.
  2. Skilj ut ett par saker, istället för att prata om allt. Sikta till exempel på nötkött och flyg – två ställen där vi helt saknar tekniska lösningar just nu. Välj medvetet och gör det smalt.
  3. Knyt det till klimatet. Prata inte om hälsa, djurrätt eller hur gott det är med vego. Det är inte bonusargument, utan goda skäl att tro att du drivs av andra värderingar än målgruppen.
  4. Idealisera aldrig svångremmen. Säg inte att samhället kommer kännas bättre för att alla tvingas resa 10 minuter extra varje morgon. Att acceptera lite besk medicin är en sak, att låtsas att det är gott är en annan.
  5. Jobba på det tekniska. Den som står för höjd bensinskatt, behöver samtidigt vara i frontlinjen för att utveckla elbilar.

Det är fortfarande helt OK att föredra en dos asketism i sitt liv. Däremot behöver vi medvetet se till att skilja på det och klimatrörelsen. Klimatrörelsen ska vara för alla.

Del 7 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 5: Fast mark i forskningen

jordbruk

Vänstern behöver en politik som står med båda fötterna i forskningen – i jordbruksfrågorna precis som överallt annars. (Foto: Ed Gregory)

Ett annat av de problem vi behöver ta tag i är miljörörelsen inte alltid kollar en bra story mot forskningen. Vi har själva hamnat fel här och där. Ett par exempel:

Bioteknik: I frågorna om bioteknik har vi hamnat på fel sida om ett starkt konsensus i forskningen. Trots att de nya växterna betyder mycket för klimatet och miljön, ställde vi oss principiellt negativa till dem på ett sätt som helt saknar stöd i forskningen. Vi borde tvärtom skilja på biotekniken och dess storföretag, precis som vi skiljer på programmering och Microsoft.

Ekojordbruk: Ekologiskt jordbruk är en viktig experimentverkstad, men vänstern borde också ha en kritisk udd här. Ekoregelverket är i första hand konstruerat som ett sätt att marknadsföra ”naturlighet”. Därför är det långt ifrån samma sak som hållbart jordbruk. Från ett miljöperspektiv finns det inte bara fördelar utan också stora nackdelar med ekojordbruket.

Rädsla för maten: Vi är ibland med och sprider rädslan för hälsoproblem av bekämpningsmedel i maten, utan stöd i forskningen. Det är djupt etiskt tvivelaktigt, eftersom det bland annat pressar fattiga småbarnsföräldrar att oroa sig för fel saker. Världen är full av högst verkliga och mätbara problem med farliga ämnen – hos frisörer, på plantager, i fabriker – vi kan prata om istället.

Det finns ingen anledning för Vänsterpartiet att ge sig in den sortens spekulationer. Det drar uppmärksamhet från de problem som vi vet att det finns ett tydligt forskningsstöd för. Förr eller senare kommer det också straffa sig politiskt.

Att ta tag i det skulle både ge bättre politik i sak och på sikt bygga ett starkare förtroende för att vi har på fötterna.

Del 6 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 4: Skala bort kulturkriget

Ett sätt att tala till fler är att försöka skala bort en del av kulturen kring det gröna. Det behöver inte vara så helylle, naturnära och äkta. Vi har redan talat med dem som dras till det.

Det gröna projektet är fullt av små kulturella markeringar i allt från kläder till ordval, som knyter an till en del människor och stöter bort andra. Vi behöver vara uppmärksamma på det, och undvika att upprepa de signalerna.

Så här skulle en sådan linje kunna låta:

Vänsterpartiets uppgift är inte att förändra dig. Det vi vill förändra är samhället. Vi säger inte att du skulle ha det bättre utan bil, utan att det finns skarpa gränser för hur mycket bil vi kan köra givet dagens teknik. Vi är inte intresserade av ändra din syn på mat, utan av hur vi kan sänka utsläppen tillsammans.

Vänsterpartiet behöver vara ett parti där du kan känna dig hemma oberoende av hur du äter, klär dig eller tar dig till jobbet. Därför kommer det vara viktigt att formulera en omställning som skalar bort mycket av de kulturella dragen från den gröna retoriken.

