Hur ser en fossilfri energiekvation ut?

Energifrågorna är nyckeln till en radikal politik för klimatet. Det var en slutsats jag drog under arbetet med ekoeko-gruppen, som kom ur en massa nörderi kring var utsläppen sker och hur vi kan få bort dem.

För mig betydde det mycket att få en helhetsbild av hur Sveriges fossilberoende egentligen ser ut. Det var förvånansvärt omständligt att hitta de siffrorna och försöka bena ut vad de egentligen sade. Samtidigt gav de en helt ny förståelse av vad som var stort och litet i omställningen.

Därför har jag hela tiden funderat på hur det skulle gå att göra det enkelt för folk som är intresserade att själva skaffa sig den där helhetsbilden. Eftersom jag gillar Excel och jobbat mycket med siffrorna där, försökte jag ta steget där.

Gör din egen omställning! Det är tanken. Användaren får konkreta frågor på hur vi ska hantera olika delar av fossilberoendet, där svaren allt eftersom samlas och kommer tillbaka som respons. Det finns gott om saker kvar att göra, både med uppställningen och sakfrågorna, men filen är färdig nog att testas av fler.

• Ladda hem Fossilfrihet i Sverige (excel-fil) och försök få ihop ekvationen själv!
• Ladda hem en enklare tabell (pdf) utifrån samma sorts resonemang.

Uppdaterad 25 april 2017: Ny fil med mycket snyggare resultat

Uppdaterad 19 nov 2017: Lade till en enklare tabell (som pdf).

Uppdaterad 31 december 2017: Ny fil med nyare siffror från Energimyndgheten

– – –
Läs gärna fler texter här på bloggen.

 

 

 

Kina går framåt, Tyskland kraschar

Debatten i Flamman fortsatte – här ett andra inlägg från min sida som publicerades den 20 februari. Det är ett svar på Lutz Pagels debattartikel ”Rivstart för grön energi”. Han skrev i sin tur en slutreplik, där han beklagade Tysklands satsningar på kolkraft.

Kolkraftverket i Moorburg, Tyskland, som stod färdigt 2015. Foto: C. Völker. CC-BY-SA-4.0.

Sol- och vindkraften gör stora och viktiga framsteg – i det är vi helt överens. Det som var huvudpoängen i min debattartikel var att vi behöver se dem i sitt sammanhang. De står idag för omkring 1 procent av världens energi och det som händer är i jämförelse med det.

Som Lutz Pagel skriver är det lite av en sensation att Kina ser ut att sluta bygga ny kolkraft. De gör det genom att följa den linje IPCC är inne på: att istället bygga stora mängder sol- vind- och kärnkraft tillsammans. Förhoppningsvis kan deras framsteg få fler länder att göra samma sak.

Tyskland, däremot, har kraschat sin omställning. De byggde fler kolkraftverk de senaste 10 åren än hela resten av EU tillsammans. Deras elproduktion är tio gånger smutsigare än grannlandet Frankrike.

Den sot och rök som fortsätter bolma från Tysklands skorstenar är en direkt konsekvens av att de stänger kärnkraft. År 2000 var de i ett läge där många gamla kolkraftverk snart skulle behöva stängas. Istället för att ta fasta på den chansen, prioriterade Tyskland att stänga sin kärnkraft. De byggde därför lång rad nya kolkraftverk, som ersatte de gamla och kommer kunna köras i 50 år framöver. De är uttryckliga med hur de resonerar: ett stabilt elsystem behöver stabil elproduktion.

Andra prioriterade tvärtom. Spanien fortsatte t ex att driva sin kärnkraft, och lät istället ny vindkraft uppbackad av fossilgas slå ut kol. Finland och Storbritannien, som vi brukat reta för att de betalade en hel del för ny kärnkraft, är idag på god väg att stänga hela sin kolkraft.

Lutz Pagel har rätt, och jag hade fel, om en sak: de mest kontroversiella högspänningsledningarna i Tyskland behövs snarare för vindkraften än för solkraften. Samtidigt är det viktigt att förstå att nätet är ett av de stora skalbarhetsproblemen för både sol- och vindkraft.

När Tyskland bromsade utbyggnaden av solceller till en femtedel av vad den var förut, var nätet ett av de främsta skälen. Trots att solcellerna bara står för 6 procent av Tysklands el, är ketchupeffekterna för stora. I värsta fall följer de upp det med en liknande broms för havsbaserad vindkraft – det pågår diskussioner om det.

Det var jättebra att Tyskland pumpade in pengar i solceller. Samtidigt visar deras krasch att IPCC:s varningar för skalbarhetsproblem är välgrundade. Fler länder behöver prioritera som Kina, färre som Tyskland.

 – – –
Läs gärna fler texter om klimat och kärnkraft >>

 

Se vind- och solkraften för vad den är

Skrev i Flamman om hur långt vi fortfarande är från den sorts energiomställning världen skulle behöva. Hypen stjälper snarare än hjälper.

Klimatkraschen i Tyskland är ett tydligt exempel på att orealistiska förväntningar på vind- och solkraften leder till reella problem. Vi behöver ett stegs distans till hypen, för att kunna bygga ut så mycket fossilfri energi som möjligt.

Flamman rapporterade om framstegen med vind- och solkraft (5 jan), med rubriken att de tar över världen. Jag hoppas helhjärtat att de byggs ut så mycket det överhuvudtaget går, men bilden av att vind- och solkraft alltid kommer vara billigast i framtiden stämmer tyvärr inte. Det är bara sant på samma sätt som att cykeln är det billigaste sättet att ta sig från A till B. Det betyder inte att vi alltid kommer cykla.

Också de mest optimistiska prognoserna visar att det kommer byggas massor av ny fossilkraft, eftersom det kommer vara ett billigt sätt att ge elproduktionen stabilitet. Det fossila som stängs ser ut att ersättas av minst lika mycket nybyggen. Därför behöver vi förändra det politiska läget drastiskt.

EIA uppskattar att fossila kraftverk kommer stå för 7 PWh mer el 2040 än idag. Sol-, vind- och kärnkraften ser ut att växa med 1, 2 respektive 2 PWh. De skulle då ge 3, 7 och 12 procent av världens elektricitet år 2040. För att klara tvågradersmålet skulle de siffrorna behöva bli säg 80 procent.

En ogrundad bild av vind- och solkraft är på väg att fixa det här åt oss är farlig för klimatet. De länder som kört den linjen har landat i väldigt smutsiga elsystem. Danmark har t ex många gånger högre utsläpp i elproduktionen än Frankrike. Tyskland släpper ut 30-40 procent mer än EU-snittet – och den siffran är större idag än den var när de började sin energiomställning. Orsaken är att de tvingas hålla fossilkraftverken igång som backup.

För vänstern är den största poängen med att förstå begränsningarna i vind- och solkraften att se att världen kommer behöva kärnkraft också. Vi behöver lyssna på IPCC och forskningen där, precis som vi börjat göra om biotekniken. Det byggs massor av kärnkraft i världen och den kommer behövas för att vi ska ha en chans.

En annan poäng är att vi behöver diskutera begränsningarna för att den stora utbyggnad av sol- och vindkraft vi vill se ska hända på riktigt. Tyskland är ett varnande exempel här. Det var enkelt att säga ja till solpaneler i sig, men den dag de behövde dra enorma högspänningsledningar rakt genom bygden satte de lokala protesterna igång. Resultatet är att de tvingats stoppa utbyggnaden av solpaneler helt de senaste åren – trots att de fortfarande bara ger 6 procent av deras el.

Den sortens begränsningar finns också i Sverige. När Jens Ergon påstår att det skulle vara enkelt att ersätta det fossila med förnybart här, är det viktigt att notera att ingen i miljörörelsen har svar på hur ekvationen ska gå ihop i sin helhet. Sveriges fossilberoende är omkring 190 TWh – att jämföra med vindkraftens 17 TWh.

Vi behöver bli bättre på att ställa kritiska klimatfrågor till den gamla miljörörelsen. De vill väl, men ibland fungerar de som en egen ekokammare, en bra bit från forskningen. Sol- och vindkraften kommer inte vara ett mirakel, men de kommer betyda en hel del. Ser vi dem för vad de är, kommer det göra oss till bättre förespråkare för dem.

 – – –
Läs gärna fler texter om klimat och kärnkraft >>

Vad drar vi för slutsatser av Vattenfalls kol?

Ny Teknik publicerade idag en debattartikel jag varit med och skrivit, som handlar om fortsättningen efter debatten om Vattenfall och kolet. Ser vi till helheten i Tysklands politik är det tydligare varför vi förlorade den fajten. Vi kan bättre, men vi behöver vässa klimatkritiken!

Vide Karlsson och Elias Rosell har båda sin bakgrund i Miljöpartiet, medan jag själv är aktiv i Vänsterpartiet. Temat för oss alla tre är att vi behöver självkritik.

Kolbrytning i Nordrhein-Westfalen, Tyskland.
Foto: Bert Kaufmann, CC BY-SA 2.0.

Vi i klimatrörelsen behöver ta ett steg tillbaka efter försäljningen av Vattenfalls kol. Det är läge att fundera på hur vi hamnade i en situation där kolet fortsätter bolma i Tyskland – och hur vi kunde ha agerat bättre.

För att förstå sammanhanget i den här frågan behöver vi gå tillbaka till det vägval Tyskland gjorde kring år 2000. Då sattes den grundläggande riktningen: huvudmålet för den tyska energipolitiken beslutades vara stängd kärnkraft.