Med en sådan utgångspunkt skulle kanske gå att hitta strategier också för knepiga frågor.

”Konsekventa klimatskatter” som exempel

Ta till exempel problemet med utsläppen från framförallt nötkött. Där behöver vi hitta förslag som förändrar så mycket som möjligt, genom att minimera kulturkonflikterna.

Poängen kan vara att minska på nötköttet av precis samma skäl som vem som helst undviker att ta för många plastpåsar: för att det är bra för miljön. Då skulle vi medvetet undvika att prata om ”vegetarisk kost” eller ”köttfria måndagar”. Det är inte kyckling eller köttsoppa som står för de stora utsläppen.

Mycket av den miljöpolitiska debatten i Vänsterpartiet tar formen av sakpolitik (”behöver vi minska på köttet?”) men handlar egentligen om vilka vi vill vara (”vill vara ett vegetarianparti?”). Vi behöver skilja på de två planen.

Ett av de förslag vi har i slutrapporten är en klimatskatt på livsmedel. Vill vi bredda stödet för det, borde vi driva den på ett sätt som håller alla små vegomarkörer på armlängds avstånd. Här är två förslag på justeringar för att göra det:

  • Sikta på nötköttet, inget annat. Det gör det tydligt att det räcker långt att gå över till fläsk eller kyckling. Det undviker en diskussion om mjölk och barn. Det skulle också göra skatten mycket enklare att administrera.
  • Prata om konsekventa klimatskatter. Principen är att förorenaren betalar – det alla redan säger sig vara överens om. Det märkliga i debatten är att vi gör ett skatteundantag för just nötköttet.

Istället för att ställa upp diskussionen som ”vi som gillar vegetariskt mot köttätarna”, borde vi sikta upp skiljelinjen ”vi som vill ha konsekventa klimatskatter mot de som tjänar pengar på fortsatta utsläpp”. Då kan vi diskutera nötköttet som en av alla utsläppskällor, vare sig mer eller mindre.

Det är ett konkret exempel på hur vi kan försöka att så gott det går trassla ut en fråga från kulturkonflikterna.

(Det går absolut att argumentera för att ett förslag på en skatt kommer aktivera för mycket kulturkonflikter oavsett vad. Själv tror jag inte det, men det är ett helt rimligt argument. Poängen i den här texten är att ge ett exempel på hur vi kan försöka rikta oss till nya grupper.)

Vegetarian

Googles bild av vad en vegetarian är. Det visar sig finnas en klar överrepresentation av kvinnor i vitt som skrattar ensamma med en sallad. Om det här är vad vi förväntas bli, kommer en och annan slå bakut.

Distans till oss själva

Ska vi kunna forma en politik som talar till fler, behöver vi klimatnördar rycka oss själva i kragen. Ett av problemen är att miljöpolitiken formas av och för de sista vi behöver tala med: oss.

Tröskeln handlar om att vi alla hela tiden försöker forma vår omgivning för att själva kunna känna oss mer hemma i den. Vi vill alla intuitivt se ett Vänsterparti som passar som hand i handske för just oss och våra närmaste.

Därför behöver vi försöka lyfta oss ur vårt sammanhang. Det är lättare sagt än gjort.

Vi behöver fråga oss varför vi fastnat för just de här och de här förslagen. Är det för att vi räknat fram att det är de förslag som ger störst utväxling i utsläpp? Att det talar till nya grupper?

Eller är det för att det fungerar som självbekräftelse för våra värderingar? Att vi hoppas att fler ska bli som oss?

Bollen ligger hos oss som vill ha en skarpare klimatprofil. Vi behöver använda den kritik vi får konstruktivt, som en chans att tvingas formulera sig för nya målgrupper.

Vänsterpartiet behöver en klimat- och miljöpolitik som ligger i hela partiets knä. Alla behöver känna sig hemma i den. Först då går den att driva fullt ut.

Distans och rollfördelning

Riskerar en kritisk diskussion om det här att det leda till en allmän backlash i miljöfrågorna? Själv tror jag inte det. Kan vi sätta ner foten och bestämma oss för hur distansen till den gröna kulturen ser ut, kan vi få en del av skepsisen mot klimatfrågor ur vägen också inom vänstern.