Den praktiska konsekvensen av det var att Tyskland fortsatt skulle vara beroende av kol. Upp till 40 procent av energin ska vara fossil fortfarande år 2050. Därför byggdes det också en rad nya kolkraftverk. Tanken är att kol och fossilgas ska ge stabilitet i ett elsystem med mycket sol- och vindkraft.

 

Det är orsaken till att skurkbolaget EPH, som Vattenfall är på väg att sälja till, ser framför sig en renässans för kolet i Tyskland. De tror att det kommer vara lönsamt, med goda skäl.

För många i den gamla miljörörelsen var kärnkraft alltid den stora frågan. Det de såg av Tysklands beslut var ett bländande starkt sken av grön framgång, som kortslöt den kritiska diskussionen. Därför har Vattenfall-historien gång på gång diskuterats utan sitt sammanhang: att Tyskland för en medvetet fossil politik.

Det syns till exempel i hur en klok klimatdebattör som Johan Rockström från ingenstans kan säga att Tyskland tillsammans med Sverige är “världens bästa elever i klimatklassen”.

I verkligheten är Tyskland en av Europas stora klimatskurkar. Deras CO2-utsläpp är 40 procent högre än EU-snittet, en siffra som bara har ökat sedan år 2000. Tyskland har helt fastnat i att stänga kärnkraft.

Samma misstag dyker upp igen och igen. Rockström skriver till exempel i en debattartikel att Tyskland har “världens mest ambitiösa plan för att fasa ut fossila bränslen”. Det är faktiskt absurdt. Till och med i elsystemet, som borde vara det enklaste, har de gjort plats för 20 procent fossilt år 2050. Grannlandet Frankrike är nere på 10 procent redan idag.

Säg att Sverige skulle sätta sig med Tyskland och försöka förhandla fram en stängning av kolet. Hur skulle det ersättas? De bygger redan så mycket sol- och vindkraft de förmår. Det har visat sig svårt att koppla in dem i så mycket högre takt. Bland annat tar det lång tid att få alla högspänningsledningar på plats. Den stora faktor som går att påverka är prioriteringen: de skulle kunna stänga kol före kärnkraft.

Miljörörelsen behöver ta ett steg tillbaka efter frågan om Vattenfalls kol, för att dra nya, självkritiska slutsatser. FN:s klimatpanel visar att världen behöver bygga ut sol-, vind- och kärnkraft tillsammans för att uppvärmningen ska hållas under 1,5 grader. Här behöver vi lyssna på samma forskning vi håller fram framför andra.

Klimatet är den större frågan. I grunden är det en självklar utgångspunkt. Tysklands linje betyder i praktiken sot och rök. Det behövs en radikal klimatrörelse, som är konsekvent i sin kritik, för att världen ska fatta bättre beslut.

Vide Karlsson, grundare till pratakärnkraft.nu
Mikael von Knorring, grundare till bloggen Vänsterteknik
Elias Rosell, grundare till bloggen Frikoppla.nu

 – – –
Läs gärna fler texter om klimat och kärnkraft >>

Fossilöverenskommelsen är här

Energiöverenskommelsen kom just. Den bygger på fortsatt fossil förbrukning.

När kapitalet och högern ser på fossilberoendet, är deras utgångspunkt att det är enklast och billigast att fortsätta köra på. Det är också det energiöverenskommelsen bygger på. Det som sägs om ”100 procent förnybart” gäller bara elproduktionen, kanske i praktiken också värmen. Det är en tjugondel av totalen.

Samtidigt gör energiöverenskommelsen det smått omöjligt att fasa ut resten av det fossila. Det skulle kräva mycket mer el. Det var så Sverige en gång i tiden sänkte utsläppen radikalt: vi ersatte olja med el.

Det skulle krävas ett mirakel för att göra det med den här energiöverenskommelsen. I den bygger vi ut elproduktionen med ytterligare omkring 25 TWh vind- och biokraft till 2030. Det går helt åt till målet att stänga kärnkraftens 60 TWh till 2040. Hela överenskommelsen handlar om att producera mindre el, i ett läge där världen akut behöver all den fossilfria el vi kan skaka fram.

Den principiella prioriteringen är densamma som i Tyskland. Under de tjugo år då klimatfrågan avgörs, ska all den nya vindkraft vi bygger användas till att stänga kärnkraft. Det fossila, däremot, kommer tuffa på. Det är helt oförsvarbart.

Utan el till en fortsatt elektrifiering, är det svårt att komma särskilt långt med det fossila. Energieffektivisering kan kanske ta oss en liten bit. Samtidigt finns det en rad faktorer som drar åt andra hållet, som t ex att vi blir fler. De förslag som finns i överenskommelsen ser inte särskilt radikala ut.

Elda skog en riskabel väg framåt

De senaste tio åren har forskningen kring vad det betyder för klimatet att elda skog tagit många steg framåt. Den gamla, romantiska synen på att elda skog som ”naturlig energi” är starkt ifrågasatt. Vi behöver vara försiktiga med skogen.

Här går energiöverenskommelsen i en helt annan riktning. Som i så många andra fall betyder ”100 procent förnybart” i praktiken framförallt ”elda upp skogen för att få el och värme”. Det är det som ska täcka Sveriges vindstilla vinterveckor. Därför vill de uttryckligt minska elanvändningen i uppvärmningen – ett stort steg bakåt för klimatet.

Subventionerna skiljer överhuvudtaget inte på finel från vindkraft och fulel från att elda skog. Sverige skulle behöva göra tvärtom: vara rejält försiktig med att göra skogarna till fabriker för energi. Att elda mer skog är inte vägen framåt.

Överenskommelsen innehåller en skrivning om ”negativa utsläpp”. Det handlar i praktiken om att använda kryphål i bokföringen över utsläppen, t ex så att det plötsligt räknas som politikens förtjänst att Sverige har mycket skog som växer.

Bio-CCS är det kanske mest kända tricket. Det betyder att vi eldar massor av skog och försöka pumpa ner CO2-utsläppen i södra Östersjön. Det är usel miljöpolitik, tveksam klimatpolitik. Tyvärr ligger det helt i linje med överenskommelsen inriktning på att knyta upp mer biomassan i kraftverken. Samtidigt skulle det kräva rejäla subventioner – som det inte finns ett spår av i överenskommelsen.

Sverige skulle tvärtom behöva prioritera medvetet med biomassan. Vi behöver den till t ex bioplaster, byggnadsmaterial eller fartygsbränslen. Det finns inte så mycket, särskilt om vi ser till världens omställning i sin helhet! Biomassan är som ett för kort täcke: drar vi i ena ändan, blir det kallt i andra. Vi som vill driva på för fossilfrihet behöver försöka frigöra så mycket som möjligt genom att elektrifiera där det går, t ex i värmen eller pappersbruken.

Vänsterpartiets ekoeko-program

I Vänsterpartiet satte vi just ner foten i ett ekeko-program som sade en hel del om energi och klimatet som går rakt emot överenskommelsen:

• Det behövs en mångdubbel takt i utbyggnaden av sol-, vind- och vågkraft, för att kunna elektrifiera både industri och transporter.
• Elproduktionen behöver ses som en del av infrastrukturen, som vi gemensamt bygger upp utifrån gemensamma mål.
• Vi ska vara försiktiga med skogen, och prioritera medvetet med den hållbara biomassa vi kan ta ut.

Problemet för Vänsterpartiet är att siffrorna i första punkten inte går ihop. Vindkraften ger 15 TWh idag. Jämför det med fossilberoendet längst upp, så syns utmaningen. Så länge vi inte kan svara på hur det där ska gå till, är det svårt för oss att driva frågan fullt ut.

En ny, radikal klimatrörelse

Energiöverenskommelsen är ett historiskt monument över den radikala klimatrörelsens svaghet. Sverige planerar för fortsatt fossilberoende, och den gamla generationens miljörörelse hurrar. Klimatfrågan är helt utanför dagordningen. De höjer inte ens rösten för skogen.

Fundera ett tag på vilka krav klimatrörelsen i Sverige ställde på energiförhandlingarna. Så långt jag såg – inte ett enda? Det finns vad jag kan se inte en enda organisation som sätter tryck på partierna att fundera på fossilfrihet i praktiken. Vi behöver en ny, radikal klimatrörelse.

Edit: Justerade skrivningarna om negativa utsläpp i efterhand. Den som vill nörda mer om det kan kika på s 46 i Miljömålsberedningens betänkande om klimatpolitiskt ramverk.

Den gamla linjen var fossil

Skriver på Vänsterpartiets debattsida inför kongressen, för att fler ska se vilket steg vi är på väg att ta. Det finns ett historiskt sammanhang här. Från en linje som i praktiken varit förvånansvärt fossil, håller vi på att ta steget till att säga att klimatet går först. (Artikeln dyker upp på debattsidan imorgon torsdag.)

Kongressen i maj ser ut att ta ett stort steg framåt. För första gången börjar Vänsterpartiet tänka att klimatet går först i energipolitiken. Gertrud Ingelman skrev däremot här på debattsidan att vi tvärtom borde vara kvar i prioritera stängd kärnkraft först. Tanken verkar vara att det aldrig varit något fel med det vi sagt förut – så varför förändra det? Kanske är det läge att granska den historien inför den här kongressen. Den gamla linjen var i praktiken förvånansvärt fossil.