Med en tydlig distans till den gröna kulturen, kan vi lämna dem att göra sin grej. Det är ofta bra saker. En jämförelse är hur vänstern förstår att uppskatta att den nya påven tar ett par goda steg åt rätt håll, just för att det från början finns en självklar distans mellan vänstern och katolska kyrkan.

Distans till Miljöpartiet betyder att vi får en mer distinkt rollfördelning, där vi inte är lika mycket ute och tassar på varandras roller. Mindre konkurrens om samma väljargrupper, bättre samordning av skilda roller. Det är den sortens tänk som behövs för att få till en bred klimatrörelse.

Del 5 >>

Alla inlägg i serien >>

Ekoeko 3: Tala till fler!

Ska klimatomställningen bli verklighet, behöver den bygga upp en brokig allians som kan tala till folk från alla olika håll i samhället.

Hittills har debatten haft två sidor: en grön sida som vill sätta naturen först och en påstått realistisk sida som vill undvika överdrifter. Det är en stabil konfliktlinje där folk redan positionerat sig. Ska omställningen hända på riktigt, behöver spelplanen förändras.

Miljövän

Google-sökning efter foton på ”environmentalists”. Alla kommer inte känna sig hemmastadda i det här. Vi behöver fundera på orsakerna.

Fler avsändare

Det är många som av olika skäl inte känner sig hemma i den gröna retoriken. Det betyder inte att de är omöjliga i klimatfrågan. De finns också hos oss. Det är där vår historiska klimatuppgift ligger!

Det ska finnas ett bra sätt för varje person att bli driven klimatförespråkare utifrån sina värderingar.

Just EMU-folkomröstningen är en bra inspirationskälla. Nej-sidan innehöll nyliberaler som pratade frihet, nationalekonomer som pratade valutaområden och vänsterungdomar som pratade Wallenberg. Flera avsändare är en stark strategi.

(Ja-sidan hade för övrigt Johan Ehrenberg-idealisterna i Vänster för EMU. Trots att de var små och hade svaga argument kunde de tyvärr förvirra en hel del människor.)

Hur skulle det se ut i klimatfrågorna? För att dra tanken till sin spets, tänk dig organisationerna Bilister för elektrifiering, Matbloggare mot nötkött och Industriarbetare för fossilfrihet.

Det finns gott om folk med hjärtat till vänster som skulle komma till sin rätta i de tre organisationerna. Det skulle öppna nya diskussioner i samhället, där klimatmedvetenheten skulle kunna rycka fram.

Vänsterpartiet ska kanske inte vara fullt så spetsiga. Poängen är att vi behöver vara med och hitta nya vinklar och sätt att prata, som öppnar för nya grupper.

Vi kan inte tala till alla, men vi kan tala till de som står oss nära. Det finns många fler där som skulle kunna börja brinna för klimatfrågorna, med rätt sätt att tala om det.

Tillsammans med andra kan vi bygga en klimatrörelse med en större bredd av avsändare, och en större bredd av budskap. Folk med vitt skilda syn på livet och samhället behöver kunna driva på i samma övergripande riktning. Den sortens logik kan förändra spelplanen.

I det arbetet är Miljöpartiets styrka också deras svaghet. De är ett parti av och för de redan övertygade. Just därför har de svårt att hitta det språk och de förslag som krävs för att bygga en mycket bredare uppslutning.

Diskutera det som skaver

Vi behöver se över av vilka delar i den gröna retoriken som skaver och triggar försvarsreflexer. Kan vi identifiera de punkterna, kan vi försöka ta fram språk och förslag som styr förbi dem.

Slutrapporten tar upp två sådana linjer: att det inte är ditt fel och att ta vardagsproblemen på allvar. Här är tre andra att fundera på:

  • Skala bort kulturkriget
  • Ta fast mark i forskningen
  • Undvik svångremsentusiasmen

Det är temat för de tre närmaste delarna i den här serien.

Del 4 >>

Alla inlägg i serien >>