På 1960-talet var vänsterns linje att vi ville skydda älvarna och elda mindre olja. Därför ville vi bygga ut kärnkraften. Vi ville se gemensamt ägd kärnkraft, byggd med svenska ritningar. Den linjen bröts upp 1973, bland annat för att fredsrörelsen knöt ihop frågan om atomkraft med den om atomvapen. Det gick också hand i hand med den kritik av socialdemokraterna som handlade om att de var teknokrater. Oljefrågan kom i skymundan.

Alla hamnade inte i det spåret. Palme lyfte tvärtom fram oljan som det stora miljöproblemet. Det handlade om luftföroreningarna, försurningen och att den riskerade att förändra världens klimat. Så här i efterhand är det slående hur enkelt det är att hålla med i det. Vi vet idag att konsekvenserna av det fossila förstör människor och ekosystem i en helt egen skala.

Resultatet av Palmes linje var slående framgångsrikt. På tio-femton år fasade Sverige ut en tredjedel av sitt oljeberoende, med hjälp av stora mängder el från de nya kärnkraftverken. Till exempel kunde många sluta värma husen med olja och använda el istället. Den tidens vänster drev en uttrycklig och långdragen kamp för att stoppa det. Utgångspunkten var tvärtom mot Palmes: att olja var OK i jämförelse med kärnkraft. Andra saker gick före utfasningen av det fossila.

Ibland var vi uttryckliga med den prioriteringen. Ibland försökte vi slippa säga den rakt ut. I en motion från 1977 skrev vi till exempel att enligt vår mening ”får valet inte stå mellan kärnkraft och kol”. Strax efter förklarar vi vad det betydde för oss: att vi såg att ökad kolanvändning kanske skulle vara nödvändigt, i väntan på den förnybara energins genombrott. Det finns alltid en prioritering i botten, och den vi hade är i efterhand helt oförsvarbar.

Samma försök att ducka frågan om prioriteringar finns också idag. Motionerna om att gå tillbaka till den gamla linjen innebär att kärnkraften ska stängas snarast, oberoende av vad det betyder för klimatet. Samtidigt verkar det inte finnas någon som uttryckligt vill försvara den värderingen. Alla förstår nånstans att klimatet är den större frågan.

Under hela sin historia, har Vänsterpartiet aldrig lagt fram någon plan för att fasa ut det fossila. I praktiken var utgångspunkten alltid fortsatt fossil förbränning. På 1980-talet hade vi en särskild förkärlek för fossilgas, som vi var med och drev fram i Sverige. Det var praktiken bakom slagorden om sol- och vindkraft.

Eftersom Sveriges fossila förbrukning är tre gånger större än kärnkraften, skulle det behövas en helt ny energipolitik för fossilfrihet. Till exempel behöver vi mycket mer el. Därför skissar punktprogrammet på sol-, vind- och vågkraft i en helt annan nivå än tidigare. Motion E26, som PS delvis bifallit, handlar om att fortsätta utveckla förslagen, för att de ska räcka för de mål vi sätter upp.

Den som vill tillbaka till den gamla linjen, behöver säga något om hur fossil den var i praktiken. Den som ser den tyska linjen som ett föredöme, behöver diskutera att det realpolitiska resultatet visat sig vara fossilt. Deras kolkraft fortsätter att bolma. Risken är uppenbar att Sveriges fossilberoende också tuffar på. Vi behöver bygga ut mycket mer el för att kunna fasa ut det fossila, och det saknas ett parti som tydligt trycker på för det. Det spelar roll var vänstern lägger sitt politiska krut.

Partistyrelsens förslag är att ta ett par symboliska steg mot att prioritera klimatet. Det är bra, men det saknas fortfarande principiella skrivningar för det resonemanget i punktprogrammet. Ju tydligare vi kan sätta punkt för den gamla linjen, desto bättre. Vi som skrev motionerna E97 och E109 försökte ta fram ett förslag som är så renodlat det går, inom ramen för målet om 100 procent förnybar energi. I grunden är det ett enkelt steg, som samtidigt skulle vara historiskt: sätt klimatet först!

 – – –

Kongressen börjar imorgon. Vad jag vet är ingen av oss som skrev motionerna E97 och E109 där som ombud. Själv är jag t ex där som tjänsteman istället och råddar med organisationen. Däremot vet jag att det finns många som gillar tanken på att ta steget till en principiell linje som säger att klimatet går först. Du som är där och sympatiserar med det, säg gärna det från talarstolen!

Läs gärna fler texter om klimatstrategier och klimat och kärnkraft >>

Tyskland behöver sätta klimatet först

Orsaken till att Vattenfalls kol går att sälja är att Tyskland stänger kärnkraften. Bolaget EPH, som regeringen funderar på att sälja till, förklarar sitt intresse så här i en intervju med SvD Näringsliv:

”… EPH är berett att acceptera årliga förluster på hundratals miljoner kronor i flera år.

– Det gäller att överleva de närmaste åren. Om tio år kommer läget förhoppningsvis att se annorlunda ut, sa Kretinsky som räknar med att kolkraften kommer att uppleva något av en renässans när de sista tyska kärnkraftverken stängs 2022.”

Kring år 2000 var situationen i Tyskland en helt annan. Alla visste att en rad av kolkraftverken snart skulle behöva stänga, för att de var för gamla. Från ett klimatperspektiv hade det självklara varit att se till att ersätta dem med bättre elproduktion.

I det läget valde folk som borde vetat bättre – vänstern, Greenpeace, de gröna – att istället prioritera stängd kärnkraft. De visste mycket väl vad det realpolitiska resultatet skulle bli: stora, långsiktiga investeringar i en rad nya kolkraftverk, som ersatte de gamla.

Peter Altmaier, den tyska miljöministern som år 2009 öppnade ett nytt kolkraftverk med de bevingade orden: “If one builds a new state-of-the-art lignite power plant to replace several older and much less efficient plants, then I feel this should also be acknowledged as a contribution to our climate protection efforts.” (Foto: Olaf Kosinsky)

Tyskland hade smashläge i klimatfrågan, men valde en helt annan boll att slå på. Efter femton år av Energiewende är den fossila elproduktionen idag lika stor som när de började. Gamla, skröpliga kolkraftverk har bytts ut mot kolkraftverk som kan köras i 50 år framöver.

Det är ett bra krav att se till att Vattenfall lämnar kolet i marken. Samtidigt behöver vi i vänstern se att det i grunden handlar om att politiskt pressa Tyskland till att börja sätta klimatet först. De har gott om kol att gräva upp. Riktig förändring kräver att världen kan få dem – såväl deras vänster som deras konservativa – att byta politisk kurs.

En karta över nya kolkraftverk i Tyskland. Är det någon som vet var det finns bra data kring det så tipsa gärna! Har försökt hitta det utan framgång. 

Fler texter om klimat och kärnkraft >>

Ett försök till debunking

Maj Wechselmann publicerade en debattartikel om kärnkraft nyligen, en lång version på konspirationssajten Newsvoice och en kort i Flamman. Texten är framförallt en samling av den mest ljusskygga kvasiforskning som går att hitta kring Tjernobyl och Fukushima.

Det är viktigt att det där tunnelseendet inte står oemotsagt i vänstern, för konsekvenserna är fossila. Kärnkraft behöver bli en fråga som alla andra, där vi förväntar oss att den som påstår saker är åtminstone i närheten av samma våglängd som forskningen. Vänsterns roll är att stå på forskningens sida, mot kapitalets försök att vifta bort det som inte passar dem.

Den här krocken kommer av att föreställningen att kärnkraft är ett jättestort miljö- eller hälsoproblem helt enkelt inte har stöd i forskningen. Hur vi än vrider och vänder på siffrorna, är de försvinnande små sett till helheten.

Samtidigt finns det gott om forskning som visar att den sortens debunking inte fungerar. Trumps valkampanj är det senaste exemplet på hur upprepning av starka bilder slår torra sakargument varje dag i veckan. Den som tror att de mekanismerna inte fungerar på oss alla misstar sig.

Därför försökte jag lägga upp ett svar i Flamman efter tre tumregler för bättre debunking:

1. Visa anledningarna till att vilja ta distans. Utan det kommer få vara beredda till självprövning. Pratar vi vaccination kan det t ex handla om att synliggöra alla de människor som lever friska liv idag just för att vi stoppat en rad fruktansvärda sjukdomar. Här handlar det om att synliggöra det fossila.

2. Berätta om de som använder skräckbilderna. I vaccinationsdiskussionen kan det t ex handla om de som tjänar pengar på ”alternativa” mediciner utan stöd i forskningen. Här handlar det om hur kärnkraftsmotståndet i land efter land stått i vägen för att fasa ut det fossila och osynliggjort det för sig själva.

3. Visa att det finns enkla saker att göra. Föräldrar kan låta sin barn vaccineras. Vänsterpartister kan se till att kongressen i maj prioriterar det fossila i t ex energiförhandlingarna.

Det går säkert att göra det bättre, men så här såg det här försöket ut:

Det fossila är det större problemet

Klimatförändringarna har sakta börjat prägla vänsterns syn på världen. Vi är på väg att ta ett stort steg framåt, där vi börjar prioritera att fasa ut det fossila.

Vänsterpartiet var länge ett parti som ville elda mycket i pannorna. Vi föredrog att värma husen med olja framför el, och drev på utbyggnaden av fossilgas i Sverige. Så sent som 2009 såg vi mellan fingrarna med det nya fossilgasverket i Öresund.

Få försvarar de vägvalen idag. Däremot har vi aldrig riktigt diskuterat bakgrunden till att vi hamnade fel: att vi fastnade i ett tunnelseende i frågan om kärnkraft. Maj Wechselmanns debattartikel i Flamman 16/3 är ett tydligt exempel på hur det kunde se ut – och varför vi behöver lägga det bakom oss.

För det första leder tunnelseendet till att sammanhangen inte syns. En ny stor WHO-rapport visar t ex att miljöproblem driver 12 miljoner dödsfall varje år. Den stora mördarmaskinen är att vi eldar biobränslen och fossila bränslen, eftersom det förstör våra lungor.

Inga andra energikällor är jämförbara med det. Ett slående exempel är att bara röken från vedeldning i Sverige dödar omkring 1000 personer varje år. Det är mycket mer än hela världens kärnkraft. IPCC skriver lite underfundigt i sin rapport att uppfattningarna om kärnkraft hänger på hur vi tänker på sammanhanget med andra energislag.

För det andra betyder tunnelseendet att det saknas plats för källkritik och tvivel. Vad jag kan se saknar debattartikeln helt stöd i den samlade forskningen. En av nyckelsiffrorna är t ex hundra gånger högre än hos WHO, utan någon annan källa än två ambassadörer.

WHO:s bild av olyckan i Fukushima stödjer helt enkelt inte Wechselmanns berättelse. De skriver att vi aldrig kommer se en effekt på människors livslängd, för att den är för svag för att kunna urskiljas i statistiken ens i efterhand. Effekterna på ekosystemen ser ut att vara helt obetydliga.

För det tredje slutar tunnelseendet med fossila konsekvenser. Efter olyckan kunde kärnkraftsmotståndarna plötsligt göra det politiskt omöjligt att köra landets verk. Wechselmann väljer att inte visa det pris de betalade för det.

Resultatet var att Japans fossila elproduktion snabbt ökade med uppåt 30 procent. Deras klimatmål från Kyoto skrotades helt. Just nu bygger de istället 45 nya kolkraftverk, som kommer döda många, många människor.

Situationen är tragisk. Till och med den kloka vänstern i Japan är fast i en linje som sätter klimatet sist. Det påminner om situationen i Thatchers Storbritannien, där arbetarrörelsen av förståeliga skäl kom att axla rollen som kolets försvarare.

Det behövs en större medvetenhet om att vänstern kan hamna på fel sida i klimatfrågan. Det är t ex långt ifrån självklart vilka prioriteringar Vänsterpartiet kommer ha i höstens energiförhandlingar. Därför behöver vi ta ett så tydligt steg det går från den gamla sättet att tänka, till att ta tag i uppgiften att fasa ut det fossila.

 – – –
Läs gärna fler texter om klimat och kärnkraft >>

 

Motion: Strategi för nötköttet

I serien om Klimatstrategier för vänstern skrev jag en del om hur vi skulle kunna hantera frågan om utsläppen i djurhållningen. Här är en motion till Vänsterpartiets kongress på det temat:

Strategi för nötköttet

Siffrorna på de utsläpp förbrukningen av animalier driver fram är slående: det handlar om omkring 10 miljoner ton klimatutsläpp per år. Hela Sveriges utsläpp i landet är uppåt 60 miljoner ton. Det är för stora siffror för att vi ska kunna ducka frågan.

Det kommer knappast heller ske några större förändringar utan någorlunda skarpa åtgärder.

Samtidigt är det en politisk uppförsbacke att försöka få en politik på plats som innehåller mer än fluffiga målsättningar. Risken att det fastnar i skyttegravar är uppenbar. Därför behöver vi en linje som konsekvent och medvetet undviker en upprepning av 1990-talets vegandebatt.

Ett exempel på hur det ibland faktiskt kan gå att ta sig ur gamla låsningar är alkoholskatten. Från att högern i år efter år fört kulturkrig om alkoholen (”sosseförmynderiet”), kunde Anders Borg plötsligt hitta en helt ny högerlinje (”folk ska jobba, inte supa”) och tvärtom höja skatten. Plötslig dog debatten och vi fick ett helt nytt läge.

Kanske kan vi öppna för det i den här frågan genom att renodla det till en fråga om klimatet och nötköttet.

Att prata om nötkött istället för kött är ett sätt att minimera kulturkonflikten, och samtidigt behålla nästan hela klimateffekten. Det är lite som att sätta fokus på onödiga SUV:ar istället för att kritisera bilar i allmänhet. I det här fallet finns det också goda sakliga skäl för att det är just nötköttet (och lamm) som är huvudproblemet – det är mycket stor skillnad i utsläpp.

Att sikta på det som släpper ut mest dämpar också det klassproblem som finns i alla miljöskatter. Visst, nötkött skulle kosta mer på sikt, men fasan kostar också mycket. Det finns andra sorters kött som inte kostar så mycket. Det bästa hade varit att rasera klassamhället, men vi överlever tills vidare utan SUV:ar och med lite mindre nötkött.

Genom att prata om konsekventa klimatskatter kan vi vända på utgångspunkten i debatten. Det är trots allt konstigt att vissa saker, som flyg och nötkött, inte behöver skatta för sina utsläpp. Det är inte vi som vill ha konsekventa klimatskatter som tycker något särskilt, utan de som vill fortsätta med stora, godtyckliga undantag.

Det skulle i praktiken ta tid och erfarenhet att mejsla ut ett sånt sätt att prata om frågan. Till exempel behöver vi kunna prata i positiva termer kring hur vi vill använda marken istället, som visar på något bättre för t ex jobben i landsbygden eller de öppna landskapen.

Det vi kan göra i punktprogrammet är att besluta om skrivningar som pekar ut riktningen: så mycket klimateffekt som möjligt, med så lite kulturell friktion som möjligt.

Jag yrkar

att meningen i punkt 115 som börjar ”Vi vill minska köttkonsumtionen…”, ersätts med följande text:

”Framförallt nötköttet driver mycket stora utsläpp. För att Sverige ska kunna närma sig utsläpp nära noll, kommer vi på sikt behöva skifta en hel del av den förbrukningen till annat, som t ex kyckling. Vi är öppna för olika sätt att sänka de utsläppen, inklusive en mer konsekvent klimatbeskattning. Det behöver ske på ett sätt som går att kombinera med andra mål, som t ex öppna landskap och ett starkare jordbruk i Sverige. Vi vill föra den diskussionen på ett sätt som så långt som möjligt undviker politiska låsningar.”

att punkt 115 delas upp i två eller flera punkter

Mikael von Knorring

 – – –
Läs gärna mer om Klimatstrategier för vänstern >>

Motion: Klimatet först i energiförhandlingarna

Här är en andra motion till kongressen på temat att sätta klimatet först. Den handlar om hur Vänsterpartiet skulle kunna förändra spelplanen i energiförhandlingarna. Läs gärna den första, principiella motionen också.

Energikommissionen (foto: Regeringskansliet). Inget av de andra partierna ser ut att sätta klimatet först. Vänsterpartiet skulle kunna ta den rollen – och förändra spelplanen.

Klimatet först i energiförhandlingarna

Som läget ser ut idag ser det ut som att en ny energiöverenskommelse, om den alls blir av, inte skrapar ihop särskilt mycket ny elproduktion. Moderaterna är inte intresserade av att betala för att bygga mer vind- och solkraft. Miljöpartiet sätter sitt motstånd mot kärnkraft före klimatfrågan.

Det skulle betyda en rejäl begränsning av möjligheterna att ställa om Sverige: det skulle fattas ny el att fasa ut det fossila med. Därför behöver energiförhandlingarna ta oss ur de låsningarna. Det behöver ske under de här närmaste åren, för att vi ska ha en chans att hinna fasa ut det fossila i linje med de mål vi sätter upp i punktprogrammet.

Vi som skriver det här har olika syn på kärnkraft, men vi ser alla ett behov av att sätta klimatet först i den här historiska situationen. Vänsterpartiet behöver kunna stödja en energiöverenskommelse som är bra för klimatet.

I Storbritannien, där klimatfrågan länge varit stor, tog sig Labour, liberalerna och Tories förbi just den här sortens låsningar i en ambitiös, långsiktig energiöverenskommelse. Labour släppte efter om kärnkraften, Tories släppte efter om vindkraften. Den gemensamma ingången blev att de öppnade för alla vägar mot lägre fossilförbrukning.

Vänsterpartiet är ett av de partier som kan spela den sortens roll här. Vi skulle kunna vara med och förändra spelplanen genom att vara tydliga med att vi ser klimatförändringarna som huvudfrågan. I det här historiska läget behöver vi medverka till att Sveriges riksdag tar alla de steg som går att ta för att fasa ut det fossila.

Vi yrkar
att en ny punkt läggs till efter punkt 70:

”Klimatförändringarna behöver vara huvudfrågan i varje energipolitisk förhandling. Vänsterpartiet söker en långsiktig överenskommelse som bygger ut elproduktionen i Sverige så mycket att Sverige kan fasa ut det fossila helt.”

att Vänsterpartiets främsta prioritet i energiförhandlingarna är att ge Sverige förutsättningar att sänka utsläppen till nära noll-nivåer

Mikael von Knorring, Hammarby-Skarpnäck
Maria Öhman, Kungsholmen
Nisse Sandqvist, Östersund
Anki Ahlsten, Sundbyberg
Anders Örbom, Lund

Läs gärna fler artiklar om klimatstrategier för vänstern eller klimat och kärnkraft >>